Follow

♥ Information ♥
Namn: Madeleine
Född: 1984 i Orsa, Dalarnas län
Barn: William född 2004.
Bor: Falun, Dalarnas län.
Intressen: Familjen, böcker, förlossning, smink, tv-serier.
Samlar på: My little pony G1
Naturligt: Parabenfritt, djur/naturvänligt, Menskopp (2005), plastfritt (2014)
Yrke: Förskollärare & Grundskolans tidigare år lärare F-9, samt Doula.
Examen: Lärarexamen Juni 2012 samt 2016.
Legitimerad: 2014.01.14 .
Utbildad: Doula sedan hösten 15.
♥ Arkiv ♥
september 2016
M T O T F L S
« Aug    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  
♥ Kategorier ♥

IMG_8120

Jag började dagen med lite sovmorgon, gick upp och tog mig tiden att diska, fortsatte med att städa hemmet. Dammsög, dammade och slängde in en omgång med handdukar och sådant som skulle tvättas i 60 grader. Sedan sminkade jag mig och kollade på Fear the Walking dead och ett avsnitt av Girls, somnade en stund och blev väckt av Björn som sms:ade att han kommer om en stund. Jag skrev att jag tänkte sova till 16:30, det blev inte så eftersom William kom och ringde på dörren så jag gav upp och följde med dem. Vi åkte hem till Björns pappa där William ska sova över tills imorgon, han och hans faster Emma ska på kalas imorgon. Björn som ska på fest hos en kompis färgade håret svart med sån sprej och sedan åkte vi hem till honom där jag sminkade honom till EMO.

Nu sitter jag här och gör ingenting, eventuellt kommer jag hämta Björn ikväll. Jag funderar på att ta mig en promenad, men vet inte? Det är ju skönt att komma ut så borde kanske göra det.

Vad gör ni denna lördag?

IMG_2204.JPGGammal bild från när vi fick akvarium och fiskar/grodor.

Idag när jag skulle mata grodorna låg den ena på botten. Jag tänkte direkt nej den är död! Det liksom bara syntes att den hade avslutat sitt liv där. Jag försökte peta på den men hon hade helt enkelt lämnat detta liv. Våra grodor är gamla så egentligen var det ingen chock, men ändå tråkigt. Jag fick ringa till William och berätta att hon dött och att vi var tvungna att begrava henne idag. Så William och Björn kom nyss hit, vi begravde henne på samma plats som guldfisken begraves på för lite mer än ett år sedan.

Det är alltid tråkigt när djur dör, även när det bara är akvariedjur, det känns ju. Det blir en tomhet ganska fort, men nu är hon död och vi får se hur länge malen och den andra grodan lever. För äldre djur dör ju till sist så är det bara, sorgligt men sant.

img_8591

Gick upp tidigt idag, mycket för att jag helt enkelt kände att jag ville kliva ur sängen i tid idag och inte kände behovet av att ligga kvar som jag brukar göra. Jag gick upp och fixade mig, åt lite frukost och sitter nu här. Det är skönt att bara befinna sig här mitt i livet, för på något vis känns det så att man befinner sig mitt i livet och allt som är just livet.img_8598

 

Jag kollade igenom fotografierna från i helgen när det var cruisingen stannar här i stan. Jag tänkte dela med mig av några av bilderna, det var sånt där mulet lördagsväder som ändå funkade. Men trevligt var det i alla fall, och jag trivdes bra där inne i bilen. Jag klarar inte av alla människor runt om, men att sitta i bilen funkar desto bättre.

img_8608

img_2519

I Ica Buffé fanns det ett recept på zucchinibiffar. Björn såg dessa och sa till mig att; Titta här är något för dig.

Jag läste igenom receptet och tänkte att visst är det! Jag gillar ju vegetariskt och lagar faktiskt mest sådant hemma, så självklart testade jag det här lätta receptet.
Man behövde; 1 zucchini, 3 ägg, 1 dl mjöl, 3 salladslökar, 1 paket fetaost, salt och peppar.
Först rev jag zucchinin med ett rivjärn, och sedan pressade jag ut vätskan.
Efteråt hade jag i salladslökar, här var jag dock försiktig eftersom jag inte tål lök. Men skriver med saken.
Smulade ner ett paket med fetaost och rörde runt.
Knäckte 3 ägg och blandade ihop med mjölet. Slängde ihop allt och hade på salt och peppar, stekte biffarna på båda sidorna tills det blev färg i matolja.
Jag serverade biffarna med lite ärtor, tomat och gurka. Får erkänna att jag inte åt upp tomaten, medicinen jag fått ges även till personer med bulimi och detta gör att när jag äter kan det ta stopp väldigt fort. Så även denna gång, men det var jättegott verkligen, William och Björn tog två biffar var så det var ett bra betyg.

