Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Tweenieåldern

Ett nytt kapitel är dags för att skrivas: Tretton år av sitt liv, och att se sitt barn växa.

Idag känns det extra speciellt att vara mamma. Kanske är det för att jag är lärare? Att just skolavslutningar betyder något extra. Det fylls alltid med tusen olika tankar, nu slutar alltså William sexan idag och efter sommaren är han officiellt en högstadieelev. Högstadiet jag smakar på orden, jag minns min dag när jag slutade sexan. Jag minns dagen när jag började sjuan.

Just sexan var speciell, vi kom till skolan och våran lärare hade under natten eller morgonen fött ett barn så hon var inte med oss på avslutningen. Jag minns att vi avslutade sexan i syslöjdssalen eftersom vårt klassrum var nerpackat då det skulle flyttas därifrån. Vi sa hej då till varandra. Vi som gått med varandra i sju år, i alla fall vissa av oss. Några hälsade man på senare men de flesta försvann som skuggor under året på högstadiet. Som att sju år bara var borta direkt när man gick in i den där skolan.

En av mina favoritfilmer är Stand by me, i den finns ett citat jag tycker så mycket om;

”I never had any friends later on, like the one I hade when i was twelve. Jesus does anyone?”

Det kanske låter så sentimentalt men på något sätt är det så sant. Vännerna du har där precis innan högstadiet är speciella. Man skrattar och man delar med sig av någon blandning av lek och allvar. Man slutar vara barn helt för att bli tonåring och försöker träna sig själv för att bli vuxen. Som tonåring testar man gränser och vad man klarar, vad som är bra och dåligt. Söker sig själv, men som tolvåring så har man börjat snudda vid sakerna men är samtidigt så barnsligt naiv och enkel i sitt sätt.

Nu avslutas ett kapitel för att börja ett nytt. Om jag ser mitt liv som en bok, var livet innan William indelat i kanske 6 kapitel och livet efter William är 10, nu startar jag alltså ett nytt kapitel. Ett kapitel där jag ska få se honom testa gränser, hitta sig själv och utmana sig i livet. Jag försöker se livet som en resa där varje dag är något nytt. Idag slutar du sexan mitt älskade barn, för tretton år sedan fanns ju fortfarande som en sparkande liten människa i min mage på väg mot att möta världen.

Du är så älskad, uppskattad och fantastisk. Jag älskar dig så mycket att ord inte kan beskriva känslan. Du är det finaste på denna jord.

8 Comments

  1. Wow, vilken känsla ändå!
    Jag minns faktiskt inte skolavslutningen i sexan, men början av sjuan minns jag. Jag tappade nästan alla mina gamla vänner under högstadiet, fick några nya, men året efter nian gick jag ett år på en folkhögskola i Stockholm och då klipptes alla band med tidigare vänner. Jag har inte kvar några vänner från innan den tiden. inte från gymnasiet helle faktiskt. de vänner jag har, de har jag fått i vuxen ålder. Det är både bra och dåligt, men oftast inget jag tänker på.

    SV: Det tycker jag också! Är bra sugen på att köpa en basväst kan jag säga 😉

Lämna ett svar till Johan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa