Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Tweenieåldern

Men seriöst!

Men seriöst! Det är Williams återkommande mening här hemma. Allt är ”Men seriöst”, följt med en djup suck och himlande ögon. William tycker nämligen att man ska var grymt seriös hela tiden och att jag, hans mamma är fjantig och omogen och så pinsam stundvis. Han kör med meningen, men seriöst när man skämtar med honom, men seriöst när man säger något han tycker verkar löjligt och men seriöst när han berättar något allvarligt. Hans mamma brukar svara med orden ”ja, jag är grymt seriös”. William blir så ännu mer suckandes och ger mig blicken att ”du fattar ju ingenting.”. Lilla tonåren eller vad liksom?!

Jag är då en retsticka till max, att retas är något jag finner roande. Till exempel när William sa ”ska vi slå vad?” här i måndags, då sa jag visst och slog (läs inte SLOG utan duttade. Förutsätter att folk fattar att jag inte slår mitt barn men finns säkert någon som behöver förklaring till detta.) till hans vad och sa. Nu har vi slagit vad. William bara, MEN mamma! Seriöst du vet vad jag menar! Hehe själv ansåg jag mig slagit huvudet på spiken och garvade som fan.

Jag skämtar extremt mycket med William, igår till exempel när jag gjorde spagetti och köttfärssås så bytte jag ordet spis till toalett och det där fick till och med William att dra på munnen och bara, MAMMA du är så knäpp typ.

Det är en härlig ålder med en sjuåring i huset, det är verkligen helt underbart! Kunna skämta och diskutera, få uppkört i ansiktet ena minuten att man är är en skitförälder för att nästa ha en kramade människa i famnen som uttrycker det med att man är världens bästa förälder och ingen annan kan ta ens plats.

När andra föräldrar blir sårade och rent av arga när ens barn säger så tar jag det lugnt, han är ju en liten tonåring en liten tweenie. En grabb i stadiet mellan småbarn och tonåring, han är en fasen i livet när han vill testa och prova. Jag ger honom chansen för så länge han vågar kalla mig för skitmamma och tycker att jag är pinsam är det sunt. För ett barn som vågar visa vad den känner är ett barn som mår bra, det är ett bevis på att han mår bra. Självklart är det jobbigt men det är en naturlig del i hans utveckling. För när han kryper upp i mitt knä eller lägger sig bredvid mig och ger mig en kram och säger ”jag älskar dig mamma”, har jag fått mitt bevis. Barn behöver få vara arga på oss vuxna ibland för att våga visa hur mycket dom älskar oss. <3

4 Comments

  1. Här hemma kär dottern med: Alltså jag har hört det 1000 gånger.
    Undrar var hon hört det?! Kan det vara jag?? Seriöst så vet jag inte….

Lämna ett svar till Pernilla Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.