Jag är absolut ingen kock, men ibland så får jag till det i köket som idag, och då är det jättekul verkligen.


Jag har sovit dåligt inatt. Vaknat ofta och känt mig oroad, fått för mig att jag hört konstiga saker. Det lät som någon skrek så jag vaknade med ett ryck, låg och lyssnade efter fler skrik men det kom inga. Kanske var det en väldigt verkligen dröm? Jag har som sagt sovit oroligt, jag har varit jagad av mördare. I nästa stulen spred sig något virus. Jag har alltså inte haft en rolig natt. Hade dessutom svårt att somna till så somnade inte förrän strax efter halv ett när jag tittade mot klockan sista gången. Sen vakna vid 5:30 på det, ska försöka sova en stund när William går till skolan. För jag behöver sömnen och för att då kanske jag får släppa lite på ångesten. 

img_2512-1

Idag har jag inte gjort så jättemycket, hade svårt att ta mig ur sängen så låg tills strax efter tio, jag bara låg och lyssnade på tystheten och försökte ta mig ur sängen. När jag väl lyckades tog jag mig en dusch, velade om det var en dag för att fixa mig eller inte och valde till slut att fixa mig. Åt en liten frukost och tog sedan en promenad, ingen längre utan en lagom lång för att få luft och intryck från naturen.

Väl hemma somnade jag på soffan, jag sov till runt 16:00 när Björn sms:ade och Björn på middag hemma hos honom. Jag och William började bege oss ditåt, William cyklade före mig och jag gick. Vi åt mat hos Björn och slappade tills vi började gå hemåt igen, William cyklade före. När jag kom hem hade William släckt ner alla lampor i lägenheten och tänkt ljus. Vi satte oss i vardagsrummet och där stod två Mon amie koppar med te. Vi drack te tillsammans och jag tänkte på hur fint det är att ha en ett år till tonåring hemma. Hur värdefullt det är att ha ett barn som är mellan barn och tonåring. Det är så fint att få vara mamma, alla dessa små saker man fått uppleva och kommer att få uppleva. Är det något i livet jag är tacksam över så är det att jag fick bli mamma, jag är så oändligt tacksam för att jag fick bli just Williams mamma. Mitt älskade barn på väg mot tonåring.

004

Idag var det föräldramöte på Williams skola. Jag har varit nervös hela dagen och uppstressad, men jag bestämde mig för att försöka gå dit och det gick bra. Jag hade skickat ett e-post där jag förklarade mig. Jag kände som så att jag lägger hellre korten på bordet så människor vet, varför ska man dölja sanningen? Jag har utmattningssyndrom och jag är trött och sover, jag är ledsen och stressad. Men jag tog mig dit och det kändes bra, blev lite tårögd när lärarna frågade hur jag mår. Tårögd för omtanken och för att det är känslosamt ännu, det känns ju i själen att må så här. Jag tycker verkligen om Williams skola och personalen som arbetar där, det är fint när människor bryr sig det värms i hjärtat.

Jag klarade av att sitta i klassrummet, men sen när vi skulle samlas i aulan gick det inte längre jag försökte men kände paniken växa. Jag satt där och till sist fick jag sådan ångest att jag fick ge upp och lämna rummet. Björn var ju ändå där så han kunde berätta vad som kom upp. På vägen ut mötte jag flertalet ifrån 4-6 som pratade med mig och sa att jag varit så stark som orkat så länge. Det värmdes i hjärtat, det känns skönt när man lyckats med något och man får stöd ifrån andra för det är just stödet man behöver. Att man vet att man lyckats och det man gjort varit bra nog. Jag pushar mig inte mer än jag ska, jag måste låta kroppen tala sitt språk för mig och jag orkade ändå vara med en stund det var ett stort steg, för en månad sedan hade jag inte kunnat vara med ens i klassrummet.

Något annat var i dag att Mälardalens högskola ringde mig och vi pratade om mina studier där. Jag kom ju in på specialpedagogprogrammet och som det är nu finns det ingen möjlighet för mig att studera, jag förklarade att jag inte vill ge upp min dröm för att jag olyckligt blivit sjuk och fick då höra att jag från och med i januari kan sätta mig på studieuppehåll. Det betyder att dem gör ett undantag för mig, det känns fint. Jag får alltså läsa om denna termin nästa år men har kvar min plats, det känns i hjärtat och att veta att man inte behöver oroa sig för att inte komma in nästa år. Jag kommer alltså få fortsätta mina drömmar i framtiden, varje sån där liten sak ger mig glädje och hopp framåt.

