Jag har aldrig varit en sån människa som känt styrkan och stolthet i mig själv. Även om jag står mer trygg på jorden idag än tidigare. Jag kan tänka mig att det faktum att jag vågat gå ifrån att stå bredvid och låta andra trampa till att säga, tänka och tycka igen gör mig besvärlig. Jag har alltid varit en typiskt grön person som man beskriver i ”Omgiven av idioter”, men så finns också den lilla röda sidan hos mig som också kan träda fram. Den röda sidan var alltid en sida jag inte gillade hos mig själv, som jag arbetade bort som mamma, gymnasiestudent och lärarstudent tills jag inte längre behövde ha den där ”NU gör vi så här” sidan kvar utan istället kunde vara den där snälla personen som jag tyckt mycket om att vara.

Problemet när man är en snäll människa som ställer upp blir man också någon folk förväntar sig saker av lite omedvetet. Man förväntas att inte säga ifrån, man förväntas att sitta bredvid och lyssna mer än att säga vad man känner och man kan nog också lätt bli överkörd. I slutändan mår man inte speciellt bra av sånt. Jag mådde verkligen inte bra av att känna att jag aldrig riktigt kände att jag kunde säga vad jag egentligen tyckte och tänkte.

Så under hösten så började jag jobba med den saken hos mig själv. Kanske var det så att min lilla sida av rött blivit något mer dominerande, men det känns samtidigt ganska skönt för nu säger jag mer min mening och står på mig. Står upp för mig själv, samtidigt som min gröna och mjuka och omhändertagande sida finns där. Jag har dock inte låtit mitt omhändertagande jag ta över längre. Utan nu så balanserar jag båda, för att kunna fortsätta med den balansen måste ju jag och mitt stå i fokus. Det är ju genom att balansera båda sina personlighetsdrag som man mår som bäst. Inte genom att vara för snäll av sig och alltid vara den som har en kopp te att bjuda på när någon knackar på dörren, oavsett tid på dygnet. Nu bjuder jag in folk oinbjudna klockan 15:00 på en kopp te, men klockan 22:00 säger jag ”NEJ, jag vill inte bjuda på te just nu. Vi kan ses imorgon”. Jag tycker inte att det är fel att säga; NEJ, STOPP, JAG VILL INTE, längre.

Jag tycker det känns bra och helt okej. Jag antar att mer tecken på att man är redo för nytt i livet kan man då inte få. Jag är redo för livet, redo för mig och mitt. Jag vågar säga nej, vilket är en styrka som jag vet att många saknar. För jag saknade den själv under en period, nu säger jag nej och står på mig. Det gör mig till en tryggare och starkare människa. Det gör mig till mig, och det betyder också att de människor som accepterar mig för den jag är, också är människorna som känner mig på riktigt.