Pannkaksmiddag på en torsdag och hur minnen påverkar oss.

När jag var liten var pannkakor på torsdagar något vi hade. Speciellt om min mormor var på besök då hon alltid tyckt att det varit så gott. Det är barndomsminnen för mig, mormor som stod i vårat kök och stekte pannkakor och så åt vi syskon tillsammans. Det var innan min yngsta syster föddes och jag tänker alltid på köket på Staren vid såna tillfällen.

Det är spännande det där vad man räknas som sitt barndomshem. För mig är det Staren, vi bodde där från jag var sex år tills jag var tretton år. Det är där jag tänker på alla gånger jag lekte med vänner och drömmer jag om Orsa så är det där jag bor. Det är mitt hemma när jag tänker på Orsa. Lika så drömmer jag mycket om min mormor och morfars bostad i Maggås utanför Orsa. Sa till mamma för någon vecka sedan, julen är ju inte den samma sedan jag var runt 13 år. Det beror nog på att min morfar dog där den sommaren och således slutade vi fira jularna i Maggås. Innan var vi alltid där och jag tror att jag förknippade julen just med det stället. När morfar dog så försvann känslan för mig av julen.

Med den saken menar jag inte att jag inte uppskattar julen, men jag har inte längre någon julkänsla. Den är som bortblåst för mig på det sättet. Jag älskar att se William njuta av julen och se hans julglädje men min egen finns inte där, lika så är det med min egen födelsedag jag känner inte så mycket för den heller. Kanske blir det så dels för man är äldre men också för att saker förknippat med tiden förändras med åldern också? Jag önskar ibland att jag hade den där julkänslan kvar som så många fortfarande verkar ha, den saknar jag helt.