Jag hatar att tänka. När inte William är här med mig får jag tid över att tänka, att fundera och bara grubbla. Tankar som kväver mig innifrån. Jag minns saker jag försöker förtränga hatar och älskar. Gråtet inombord men är för stark för att låta mig knäckas. Dom äter upp mig som små hjärnspöken. Dom finns där som ärr efter saker som skett och som jag aldrig kan göra ogjort. Så många som sårat och så många gånger jag sårat mig själv. Jag lever i skuld för mina tankar skuld för att jag råkade göra saker jag inte kan få ogjorda. Om jag aldrig gjort det där om allt varit annorlunda tänk om jag hade struntat i så mycket. Men inget är så, i stället lever jag mitt liv här i en sluten ensamhet. Jag vill våga prata med någon. Prata med någon på riktigt. Inte bara så där som jag gör med vänner och liksom sluter mig innan jag hunnit sagt allt det jag vill ska komma ut. Jag vill väga berätta våga förändra saker och bygga upp mitt förtroende för livet. Men jag kan inte. Rädslan för att någon ska tycka att det är mitt fel är för stark. Jag vill inte tänka, jag vill bara vara med William. Med honom slipper jag grubbla under dagarna. I stället kommer grubbleritet när jag ska sova. Men om jag då är helt utpumpad och trött så somnar jag och behöver inte fundera. Men ensamheten som är nu får mig att tänka. Ingen skulle förstå även om jag sa något. Hur ska någon kunna förstå när inget levt mitt liv? Ikväll kommer William hem och jag återgår till den jag vill vara mamma Madde. Inte bara Madde. Jag återgår till den jag är den som inte behöver tänka utan lever med mitt barn i stället.
Ska göra potatisgratäng och lövbiff idag tänkte jag. Tänkte göra fruksallad till efterätt med lite glass till. Ska snart gå till maxi och fixa det här. Imorgon är det planeringsdag på dagis och jag vet inte vad jag ska hitta på med William då. Blir väl kanske lite promenader om det är fint väder.
– Puss –
