Jag ska inte säga att jag mår tipp topp för det är en lögn. Men idag vaknade jag i alla fall inte upp med känslan av att aldrig mer vilja stiga upp. Jag kom ur sängen vid rätt bra tid och dessutom så har jag alldeles nyligen ätit mig en burk med Kvarg, vilket borde ses som bra. Jag ska tvinga ut mig själv i ett dimmigt Falun för en av mina promenader, alldeles strax. Det ger mycket att promenera, jag vet att när man väl tagit sig en promenad kan man få lite energi i alla fall.
Varför måendet är så här pendlande är svårt att svara på. Igår fick jag frågan här igår hur jag hamnade i den här situationen. Hur allt hände, jag kunde inte somna igår kväll och låg därmed och fundera kring hur jag hamnade i den här situationen. Jag började tänka på hur det var, alla varningssignaler som jag aldrig riktigt förstod. Men med lite betänkande har jag insett att det finns några saker jag borde förstått.
Jag kräktes en hel del. Vid flertalet tillfällen förra hösten blev jag akut illamående på jobbet. Det var som en rejäl spänningshuvudvärk som kom över mig och jag fick vid några tillfällen springa iväg och kräkas, för jag hade sådan huvudvärk. Eftersom det inte var magsjuka och jag brukade räkna på timmarna tills vi slutade för dagen brukade jag fortsätta jobba tills jag kom hem. Oftast med sådan huvudvärk att jag sedan låg på soffan och trodde att döden var nära. På våren började jag ta med mig alvedon i förebyggande syfte till jobbet för jag visste att jag skulle få huvudvärk. Så jag åt alvedon flera gånger i veckan. Så här efteråt låter det helt sjukt men så är det.
Jag hade ångest som ofta bröt ut på väg mot jobbet på bussen. Jag kände mig ledsen när jag satte mig på bussen och trodde mest av att jag nog var trött. Jag förstod aldrig varför, men jag sa till en vän vid flertalet tillfällen både under förra hösten, vintern och våren att jag är så ledsen. Jag förstår inte varför? Men jag känner mig så sjukt ledsen hela tiden.
Jag gick upp i vikt. Jag var sötsugen hela tiden, mer sötsugen än någonsin och la på mig i vikt. Något jag mådde skit över. Det spelade ingen roll om jag så försökte sluta med diverse olika saker sötsuget var där hela tiden!
Jag grät ofta jag grät hemma, la mig på sängen och grät. Kände mig otillräcklig och funderade kring livet. Kände mig missunnsam mot andra, jag kunde liksom inte glädjas med folk. Jag störde ihjäl mig på glada människor och det stack i ögonen på mig när folk var gulliga mot varandra. Vad fan hade folk att vara så gulliga för? Jag sa det så klart inte till någon men jag kände så, jag blev inte glad för andra människors skull utan kände bara ”jaha, vem fan bryr sig?”.
Så galet trött jag var så trött hela tiden. Jag sov och var snäsig för jag var så trött, jag kunde snäsa till hemma och var totalt ointresserad av att göra saker. Tanken på att umgås med vänner, eller svara i telefonen? Tanken på att gå på bio eller följa med på en After Work, jag orkade inte jag ville hem. Jag vill inte umgås med någon, jag ville vara ifred.
Ljud och ljuskänslig höga ljud gjorde mig galen, och för ljusa ställen. Jag störde ihjäl mig när folk pratade runt mig, eller när det var många i en grupp som var glada och sociala. Stolar som lät, någon som tuggade tuggummi. Eller om tv:n stod på och folk skrattade och levde, det var som deras pratande gick rakt in i kroppen på mig.
Hjärtklappning och dödsångest jag hade återupprepad snabb puls. Jag kunde känna hur hjärtat rusade i kroppen, jag låg och trodde att nu dör jag. Flertalet tillfällen drog det ut mot höger arm, jag bara låg och tänkte nu är det en hjärtinfarkt och nu kommer jag snart att dö och då lämnar jag William moderlös. Vad ska jag göra!
Min IBS blev värre, jag hade kroniskt ont i magen och problem med gaser. Uppsvälld mage och kunde inte gå på toaletten förutom under helgerna, på helgerna var jag då så lös i magen att jag mest fick sitta på toaletten hela helgerna. Jag visste samtidigt att på måndag kommer jag vara förstoppad igen, så magen var svullen hela tiden.
Mitt blodtryck gjorde sig påmind om och om igen. Jag hade så lågt tryck ibland att jag knappt kunde resa mig ur sängen. Jag försökte med stödstrumpor och allt men det fanns där hela tiden. Förutom det hade jag galet mycket myrkrypningar i benen hela nätterna. Restless legs som många vet vad det är, och utöver den saken svårt att sova. Jag somnade sällan innan tolv trots att jag la mig vid tio och vaknade oftast vid fyra på morgonen.
