Mina styrkor och svagheter.

Mina styrkor och svagheter, jag vet att det borde stå tvärtom. Mina svagheter och styrkor eftersom svagheterna är mer de som jag definierar mig själv med. Varför är det så? Varför är det alltid lättare att se sina svagheter än sina styrkor? Vad är det som får oss att sätta våra svagheter framför styrkor, små barn ser sina styrkor och aldrig svagheter. Varför blir vi lärda att se våra svagheter först?

Nu när jag ska börja min KBT, inser jag åter att jag bör ta tag i det här med att sluta se mina svagheter i första hand. Att ge dem mitt allt istället för att ge utrymme för mina svagheter. Jag vet att min största svaghet är att släppa människor in på livet, att öppna mig så andra får flytta in. Samtidigt är det en styrka för jag har sluppit bli besviken på människor genom att inte släppa in dem i mitt liv. På så vis har jag inte behövt känna mig berövad på min tillit.

Jag är vänlig, skulle vilja påstå att jag rent av är ganska kärleksfull mot andra. Jag bryr mig om personer och tänker till kring varje liten sak jag gör. Därav blir jag väldigt upprörd och ledsen när människor misstror mig. Jag bär alltid tanken att på varje plats gör människor sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag har lärt mig att andra inte är sådana utan istället känner misstro och väljer att inte lita på att alla gör sitt yttersta varje dag. Jag tror ingen människa gör saker för att sabotera för någon annan, eller har en baktanke med saker de gör. Istället förutsätter jag att varje människa faktiskt tänk igenom sina beslut och fattat dessa utifrån flera olika aspekter. Man kan inte göra alla glada jämt, det är omöjligt. Det här är nog både svaghet och styrka, att jag faktiskt blir ledsen när människor misstror mig. Samtidigt som styrkan är att jag alltid själv tänker att alla gör sitt bästa.

Svagheter och styrkor, de går så lätt hand i hand. I vår ska jag jobba på att bringa fram mina styrkor.