När vi hänger bara jag och han.

Så gick vi ner på stan och bara var jag och han. Han som är tretton år och jag med mina trettiotre. Vi talade om livet, om allt och inget. Vi skrattade, vi kanske hade något vi inte tyckte lika om men mest av hade vi det bara bra. Jag och han som är min son, han som jag fött ur min kropp och fått äran att vägleda och älska genom livet.

Vi lunchade på Waynes och tog varsin bagels och kaffe. När vi sitter där och äter säger han, ”Det var så längesen vi umgicks nu, bara du och jag”. Det högg tag i mig när han sa så, och jag visste varför. Jag jobbar så mycket och han hänger med sina vänner, det är därför dessa stunder är ovärderliga. Stunderna tillsammans som är viktiga för oss båda. Det är såna stunder vi bygger vår relation, det är såna stunder när vi är just vi. Teamet mot livet, han och jag, vi mot världen och vi tillsammans.

Vi kollade i affärer och på Åhlens här i stan hittade jag en kudde jag blev lite förälskad i. En kudde med tryck från en av Carl Larssons tavlor, jag kände en känsla av att den varit fin här hemma. I mitt dalahem, men hur ska jag kunna försvara ett köp av en kudde jag bara kommer använda en gång om året? Så jag lämnade den och kände hur fin den är, och hur gärna jag ändå velat haft just den.

När vi kom hem gick William ut och fixade till pumpan han valde ut igår för att han ville pyssla. Nu står den på balkongen och väntar in den 31/10 och halloween. Den är fin, den kommer att lysa upp i höstmörkret i veckan. Nu börjar det gå mot kvällen och det ska bli middag för William och en promenad för mig, sen blir det kväll och laddning för att sova för min del. Ibland går dagarna väldigt fort!