20 maj, 2017

Visar: 1 - 3 av 3 artiklar
Läraryrket

Falsk arbetsgivare & kollega.

Lämna en kommentar på Falsk arbetsgivare & kollega.

Alltså fy fan hur mycket jag hatar denna jävla Sarah och min chef. Jag hatar dessa två människor så till den grad att det inte finns ord för saken. Jag sitter och känner hatet välla över mig, hatet och ilskan hur dessa två gjort allt i sin makt för att förstöra för mig. Eller ja kanske inte chefen men den otroligt avundsjuka Sarah som uppenbarligen fick sig en chock när någon inte följde hennes falska vägval. För falsk är hon, nog den falskaste och hemskaste människan jag mött.

Hon började fjäska för mig direkt när jag kom tillbaka efter sjukdomen.Hon smörade så jag genast backade eftersom något kändes fel direkt. Jag har ju alltid haft ett sjätte sinne även om mina förmågor varit sämre medan jag jobbade än de blev när jag blev sjuk. Nu är dessa sinnen och intryck på högvarv igen och jag läser av människor. Jag förstod att jag var intressant av en anledning och visst var det så, för så fort det visade sig att jag INTE tänkte arbeta i årskurs 5 med henne så började hon göra allt i sin makt för att göra arbetsplatsen så jävlig som möjligt för mig. Hon lyckades tillslut.

Men att hon sedan hör av sig till en kollega och hänger ut mig som hon gjort, det är verkligen oförlåtligt. Att sedan min chef väljer att inte tro mig utan istället väljer Sarah parti och att min chef jag nu ska få pratat med min nuvarande chef gör ju inte saken bättre det häller. Så jag ska alltså fortsätta i samma spiral, jag blev sjuk på min arbetsplats tack vare hur människor där betedde sig. Allt neggande hela tiden, allt surande, till sist var jag själv där. Jag bad redan tidigt om att prova en ny arbetsplats för min skull, men blev nekad. Så att söka mig vidare var viktigt för att må bra. Men nej då, då kommer nästa kugghjul i spelet. Jag undrar om någon frågat en före detta cancerpatient om dennes sjukdomshistoria. Förmodligen inte.

Nu står jag här och undrar hur jag egentligen vill göra. Vill jag ens arbeta som lärare? På riktigt alltså, vill jag arbeta i ett yrke som är så här? Det känns inte så, jag vill inte vara en del i det här yrket. Jag trodde det från början men nu vacklar jag i funderingarna. Kanske jag hellre borde satsa på att bli fotograf? Barnboksförfattare eller dagmamma. Just lärare, är det verkligen min framtid. Jag börjar tveka, jag börjar fundera på om det verkligen är yrket för mig. Från att ha trott att det är det till att mer och mer inse att jag nog inte alls tycker om det här yrket. Jag kanske ska testa nu 2017-2018 på denna arbetsplats som inte längre känns lika spännande, och samtidigt fotografera och engagera mig i studierna på Mälardalens högskola. Göra mitt bästa där på skolan, och sedan till nästa vår se mig om efter ett helt nytt yrke. Då är jag 34 år, jag har då 31 år kvar i arbetslivet. Nog kan man prova annat vid 34, jag är nämligen inte säker längre på att läraryrket är det yrket jag brinner för längre. Jag älskar eleverna och den relation man får barn dem, men jag gillar inte mentaliteten som finns bland personalen i skolans värld. Den är rent av obehaglig.

Utmattningssyndrom

Att lära sig att vara stolt, och att älska sig själv.

8 kommentarer till Att lära sig att vara stolt, och att älska sig själv.


Jag har aldrig varit en sån människa som känt styrkan och stolthet i mig själv. Även om jag står mer trygg på jorden idag än tidigare. Jag kan tänka mig att det faktum att jag vågat gå ifrån att stå bredvid och låta andra trampa till att säga, tänka och tycka igen gör mig besvärlig. Jag har alltid varit en typiskt grön person som man beskriver i ”Omgiven av idioter”, men så finns också den lilla röda sidan hos mig som också kan träda fram. Den röda sidan var alltid en sida jag inte gillade hos mig själv, som jag arbetade bort som mamma, gymnasiestudent och lärarstudent tills jag inte längre behövde ha den där ”NU gör vi så här” sidan kvar utan istället kunde vara den där snälla personen som jag tyckt mycket om att vara.

