Att säga hej då.

Usch va ont de gjorde i hjärtat på mig idag. Det var Williams ena fröken som ska gå på semester idag, William går sista dagen på torsdag nästa vecka. Fick säga hej då och det verkligen stack till i hjärtat på mig. Visst vi bor grannar med förskolan och kommer säkert gå dit och säga hej men ändå. DET är en stor del av Williams liv som lämnas nu och en lika stor del för mig. William går från förskolebarn till skolbarn, det känns så speciellt. Nu kommer han inte längre ha allt det där man har på förskolan, han kommer istället få ansvar. Tiden har gått så fort, jag kommer fortfarande ihåg när jag fick veta att han var därinne i min mage. Vul i vecka 8 och riktiga ultraljudet i v10 , första sparken i v14 och rul i v18, jag minns fortfarande när förlossningen startade och när han sen efter 4 h och 25 minuter låg där på min mage, jag hade världens bästa stöd av alla i rummet. Jag minns hans första leende mot mig och när han började jollra, jag minns när han började åla och började krypa, jag minns hans första ord och hans första steg. Jag minns hans första födelsedag och hans första dag på förskolan. Faktiskt så minns jag så mycket och nu idag när jag kramade den ena fröken hej då, ja då kändes det i hjärtat för den personalen William haft på sin förskola har varit den bästa han någonsin kunde få. När jag sedan vinkar och kramar av den sista personalen, ja då kommer tårarna rinna för en del av mig lämnas precis som för William. Han blir skolbarn och om 10 år när han slutar nian lär jag nog gråta lika mycket också. Tiden går så fort, dom här snart 6 åren av Williams liv har swishat förbi, snart står jag där och inser att han är vuxen. Jag älskar varje steg i hans liv. Ens barns liv är ens liv det är nog därför man känner mer för deras än för sitt eget.