Nu är jag jättetrött och ska alldeles strax gå och lägga mig igen. Glömde berätta om hur det gick med vårdcentralen igår. Jag lämnade en urinodling, fick högkostnadskort och idag fick jag svaret att jag inte har urinvägsinfektion, jag vet inte vad jag lider av. Kanske är det någon muskel som är öm som trycker på? Jag har ju gjort både skiktröntgen och ultraljud och man hittar inget, så jag får väl bara bita ihop helt enkelt.

Imorgon är det en annan dag, det är onsdag. Jag får se vad den onsdagen tänker erbjuda. Någon promenad kanske, kanske orkar jag städa imorgon? Den som lever får se.

Dagarna ser ungefär lika ut varje dag. 7:30 vaknar, ligger i sängen medan William gör sig klar för skolan. Kanske somnar jag om, kanske orkar jag gå upp. 10:00 är ur sängen och duschar. Kanske orkar jag äta frukost kanske orkar jag sminka mig. 11:00 klär på mig och tar en promenad, kanske orkar jag gå länge kanske orkar jag bara gå i 20-30 minuter. 12-16 oftast somnar jag någon gång här och sover länge. Vaknar och känner mig hungrig, äter lite mat tills jag känner mig äcklad. Kanske tar jag en längre svettig promenad. Kanske orkar jag kolla FB en stund och blogga? 21:00 är jättetrött och somnar samtidigt som William. Mina dagar är ett omlopp av kanske:n, orkar jag idag diska. Kommer jag idag klara av att inte tänka på uppstressade saker? Om kanske, om jag orkar.

Ibland undrar jag, vad skulle hända om man vann? Ni vet storvinsten, jag stod på affären igår och såg att man kunde klicka i en lott från scannern. Så här som jag är nu, med utmattningssyndrom och helt slut i kropp och själv blir det mindre pengar i plånboken. Jag tänker en del på det där, man får liksom straffas åter igen för att man är sjuk och för att man helt enkelt orkat längre än man borde. Om man då skulle vinna lite? Tänk om man skulle våga sig på att spela lite på lotto storvinsten skulle ju vara en dröm, men samtidigt tror jag kanske inte att oddsen skulle vara för en storvinst. Samtidigt ser man dem som vunnit i jackpott och man kan ju inte låta bli att tänka wow! Vad skulle jag göra för miljoner? Jag skulle betala av CSN, köpa ett hus med en fin gård och sedan leva där. Nu är ju detta drömmar men visst får man drömma? Jag ser framför mig att bo på en gård på landet och där jag får vara själv ihop med daggen på höstmorgonen, kanske se spindelnäten i gräset på morgonen? Man kanske skulle ha kossor som närmaste granne och något djur på sin lilla gård? Att vinna eller inte vinna? Jag skulle så gärna vinna, jag skulle så gärna vilja få en dröm i uppfyllelse.

Sponsrat inlägg.

Jag funderar på det där ibland, att bara ta mitt pick och pack och flyga bort en stund. Mycket när jag känner minsta lilla krav som jag gör ibland just nu. Kravet att svara på ett mail, eller kravet att svara i telefonen. Krav som kväver mig sakta men säkert. Om jag inte var flygrädd? Om jag bara hade modet att kliva på ett plan som fick föra mig bort en stund. Kanske åka på en weekendresa till Marbella och bara njuta av sol, bad och värme. Inga krav utan bara välbefinnande bara låta någon annan ta kraven åt mig. För det behöver jag, en kravlös vardag. En tid för att må bra och känna att jag kommer tillbaka till livet, bara slippa oro och vetskapen om att orka. Vissa dagar orkar jag inget och andra dagar då orkar jag. Jag tänker att en resa kanske gett mig lite av allt, shoppa lite granna, sola en stund och bada i havet. Känna att man kan kliva upp på morgonen och veta att just idag ska jag bara sola och bada och njuta av livet. Kanske man skulle bli lite solbränd utomlands? Jag får aldrig någon bränna, kanske skulle jag och familjen få dela lite nya minnen tillsammans. Skratta, och äta god mat? William har aldrig varit utomlands och han vill, jag vill också men flygrädslan… Den där rädslan av att befinna mig i ett flygplan högt där uppe på himlen och vara orolig för allt. Men det är ju det där med att ha landat, att komma ner i ett nytt land med dofter och smaker, värme och bara välbefinnande. För jag behöver ju just det där, välbefinnandet att komma tillbaka till livet. Får man ens resa när man är sjukskriven? Eller kommer folk då anse att det är fel? Samtidigt ska jag göra allt jag kan för att må bra, jag vill må bra. En resa kanske är svaret på mitt mående?

Sponsrat inlägg.

Läs Nära Barn
amningshjalpen
Stöd Djurens Rätt
Geblod
Fotobloggar Blogvertiser Bloggar av mammor och gravida Tourn Bloggupdate.se blogglista.se BloggportalMammabloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Få mer besökaremammabloggar.nu