Att tankar poppar in i mitt huvud då och då är bara ett faktum, för sådan är jag. Det är egentligen ett drygt faktum att jag allt för ofta TÄNKER på saker och ibland funderar jag om jag ska våga skriva ner det i min blogg och eventuellt för mothugg? Eller om jag bara ska bevara mina tankar för mig själv och diskutera dem med mina närmaste. Oftast på senare år då jag blivit snällare och inte skriver vad jag känner, så faller mina diskussioner på att prata med mina närmaste om mig otroligt konstiga funderingar. Det här kanske dessutom är delen som utvecklats av mig då jag studerat att jag vill finna svar och analysera allt och inget.
Hur som helst, idag kom det biologiska perspektivet susande in i mitt huvud. Jag är både förälder och lärare och därmed tänker jag kanske äckligt mycket mer ibland. Att jag dessutom alltid funderat kring människors rättighet att vara den vi är oberoende av kön. Jag föddes till ett kön helt biologiskt, men jag är inte mitt kön, jag är en individ. Det sociokulturella har format mig till den jag är och med samma uppväxtvillkor, barndom och uppfostran hade jag varit samma människa fast jag varit kille. Nu ser det inte riktigt ut så eftersom att vi har en tendens att uppfostra barn till man och kvinna, det är en sociokulturell sak vi gör och som vilar på år av forskning. Vi uppfostrar helt enkelt barn olika, och bemöter en pojke mer tufft och flickor med ödmjukt. Enligt forskning har vi en tendens att prata mer med flickor än pojkar, och således så utmanar vi flickorna mer i språket. Vi har även en tendens att pusha på pojkar motoriskt tidigare och uppmuntra dem att se sig omkring. Det här har fått mig att kritiskt granska de kommentarer jag fick när min egen son var liten. Dels sa alla till mig att pojkar är tidigare motoriskt och senare med talet. Därmed skulle jag inte förvänta mig att höra joller, första orden förrän ganska sent i hans liv. Riktigt så såg det ju inte ut för William började med mamama och papapa och sa titta någon gång mellan 7-10 månader och han pratade med två ord runt ett årsdagen, och hans språk utvecklades snabbt och folk har alltid frågat mig hur han kunnat såna svåra ord. Lill-gammal fick jag nog höra att han var som liten med? Tilläggas bör att han även gick vi nio månader. Tidig fick jag höra att William var, och på den tiden när jag var yngre och nybliven mamma sög man åt sig allt. Kritik, beröm och ja precis allting. Idag när någon säger något väljer jag att lyssna på en del och skakar av mig det andra. Medan då vissa skulle vilja påpeka mognad säger jag nog mer att det beror på erfarenhet och att jag är betydligt starkare som människa idag, jag kör liksom mitt race och precis som tidigare när jag gått på min känsla trots att jag verkat konstig, så tar jag inte åt mig längre eller blir upprörd för andra tycker annorlunda än mig. Jag ger alla en chans att vara annorlunda.
Så då varför är det så att barn som är tidiga både språkligt och motoriskt ses som undantag och duktiga? Det här är väldigt intressant, för inte är väl ändå en liten bebis/småbarn duktig för att denne utvecklas så som vi biologiskt brukar utvecklas? För att någon är tidig är ju inte barnet den felande länken… Barnet är ju bara sig själv, den individ som han eller hon föddes till att vara. Vi är olika, några börjar tala sent och andra börjar gå sent. Några barn varken talar eller går tidigt, vissa barn kanske aldrig börjar tala eller gå men gör det dem till något sämre? Gör de dessa barn till mindre värda? Nej, de är precis lika mycket individ som oss andra. Lika starka individer som barnet som var ”tidig” är barnet som var ”sen” för de båda är individer.
Alla är vi unika, egna och värda lika mycket. Vi är alla olika och bra på någonting. Vi föddes inte till att bli proffs, vi föddes för att älskas för dem vi är.
Älska, utmana och sluta stressa. Pusha, krama, prata. Ge alla barn rätten att utvecklas framåt, ge barnen rätten att vara dem de är, se barnet se människan!
