Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Småbarnåren

Blommor i mitt hjärta.

Precis fixat med blommorna försöker vattna dom 2 gånger i veckan, sen orkidérna får vattning 1 gång i veckan. Har tre stycken, ÄLSKAR orkidér. Dom är så himla fina gör en glad på nått vis. Sett ut en palm jag ska köpa, lär bara får skjuss av sonens pappa först. ÄR inte långt att gå från Plantagen och hit är väl kanske högst 400 meter? Men jag känner att jag inte vill utsätta blomman för något. GÅR nästan jämt och handlar och hem, men är skönt med skjuss när man storhandlar man får så SJUKT ont i händerna när man bär, brukar handla två fulla papperkassar så då blir det rätt tungt när man går även om det bara är 400 meter. SÅNA gånger var det behändigt med barnvagn men William har inte åkt barnvagn sen han var 2½ år efter de vägrade både jag och han ha barnvagnen mera. Att det blev så pass länge som 2½ berodde var för sena kvällar när jag och sonens pappa tog med sonen ut i vagnen så han fick somna. Har aldrig riktigt förstått såna som låter sina barn åka vagn dagligen tills dom är 6-7 år, förstår inte heller att barnen vill åka. Hehe, var rätt roligt i somras när vi gick ute på stan och det kom ett barn får Williams förskola som är lika gammal som William åkandes i vagn , William började skratta och sa ”VARFÖR ÅKER DU BEBISVAGN?” killen hade sen förklarat för William på måndagen att det var för han blev trött i benen. Jag har dock ändå svårt att förstå sånt, William och jag har gått från stan och hem eller till sonens pappa som bor 3 km bort sen William var 2½ år. Visst det har tagit tid men vad spelar de för roll? William älskade att gå redan då, pilla på stenar eller lyfta upp blommor. Känns som så många i dagens samhälle är så bekväma det ska gå fort, barnen ska inte få inspektera dom ska bara POFF ner i vagnen och sitta där. Nu menar jag inte att alla 2½ åringar kan gå själv men när barnet är runt 4 kan dom faktiskt gå om man ger dom tid. William var kanske ett undantag eftersom jag känt att jag inte velat ha ett barn som sitter i barnvagn tills han är stor. Säkert någon som tar illa vid sig nu. Alla gör som dom vill, jag dömmer inte någon men jag kan erkänna att jag reagerar när jag ser 5 åringar nerpoppade i sittvagnar där benen är för långa så dom får typ hänga över med benen över den där bygeln medans föräldrarna traskar fram i snabb fart, det ser speciellt ut. Fast kanske beror på att jag inte heller hade vagn länge, minns fortfarande när jag var fyra år och lillasyrran låg i sin barnvagn jag gick bredvid och höll i vagnen, visst kändes det i benen men mamma hade med sig vatten så det gick ju bra att dricka och sen kunde man ju spana på stenar och allt vad som fanns på vägen. MEN så tillhör jag en av dom speciella barn som vuxit upp utan bil. Mamma har körkort men har inte kört bil sen jag var 2-3 år gammal, så för mig har promenader varit mer naturligt än bilåkande. Så är det än idag. JAG får sjukt dåligt samvete dom få gånger jag tar bilen mellan maxi och hemmet för det är GÅNGAVSTÅND. Jag är för snål för att ta bilen dom 3 km till sonens pappa, och jag går till och från jobbet när jag jobbar för jag har fått ben till att gå med.

1 Comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.