Utmattningssyndrom och tidiga dagar.

Jag sitter i köket och ser små snöflingor dala ner på marken. Dessa små flingor är alldeles för små och få för att färga ett vinterlandskap men visst syns flingorna i alla fall. Det är den andra november och jag sitter alltså i köket, rätt nyss uppkommen ur sängen.

Alldeles strax eller alldeles snart ska jag med trippande tår gå mot diskbänken för att ta mina mediciner. Sedan kommer jag kanske att orka duscha. Just det där ordet KANSKE. Man vet aldrig numera, förr hade jag gjort det. Förr den gamla Madeleine, hon hade plikttroget tagit sig en dusch. Kanske sminkat sig och satt sig vid datorn. Den nya Madeleine hon är annorlunda, hon är inte samma människa som hon en gång var. Den nya Madeleine, hon är mer i nuet.

Den nya jag som titt som tätt kommer fram påminner mig inte om mig själv. Jag är mer rakryggad numera. Eller jag börjar bli, jag känner att jag som tappade mig själv på vägen börjar hitta tillbaka. Inte till samma men till någon annan. Jag säger vad jag tycker på ett sätt jag tidigare glömt bort. Jag skräms inte längre för att säga min mening. Eller att jag ska provocera någon annan. Nej istället vågar jag tala och öppna min mun igen.

Jag rädslas inte längre för att jag snart kommer vara den som säger nej. Att jag lär mig att inte ta på mig saker jag inte vill. Jag rädslas inte på samma sätt över vad folk tänker, för folk tänker ändå för lite på andra för att jag ska oroas över deras syn på mig.

Jag ser snön dala ner från himlen, jag funderar över livet och hur det är. Vissa dagar så ser jag framstegen, men det är även bakslagen som syns. Mitt framsteg igår var att jag lyssnade på musik. För första gången sedan i juni lyssnade jag på musik och kände ingen stress, ingen oro och ingen irritation. Jag lyssnade på musik och bara njöt! För första gången på 5 månader njöt jag av musiken som strömmade genom min högtalare. Jag orkade att lyssna det kändes rent av magiskt.