Problemet när man är en snäll människa som ställer upp blir man också någon folk förväntar sig saker av lite omedvetet. Man förväntas att inte säga ifrån, man förväntas att sitta bredvid och lyssna mer än att säga vad man känner och man kan nog också lätt bli överkörd. I slutändan mår man inte speciellt bra av sånt. Jag mådde verkligen inte bra av att känna att jag aldrig riktigt kände att jag kunde säga vad jag egentligen tyckte och tänkte.

Så under hösten så började jag jobba med den saken hos mig själv. Kanske var det så att min lilla sida av rött blivit något mer dominerande, men det känns samtidigt ganska skönt för nu säger jag mer min mening och står på mig. Står upp för mig själv, samtidigt som min gröna och mjuka och omhändertagande sida finns där. Jag har dock inte låtit mitt omhändertagande jag ta över längre. Utan nu så balanserar jag båda, för att kunna fortsätta med den balansen måste ju jag och mitt stå i fokus. Det är ju genom att balansera båda sina personlighetsdrag som man mår som bäst. Inte genom att vara för snäll av sig och alltid vara den som har en kopp te att bjuda på när någon knackar på dörren, oavsett tid på dygnet. Nu bjuder jag in folk oinbjudna klockan 15:00 på en kopp te, men klockan 22:00 säger jag ”NEJ, jag vill inte bjuda på te just nu. Vi kan ses imorgon”. Jag tycker inte att det är fel att säga; NEJ, STOPP, JAG VILL INTE, längre.

Jag tycker det känns bra och helt okej. Jag antar att mer tecken på att man är redo för nytt i livet kan man då inte få. Jag är redo för livet, redo för mig och mitt. Jag vågar säga nej, vilket är en styrka som jag vet att många saknar. För jag saknade den själv under en period, nu säger jag nej och står på mig. Det gör mig till en tryggare och starkare människa. Det gör mig till mig, och det betyder också att de människor som accepterar mig för den jag är, också är människorna som känner mig på riktigt.

Utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom – När man är frisk.

6 kommentarer till Utmattningssyndrom – När man är frisk.


Jag har inte skrivit om utmattningssyndrom på ett tag. Detta då jag kommit till ett stadium där jag känner mig frisk. Något hände med mig i samband med att jag började äta tillskott. MSM, spirulina och mitt val kvinna samt extra järn. Helt plötligt försvann den där obotliga tröttheten och en pigg människa har kommit fram. Jag har inte ångest, känner mig starkare än förut och mår bra! Det som dock får mig att börja fundera nu är om man kan ha vart feldiagnostiserad? Tanken slog mig för runt en månad sedan. Kan det vara så att jag saknat eller saknar ämnen i kroppen.

Jag har googlat tydligen kan man om man äter astma som mig ha något knas med binjurarna. När jag läser om saken, känner jag igen mig själv. Jag har varit trött i många år, har aldrig haft problem att sova sedan tonåren förutom en period i höstas då jag var frustrerad. Vad händer om jag fått fel diagnos och det faktiskt är något annat? Det snurrar i mitt huvud och på måndag ska jag ringa VCT, man tog aldrig några test för binjurar på mig.

Om det skulle visa sig att allt varit fel. Då har jag ett år av mitt liv som försvunnit. Ett år som jag känner att jag förlorade allt på. Ett riktigt skitår som kommer förfölja mig resten av mitt liv.

Fick höra igår att jag är stark. Fast det känner jag mig inte. Jag känner mig mest trött på att alltid få rodda i allt och inget i livet. Vissa människor behöver ju aldrig sånt, jag ska alltid göra sånt. Jag ser ju livet som en bana av prövningar och dalar. Fast just nu känns prövningarna ganska tuffa, som att jag hamnat i en karusell som bara snurrar och snurrar där man får sitta utan bälte. Där men får hålla sig fast och följa med i färden bäst man kan. Fast den saken har väl egentligen mest med livet att göra antar jag.

Oavsett vad känner jag mig ju frisk! Det borde vara det viktigaste.