Utmattningssyndrom – Jag är obekväm, men jag behöver inte vara speciellt bekväm heller.

Nu är det endast 1,5 timmar kvar av den här arbetsveckan. Det är bara att härda ut och sedan gå på helg. Jag har en plan och det räcker, att jag sedan får sitta och rulla tummarna som gör mig galen bokstavligt talat är inget jag kan göra något åt. Därmed så tänkte jag ta med mig men målarbok för vuxna imorgon och syssla med den saken.

När man ändå inget har att göra kan man ju ta och måla då. Jag tänker en del på vilket resursslöseri det är, men vad ska man göra? Det känns som man skulle vara handikappad och inte ha rätten att göra någonting. Dessutom känns det väldigt märkligt att andra tycks tro att de vet mer om mig än jag själv gör.

På ett sätt har jag vaknat ur en dvala. Den som vaknat i mig är samma människa som försvann när hon fick barn. Eller jag har tappat lite varje år, när kampen helt dog där förra året och jag gav upp dog också en del av mig. Att hon nu väckts ur sin sömn gör att just att den delen syns tydligare nu. Hon kämpar och visar upp sig på riktigt, min inre gudinna. Det är sällan jag blir arg egentligen, mycket för att det ska ganska mycket till för att reta upp mig på det planet. Men när man väl retat upp mig så har man väckt en björn som sover. Jag blir psykisktarg som jag kallar det. Jag blir rent av elak, kall och hård. Jag känner inget och det jag säger oroar mig inte det minsta. Jag slutar bry mig om konsekvenserna och när jag är där, ja då har det gått så långt att inget kan ändra den delen av mig.

När jag gick på gymnasiet var det någon kille i klassen som sa; Du skulle kunna döda alla här inne med din blick. Dina ögon blir alldeles svarta av hat. Då var det bara något milt egentligen, jag tror det var för en pojkvän varit otrogen och man diskuterade saken.

Just den där saken med mina ögon som blir svarta av hat. När jag haft pojkvänner som sårat mig har jag med min psykiskailska tryckt ner dessa så till den grad att de gråtit. Det ska mycket till för att jag ska bli så arg, det är inget som bara kommer. Det växer under lång tid. Jag går inte från 0-1000 på några sekunder utan det byggs under oftast flera månader.

Eftersom jag egentligen är ganska kärleksfull. Jag skulle vilja påstå att jag älskar människor, djur och natur så oerhört egentligen, så är det verkligen sorgligt när någon får över mig på den där mörka sidan hos mig. Att man väcker den känslokalla för att man någonstans tror att det är okej.

Det hade aldrig skett om man blivit behandlad med respekt. Men respektfulla relationer skapas inte genom att en person gång, på gång förväntas att bara le och ta emot. Ingen människa kan leva så, till sist brister vem som helst. Att låta mig stirra in i väggen efter 6 månaders sjukskrivning känns som ett hån, som att man försöker straffa mig för att jag blev sjuk. Kanske är det meningen? Men det som skapas på kuppen är att björnen vaknat och hugger på alla som kommer för nära.