Lär dig livet stora gåta, älska, glömma och förlåta.

På väggen hos skolpsykologen på högstadiet fanns denna text inramad på en tavla. Som en återgivande mantra om att livet alltid ska bestå av kärlek, glömska och förlåtande. Kanske var det orden som någonstans alltid provocerade mig i den där tonårsvärld där alla högg varandra i ryggen i en evig kamp att själv överleva de år av psykisktortyr som tonårstiden var. Vem var ens bästa vän? Kunde man lita på sina vänner, skulle vi vara osams imorgon? Alltid denna eviga snurrande spiral och var det inte den så var man konstant orolig för att någon jävel utanför sin lilla vänskapsbubbla skulle kritisera en som person eller kommentera hur du såg ut just denna dag. Varför inte som i mitt fall påpeka mina långa ben? Ibland gjordes det även mellan vännerna kommenterade varandras svagheter som man visste att sina vänner hade, som ett sätt att ge igen för den djäveln kommenterat något hos dig själv, eller varför inte snackat skit om dig som person? Tystnaden som ibland uppstod när du kom in i rummet och du bara visste dina bästa vänner har just nu snackat om dig på precis samma sätt som det gjorde med dig för en liten stund sedan fast om en annan av de nära vännerna. Älska, glömma och förlåta…

När pojkvänner sedan kom smygande in i vänskapen var rädslan tillbaka, var dina vänner verkligen dina vänner? Vågade du lita på dem tillsammans med din pojkvän? Något verkade inte helt okej? Vetskapen om att vänner gärna tog varandras pojkvänner och därmed aldrig helt till hundra procent kunna lite på att samma sak inte skulle kunna hände dig, att få höra att alla visste att jag själv gick att lita på runt deras pojkvänner var ju en lättnad mycket för att jag som person själv visste att det inte fanns något som helst intresse för mina vänners pojkvänner. Men med vetskapen om att vänner högg varandra i ryggen fanns ju oron från min sida, vem av alla dessa vänner var riktiga vänner? Älska, glömma och förlåta…

Att flytta och få barn vid nitton och tjugo, att bli av med många vänner och skaffa några nya. Att lita på, att anförtro sina hemligheter för andra. Att öppna sin själ för nya människor, att låta nya människor veta dina hemligheter. Att med erfarenhet välja sina vänner med omsorg, att stötta och peppa de som inte upplevt svek, rygghugg och helt lever sig in i orden, Älska, glömma och förlåta… 
Men gör vi det någonsin till hundra procent? Älskar vi människor som krossat vårat förtroende, Glömmer vi sveken det utsatt oss för? Kan vi någonsin förlåta någon som sårade oss så hårt?
Eller fortsätter vi leva med vetskapen om att i slutet kan du endast lita på dig själv till hundra procent, och dina val är det enda du själv kan styra över.