Vaknade i morse och kände mig ledsen. Ville inte alls kliva ur sängen och ville bara dra ett täcke över mitt huvud. Så känns det fortfarande, tycker det är okej med såna dagar. Man kan inte vara på topp jämt. Så nu vill jag ut och göra något…
Funderar varför jag är ledsen? Har egentligen ingen anledning, men bara kändes jobbigt studier, trötthet och känslan av att känna sig jag vet inte ensam?
Jag är konstig, en del av mig vill inte ha för mycket människor i mitt liv. För många personer som är beroende av mig eller vill finnas runt mig får mig att känna mig kvävd. Samtidigt vill jag inte vara ensam jämt heller. När jag var med Lisa och William i den där parken i fredags frågade William varför jag inte ville göra vissa saker som umgås med massa folk ungefär, det var väl vad han undrade över. Svarade; För jag inte är så social av mig. Jag gillar inte att umgås med folk bara för att, William kontrade med att; VARFÖR umgås du med oss då? Jag svarade; men för jag vill det. Lisa skrattade och sa; HEHE, eller hur du går det för du måste umgås med någon. Kanske det är så? Ibland tänker jag att jag är så här osocial av någon anledning. Jag vill ha vänner och jag uppskattar mina vänner, men jag vill samtidigt inte ha folk för nära mig med William är det en sak honom släpper jag innanför mitt skal men han är mitt barn han är speciell honom älskar jag. De få vänner jag släppt in har jag alltid ändå tänkt att, det kommer väl en dag när vi inte umgås längre. Jag tänker nog automatiskt så om alla människor jag träffar, vi kommer nog inte umgås så länge. Missförstå mig inte nu, jag tycker om människor, kanske för mycket ibland men jag är så rädd för att minsta människor eller förlora dem att jag inte vågar till hundra procent tro att dessa kommer stanna förevigt. Jag tror alltid folk kommer försvinna på ett eller annat sätt. Därför satsar jag inte på kärleken, därför vågar jag aldrig till hundra procent släppa någon innanför mitt skal och därför håller jag mig alltid en bit utanför när jag är på platser med många människor. Det är anledning till att jag inte, trots att jag gärna skulle vilja och vågar inte hoppar fram och babblar med folk. Jag sätter mig hellre i ett hörn och betraktar omvärlden med en känsla och tanke att jag kommer ändå inte träffa dessa människor så länge.
Jag vill verkligen tro att jag kan träffa människor, jag skulle vilja våga träffa någon och verkligen lite på någon fullt ut. Men jag litar inte på någon för har dina broar brunnit för många gånger håller du din distans, jag gillar inte att leka lekar med främmande människor och blotta min själ när jag inte litar på människorna runtomkring mig. För i min värld kommer dessa människor inte finnas i mitt liv förevigt, och om det inte finns där förevigt varför ska de då behöva lära känna mig? Jag sitter där i mitt hörn och betraktar funderar och är bara den jag är. Folk kanske upplever mig som stroppig men egentligen handlar det om mig bild av verkligheten, du ska inte tro att saker ska gå dig allt för väl, med lycka kommer olyckan för nära. Olyckan bränns så vårda lyckan så länge du kan innan du får en smäll av verkligheten igen.
Hej !
Jag förstår verkligen hur du menar . Jag har varit PRECIS tvärtemot vad du beskriver att du är/känner . Jag har alltid varit ÖVERsocial , skaffat mig vänner till både höger & vänster . Öppnat mig för endel , haft mycket bekanta som jag träffar hit & dit . Jag har ALLTID haft människor runt omkring mig , annars drunknar jag i mina egna tankar . Det är liksom det som fått mig till att ”flyta” .
både på gott & ont , dels har jag blivit besviken / lurad / Förådd (Same shit different name). Det finns ett fåtal vänner som ALLTID hängt med under åren , som jag håller av och skulle döda för .
men efter att jag har fått barn har jag slutit mig lite & dels har jag väl lärt av mina misstag eller hur man ska säga , jag har mina närmsta som jag håller i hjärtat hela tiden , KAN skaffa mig någon bekant kanske som kan vara trevlig att umgås allmänt med men som jag inte släpper in under skalet .
Förstår att du är rädd för att förlora de som du håller närmst eftersom du varit med om väldigt mycket så sitter det nog i . Och man behöver inte vara social , man behöver verkligen inte det.
Istället för att öppna dig kan du ju tänka att du ska skriva av dig ibland , kanske i någon skrivbok där hemma eller så , för det kan ändå vara skönt att få ur sig & liksom TÖMMA sig . Om du känner att du kanske inte kan göra det till vänner eller så .
Kramar om & tänker på dig !
Du är en stark tjej iaf & väldigt tuff som klarar av allting som du sysslar med . Hemmet / skolan / William , ja allt ! Du har en kämparglöd !
Jennie – Jag skriver här för att få ur mig saker ^^, . Tack för dina fina ord 🙂
Känner igen det där, är så jag med. Har du sett filmen I rymden finns inga känslor? Där hon visar hur den riktigt glada gubben är så nära den sura/arga. Precis så är det ju med vänner också.. Det är när man mår som bäst och har kommit som närmast någon som man kan bli som mest sårad 🙁
Nej har inte sett den filmen. Tycker den verkar lite vrickad faktiskt. Sen gillar jag inte när man gör film av socialahandikapp så folk tror att alla är precis såna, därför har jag inte sett den.
I mitt fall med att lita på människor handlar det mycket om att jag blivit sårad för många gånger. Haft vänner som snackat skit eller gått bakom min rygg, berättat saker och så. Jag är nog sån som hellre har 2-3 nära vänner en 40 personer som känns halvt som halvt. Därför blir jag ganska disträ också.
Okej, det kan jag hålla med om! Väldigt överdriven film. Men jag tyckte den va bra trots allt 🙂
Mm… vet hur det är. Samma för mig med. Eller både skitsnack osv, men även många som bara försvunnit. Man blir ju inte så sugen att skaffa nya vänner då :S Jag har några få, som jag känt sen jag var barn eller sen yngre tonåren..