Utmattningssyndrom – En dag hos läkaren, fortsatt sjukskrivning och depressioner.

Jag kände precis hur jag andades ut inför att skriva detta. En lång djup suck, ett andetag för att fylla mina lungor och för att orka formulera ner orden som finns där inom mig. Att lägga ett uttryck och ord för denna dag, denna snöiga och kalla dag, denna dag när det var minusgrader och jag först gick ut vid 14:00 för att bege mig mot bussen.

Bussresan och promenaden i Borlänge Centrum på väg mot Företagshälsovården var stressande. Det stod människor på stan där i Borlänge, och jag oroade mig för att träffa på någon jag känner. Den där känslan av att behöva prata när man redan är uppstressad och oroad inför mötet. Jag träffade ingen som tur var och lyckades ta mig fram till Företagshälsovården, gick upp och anmälde mig i kassan. Sedan fick jag vänta i ett väntrum där det kom människa efter människa. Jag satt och snurrade fingrar, kände flyktbeteende och rädslan av att sitta där. Hur kroppen skriker åt mig att fly, men det lilla sunda förnuftet man har får kroppen att stanna kvar.

När läkaren kom och ropade upp mitt namn trodde jag att svimningarna var nära. Jag följde oroligt med till hans rum och fick börja berätta min historia igen. Om varför jag är här, varför jag känner som jag gör. Jag fick berätta om mina mediciner och att jag knappt sover. Att mitt normala sömnmönster är att jag lägger mig vid 22:00 och somnar först vid 00:30-01:00 på natten och att jag vaknar vid 04:00 och somnar om igen vid 6:00 för att sedan somna om i ungefär 2 timmar till.

Min sömn var ett problem sa läkaren och något vi måste ta tag i, så jag fick ett recept på sömntabletter. Jag fick även reda på hur det ska gå med min terapi och vi diskuterade tiden för att bli frisk från detta. Jag hörde läkaren säga ”Du har varit sjuk i två år, så det kommer ta ett år för dig att bli frisk”. Ett år! Jag vet att det här tar tid men tiden med ett år, det känns som en evighet. Jag tänkte där i mitt stilla sinne på tiden, fick frågan om vad det beror på att jag är här idag.

Jag vet ju varför, jag är den där duktiga flickan som aldrig är nöjd med min prestation. Läkaren frågade om jag gillar att klara saker och känna mig duktig, förklarade att oavsett vad jag lär mig eller hur kunskapssugen jag är ser jag aldrig att jag lyckats med något i alla fall. Det här skulle jag få hjälp med i terapin med beteendevetaren något som jag hoppas ska hjälpa mig.

Läkaren berättade även om resan ur det här, hur man kommer ut som en ny människa. Hur man går från att ha varit en person till en annan. Det märks ju redan idag, jag börjar tycka om saker jag inte tyckt om innan. Läkaren sa att folk som befunnit sig här skriver böcker, kanske är det dit jag kommer hamna? Eller vart kommer jag att hamna? Någonstans blir det ju i alla fall, man blir ju inte för alltid kvar här tänker jag. Men ett år, ni förstår inte hur långt ett år känns.

Hur som helst, var läkaren glad över att jag promenerar varje dag. Att jag ska göra saker jag tycker om, och undvika saker som jag inte tycker om. Jag ska fortsätta pressa mig själv att besöka butiker och umgås med människor. Ja och så ska jag börja med sömntabletterna också, dessa skulle inte vara beroendeframkallande i alla fall. Det kan ju vara bra för mig att få sova, jag tänker att sömnen är ett steg i att bli frisk det med.

Efter jag varit på företagshälsovården kände jag mig uttömd på energi, jag hade fått göra ett depressionstest och har depression i min utmattning även om depressionen gått neråt i jämförelse med i somras. Utmattningen är helt enkelt högre så där är det väl största delen. Jag blev sjukskriven i en månad till och jag ska fortsätta kämpa med det jag gör nu, promenera och göra saker jag tycker om.

Den här sjukdomen blir man först frisk när man prioritera sig själv. Jag har börjat både med yoga och meditation här hemma. Jag tar mina promenader och jag försöker att andas djupt istället för högt uppe. Vad man än säger och gör är detta ingen lätt resa man gör, den tar tid och energi. Det är en kamp som man måste kämpa med dagligen, den som hamnat här eller hamnar här vet precis hur det känns. Det är det sorgliga med allt, för man är så trött och slut. Ens energinivå är väldigt låg och ett möte med en ny person kräver all energi du har och lite därtill.