Jag tyckte inte att det jag gjorde dög någonting till. Att jag alltid skulle kunna göra något mer, att jag inte var lika bra som alla andra. Jag tänkte på allt alla andra gjorde, men tyckte inte det jag gjorde ens var hälften så bra som alla andra. Jag drömde om jobbet på nätterna, jag planerade inför jobbet hela tiden, kollade på Facebook efter roliga uppgifter för eleverna hela tiden. På helgerna funderade jag kring vad vi skulle göra i veckan. Jag åkte hem och grubblade på hur jag skulle göra det bättre för vissa elever, eller oroade mig över andra saker som var arbetsrelaterat.
Jag är en mussla jag pratar sällan om mitt mående. Eller visst jag påtalade att jag var trött och fick tips om olika vitaminer. Men jag är expert på att inte visa utåt när man mår dåligt. Någon påtalade att jag var blek minns jag, men jag är ”naturligt” blek så det var inget jag tänkte mer på. Jag skriver hellre än talar om mig själv, det kan göra att jag nog framstår som väldigt öppen i text men väldigt sluten i tal. Det är också sådan jag är, jag tar inte plats i ett sammanhang med andra människor. Utan låter folk som har det behovet ta plats, själv håller jag mig på min egen kant med några människor jag öppnat mig för.
Så här efteråt ser man tydliga tecken, men när man är målinriktad och har höga krav på sig själv är det inte så enkelt att lyssna på sin kropp. Man väljer istället att kämpa på tills semestern, eller helgerna och när inget av vardera ger den återhämtning det borde får man en chock. Då först inser man att man helt enkelt kämpat alldeles för länge.
Men stor styrkekram till dig fina du!
Tack <3
Ja kroppen försöker ju ofta säga till oss på olika sätt innan .. att tempot behöver dras ner ..
Jag tycker det är positivt att du funderar i dem banorna, det är verkligen steg i rätt riktning tror jag 🙂
Känner igen mig en hel del i det du skriver!
Väldigt bra inlägg 🙂
Kramar*
Är nog så :). Kramar
Intressant att läsa din historia <3
Så bra att det uppskattades 🙂
så starkt av dig som vill dela med dig utav detta!! styrkekramar! 🙂
Vet inte om det är starkt, men tror det är bra att sprida budskapet.
Alltid lätt att vara efterklok men jättebra att du skriver om dina symptom för någon annan kanske känner igen sig och lyssnar lite tidigare på signalerna! Hoppas det fortsättningsvis är fler dagar men lätt att kliva upp och promenader än inte!:) Kram
JA det är ju så, jag tänker att någon kanske reagerar och tänker till. Kanske människor börjar dra i blåslampan då.
usch va jobbigt…skickar en styrke kram
Ja det är inte kul direkt. Kram
Vad nyttigt att läsa detta, även om det inte är ett roligt ämne och allra helst inte för dig som är mitt i det hela. Men det är bra att du kan analysera tecken för då vet du varningssignalerna inför framtiden, och detta kanske kan hjälpa andra. Jag känner själv igen så många punkter på hur jag blir, tänker och reagerar när jag varit väldigt stressad under längre tid. Du är så stark som kämpar på!
Ja jag tror det är bra, man ska analysera saker <3
Usch, kan inte ens föreställa mig hur det är att leva med utmattning. Men jag tycker att det är bra att du orkar skriva om det så att fler kan få upp ögonen för det och kanske kan undvika att få det själva
Ja det är svårt att förstå det, innan jag var här kunde jag inte förstå hur det känns. Absolut inte föreställa mig saken. Jag hoppas detta kan ge andra informationen att förhindra detta 🙂
Ofta märker man inte det förrän det är ”försent! Det finns ofta så många tecken, men man kämpar på in i det sista
Bra du skriver om det med, det hjälper också till för dig och må bättre.
javisst är den söt tröjan
Är nog så :/. Ja jag hoppas någon blir hjälpt av detta 🙂
Som du skrev, det fanns mycket tecken. Men det är inget som jag hade tänkt på direkten, tack för att du delade med dig!!
Jag hoppas någon i framtiden som läser detta ser tecknen och kanske slipper hamna här själv.
Starkt av dig att dela med dig om det här <33
Jag hoppas verkligen någon tar del av detta 🙂
Usch så jobbigt du haft det ? kan inte ens föreställa mig. Massa kramar ?
Ja det har inte varit kul direkt, och värst av är att man till slut hamnar där jag är nu. Kramar
Det kan nog vara ett väldigt ensamt jobb att vara lärare.Ensam i betygssättning och bedömning av elever.Uppdrag gransknig visasde ju att lärare hade det extra tufft vid betygssättning utan att få något stöd alls från skolledningen.Den svenska skolan är i kris och varken personal eller elever mår bra där.Kunskaperna har ju fallit rakt ner i källaren och de årliga PISA-undersökningarna bekräftsr en skola i fritt fall.Alla tycks stå handfallna,inte minst regering och skolverk.Självklart känner den enskilde läraren frustration och uppgivenhet.
