Williams skelettinfektion – En dag liggandes på soffan.

William har varit blek hela dagen, ena stunden har han haft hög feber. Han får fått Alvedon, dels för att han berättat om öronvärken men även för att han varit trött och blek. Någon mat har han ogärna ätit, så det har mest blivit vätska. Han fick i sig lite soppa, och en halv Ben&Jerry frozen yoghurt. Det är alltid något, nu ligger han och sover, han fick nyligen sin antibiotika som han tar på kvällen, eller ja han tar ju sina tabletter tre gånger om dagen. Runt halv sex, 14 och runt halv tio försöker vi se till att han får i sig tabletterna. Jag gav honom också en Alvedon så jag hoppas att han får sova lite inatt i alla fall, jag är trött själv men känner mig som att jag åter igen har fått någon kick som gör att jag inte kan sova. Stressen och oron, den finns där hela tiden. Jag längtar efter att få William friskförklarad, att få släppa detta och återgå till ett annat liv, utan sjukhusbesök och antibiotika. Jag borde se målstolpen nu, och det gör jag nog även om huvudet är lätt avtrubbat.

Jag brukar tänka på den där saken med att älska ibland, hur man kan älska livet och uppskatta de små sakerna i livet. Hur vi människor så lätt tar allt i livet så för givet fastän inget i livet är givet. Jag försöker att tänka att det här vi nu upplever har en mening, jag tror att allt händer av en anledning. Kanske är det ödet? Kanske är det något annat, men av allt som sker brukar ju livet ha en mening det fyller sitt syfte trots att man i stunden gärna ställer sig frågan varför?

Jag vill absolut inte verka som ett offer för det är jag inte, däremot har jag varit så arg den senaste tiden. Jag blir så upprörd när jag tänker på Williams sjukdom, och att en kommun kan neka mitt barn att ta sig mellan skola och hem. Jag blir så upprörd så det kliar i mig, och nu när jag gjort allt känner jag bara att jag kommer förmodligen aldrig kunna säga ett gott ord om Falu kommun. Jag kommer inte råda någon med barn att sätta sina barn i skolan här, och jag kommer framför allt alltid se den här kommunen som en barn avvisande plats. Det är mina känslor, mina känslor gällande min son som kämpar med sin sjukdom, ett barn som inget hellre vill än att slippa sina kryckor och få umgås med sina vänner obehindrat.