Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Småbarnåren

Ledsamt.

De känns så himla tomt. Som något saknas mig. Trots att hon bodde hos mamma och jag såg henne så sällan saknas hon något enormt. Som att en bit av mitt hjärta ramlade bort och inte kan finnas. Jag drömde om henne i natt. Att hon sprang runt i sommar stugan och var så där busig som hon alltid var. Hennes ögon liksom blänkte. Var så hemskt och vakna och veta att så är det inte längre. Hon ska bli krimerad (bränd) och sen ska mamma och låssas-pappa få henne i en una som dom ska gräva ner vid sommar stugan. Hon älskade att vara där. Där fick hon springa lös och ha nära till sjön och bada. Hon älskade att bada. Försökte alltid hoppa i där det fanns vatten. På senaste åren blev hon så trött efter att ha simmat så därför fick hon inte bada själv. Då tog hon med sig en tennisboll gick meter för meter sakta fram med huvudet varannan sek tittandes på oss. Vi brukade låssas som vi inte såg henne. När hon var vid strand kanten låssades hon tappa bollen ner i sjön. Och då kunde den ju inte bara ligga där i vattnet så hon fick bara lov att hoppa ner. Hon var smart för att vara hund så där. Kunde räkna ut saker. När bollen låg i sjön fick hon göra det bästa hon visste bada. Sist jag träffade henne tog vi en lång promenad ner till min mormor. Och hon gick så fint bredvid vagnen helt lugn var hon. På vägen hem såg hon en katt, och trots att hon blev nästan helt blind och helt döv på sista året så såg hon katten och ville börja jaga den. Sån var min Sassa. Minns också att när hon var valp och inte ville gå längre satte hon sig ner och la tassen över kopplet som NU får det vara nog. NU får du minnsan bära mig sista biten. Och de gjorde jag, hon kunde somna mot min arm då. Nån gång satte jag henne i en cykel-korg när vi var små. HON hatade de. Så jag satte henne bredvid cykeln trots att hon inte alls var stor drog hon i väg mig och cykeln och utan problem fick hon springa dit hon ville. Jag ska nog vara glad att jag har så mycket fina minnen med henne kvar. Att jag inte behövde se henne så sjuk som hon var igår. För mitt sista minne av min bästa vän kommer vara en frisk och glad Sassa. Men hon är så saknad. Och i mitt hjärta känns smärta och ledsamhet blandat med den glädje hon gav mig under sitt tolvåriga hundliv. Hon blev gammal för att vara hund. Hon är kanske död här på jorden men i mitt hjärta kommer hon leva förevigt. <3

Jag är så himla glad att jag har William här hos mig. Att hans små ord och kramar gör mig lycklig. Mitt hjärta är han och mitt liv.

– Puss –

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.