Det går kanske att ta tjänstledigt en tid och pröva på något annat?
Efter 4,5 år på högskolan så vill jag inte gärna testa något annat. Jag har tagit studielån och en lång studietid för att bli lärare. Jag önskar att samhället ska vakna upp någon gång. Om alla lärare, sjuksköterskor, socialtjänsten, brandmän/kvinnor och poliser säger upp sig. Vem ska då ta hand om samhället? Jag vill hellre se en förändring än att vi alla som bränner ut oss inom dessa yrken gör det.
Så himla jobbigt 🙁 <3
Ja det är inte speciellt enkelt :/
Det var en ”bra” lista, eller hur man nu ska uttrycka det. Du punktade upp saker som säkert många skulle känna igen. Det är viktigt att lyssna på kroppen, men ofta gör vi tyvärr inte det.
Kram!
Jag hoppas att den kan få andra att stanna upp och ta hand om sig själva innan personerna hamnar här där jag befinner mig nu 🙂
Ta hand om dig! <3
Tack!
Du är stark! <3
Stark vet jag inte om jag är, men jag hoppas att andra ska slippa hamna här.
Så modigt av dig att dela med dig! Kram till dig ?
Modigt vet jag inte, men jag hoppas att andra ska slippa hamna där jag är nu 🙂
usch! man ska aldrig strunta i kroppens signaler, men det är MYCKET lättare sagt än gjort… Och det är så lätt att vara ”efterklok”
Nej man ska inte det, men det är väldigt lätt att göra det.
Bra skrivet där i slutet. Gu va man kämpar inför ledigheter. Egentligen borde satsa på att vara balanserad innan semestern också. Supersvårt. Men kanske att man istället för att köra på innan semestern tänker till tre gånger hur man kan undvika att ”bara köra på”.
Kram!
Ja visst är det så, men det är så lätt att se semestern som ett mål när man kör på med jobbet. Man är helt enkelt lite så i många yrken med människor och vikariebrist nästan tvungen att jobba, för att man inte vill sätta andra i sticket.
Skönt att det kändes lite bättre att stiga upp idag <3<3.
Svar; nä skriva CV är inte lätt och jag trodde jag skulle slippa det. Men tydligen fick jag inte ha kvar min tjänst nu efter mammaledigheten ??
Ja det var jätteskönt 😀
Tänk att man kan missa så många tecken. Men är inte huvudet redo att ”lyssna” så blir det lätt så. Som tur var så går det bara till en viss gräns sen kommer allt ikapp. Inte förrän dess är man redo att börja med läkearbetet. Du har kommit lång väg. Vilken härlig känsla att få vakna utan att känna som du gjort en tid 🙂
Ja det är verkligen så, är nog tyvärr ganska naturligt med eftersom man är så fokuserad på sitt jobb.
jo ja vet att det är en svår känsla att förklara varför man mår som man gör o ibland finns det bra bättre stunder o man vet inte varför
Min kompis bror tog livet av sej i förrgår ( har inte skrivit om det ) o man vet kanske inte varför det rä nog svår att förstå
önskar en fin dag i dag o hoppas det blir en utav de bättre för dej
många kramar
Ja det är inte enkelt alla gånger, och sen är det svårt för folk utifrån att förstå också tror jag. Jättesorgligt att han tog sitt liv, stor kram1
Det är ju alltid lättare att se varningssignalerna i efterhand! Men jag tror att det är mycket bra att du kan reflektera över hur varningssignalerna såg ut/kändes. Det är nog också viktigt för andra att läsa detta så att de kan lättare känna igen det om det händer dem själva eller andra!
Ja det är ju det :/. Sen kör man gärna på för att man inte kan lämna över ansvaret också. Man är plikttrogen :/
Jättejättebra att du skriver om det här Madde!!!
Just det här med vilka symtom det kan handla om, hur de yttrar sig, smyger sig på och hur man ofta tränger bort eller ignorerar dem, det tror jag är extra viktigt för folk att ta del av, för det är sådan kunskap som är nödvändig för att man själv ska kunna bromsa i tid, själv se symtome och vara mer medveten om dem. Bra, skitbra!
SV: du får köpa ett par till honom, det är asnice att slippa sladdarna 😀
Ja jag tror det är bra att sprida detta vidare :). Tack 🙂
Vad otroligt tufft du haft och har det! 🙁 Tycker däremot det är jättebra att du sätter ord på dig och det är bra att reflektera så här, förstå vad det var som hände, vilka signalerna var osv. Jag hoppas saker vänder steg för steg för dig. <3 Du förtjänar att må bra!
Ja det är hemskt :(. Önskar ingen hit och längtar tills dagen när man mår bra igen och bli mig själv. Men det är ju även så att den jag en gång var, inte längre är samma människa. Så blir det ju med nya erfarenheter oavsett om dessa är bra eller dåliga. Just nu satsar jag på att komma tillbaka till naturen, yoga och meditation för att komma tillbaka till livet igen. <3