Mitt intresse för släkten bakåt började när jag var i 10-årsåldern, skulle jag tro. Jag umgicks en del med min gammelfarmor och gammelfarfar som barn, båda födda i slutet av 1800-talet. I deras hem, den gamla torpstugan i Roslagen där de levt i stort sett hela sina liv, levde berättelserna om ”gamlena”, som de lite ömsint benämnde sina egna föräldrar. Gammelfarfar berättade om hur vi fått vårt efternamn i släkten, genom hans farfarsfar som var dragon och fick ett soldatnamn efter den gård han lydde under. Jag fick alltså en levande berättelse om en person sex generationer bort, en person som föddes i slutet av 1700-talet. Min morfarsfars farfarsfar. Att gammelfarfar kunde berätta detta vittnar om att berätta det om släkten var ett intresse som följt med honom sedan HAN var barn, att det var något de gjorde i familjen. Även gammelfarmor kunde berätta en del från sin släkt, som jag kommer ihåg. Det här fastnade hos mig, och på barns vis triggade det förstås min fantasi. Det finns väl inget härligare än sanna sagor? De föräldrar och andra äldre släktingar som de berättade om – små anekdoter ur deras liv – blev levande för mig. Det var som om de fanns där, runt omkring oss, fast de var borta för länge sen. Det brukar sägas att en person lever så länge vi talar om henne/honom. Det är sannare än sant!
Bildtext: Min morfars morfar och mormor Manne och Anna gifter sig, 1896. När jag var barn och ung fanns två sätt att jobba på om en ville släktforska. Det var att antingen gå till ett arkiv och bläddra i böcker, eller sätta sig på ett bibliotek och boka in sig på en mikrofilmsapparat för att läsa mikrofilmade kyrkböcker. Internet i var persons hem var ett par decennier bort! Inget av detta var aktuellt för mig, men däremot skrev jag ner allt jag hört och lärt mig. Sparade lappar och anteckningar, som följde mig genom åren och som gjorde att jag inte glömde. Berättelserna följde mig genom livet, upp i vuxen ålder. Så småningom kom möjligheten att börja leta efter mer via Internet, och enkelheten i att hitta uppgifter hemma vid sin egen dator blev ett faktum. Jag köpte så småningom abonnemang på ett par släktträdstjänster, och de tips en kan få via dessa är förförande och förledande! I början sa jag ja till vartenda tips, helt oreflekterat. Det ångrar jag idag eftersom jag därmed har personer i mitt släktträd som är av mer tvivelaktig art. Jag vill inte ta bort dom, däremot ska jag kolla upp dom en och en. Det är superviktigt att vara källkritisk till matchningstips i släktforskningsprogram, och kolla upp uppgifterna själv i arkiven. Annars kan det bli som viskleken; en uppgift sprider sig längre och längre, och kanske också ändras med tiden. En enda liten felaktig uppgift följer med runt, och blir till slut en sanning. Vill du vara seriös släktforskare, ska du inte nöja dig med mindre än dina egna förstahandsuppgifter!
Bildtext: Min morfar, cirka 1924.
Att släktforska är uppslukande och oändligt. Har en som jag – tillgång till digitaliserade arkiv och kyrkböcker – så slutar letandet aldrig. Att följa en person genom livet via födelseböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, vigselböcker, straffregister, dödböcker och annat är så vansinnigt spännande. Och personerna blir fler, grenarna breder ut sig och ibland vet jag inte i vilken ände jag ska fortsätta. Jag vill göra allt samtidigt! Just med tanke på den tid det tar och att allt annat liksom blir oviktigt när jag håller på, så har jag under årens lopp inte ägnat så mycket uppmärksamhet åt det här som jag egentligen önskat. Men just nu befinner jag mig i en mellanperiod i livet – jag har blivit sjukskriven för utmattningssyndrom – och då har jag börjat smyga igång sådant som jag gillar att göra men som tidigare har fått stå tillbaka. Och dit hör just släktforskningen.
Jag tänker också börja dela med mig av mina kunskaper genom att hjälpa andra, som inte har samma möjligheter som jag, att hitta sina rötter. Kanske vill de inte köpa dyra abonnemang på arkivtjänster, kanske har de inte tiden. Men jag vill ägna min kommande tid åt mer av det jag får energi av, och dit hör släktforskningen!
Idag har jag ett släktträd som innehåller både bonde- och torparsläkter med fötterna djupt i Roslagens mylla och idel ädel adel. Jag har rötter i Skottland, släktingar i Australien och härstammar från såväl valloner som kungligheter. Och det är inte unikt för mig, många svenskar har ungefär samma färgstarka blandning bakåt. Och som jag skrev inledningsvis – många av de här personerna lever för mig, därför att det har berättats om dem. Nu försöker jag berätta vidare, i min tur. Dels muntligt det jag fått med mig, dels genom min släktforskning. Jag vill lämna över till släktens efterkommande berättelserna om människorna före oss, det är till och med min skyldighet. Och jag hoppas att någon kommer att berätta om mig när jag är borta, på samma sätt som gammelfarfar och gammelfarmor berättade om dem som de mindes.
För så är det ju – jag lever så länge ni talar om mig.
Min blogg hittar du här: www.mariabjörkman.se
Min släktforskningssida finns här: www.dinsläktforskare.se
Maria Björkman
Vilket intressant inlägg! Så spännande att få veta mer om sin släkt.
Ja Hanna, det är superintressant att veta mer om sin släkt bakåt! Det gör faktiskt att en förstår sig själv och sina livsval lite bättre också, hur flummigt det än kan låta. Du hamnar i ett större sammanhang, och det är riktigt häftigt. Om du nån gång får lust att själv veta lite mer, så är du välkommen in på dinsläktforskare.se så kan vi tillsammans se om jag kan hjälpa dig.
Väldigt intressant inlägg, skulle vara rätt häftigt att släktforska lite!☺
sv: Du hinner, än står bocken!
Se bara till att du har gott om tid om du börjar Kattis, det är totalt beroendeframkallande!
Wow så spännande och intressant 🙂
Eller hur 🙂
Tack Nicole, och det bästa av allt är att släktforskningen är rätt så tillgängligt för oss alla!