Visar: 1 - 3 av 3 artiklar
Reklam

Träffa psykologen på nätet.

Inlägget är i samarbete med Mindler.

Jag är öppen med att jag går hos psykolog. Under mitt liv har jag behövt tala med psykologer för att må bra. Eftersom jag har PTSD så finns det tillfällen när jag helt enkelt måste få olika hjälp för att må bra. För mig är det naturligt att skriva om det ämnet och även vägleda andra att söka hjälp för sin psykiska ohälsa.

Visste du att man kan gå en KBT behandling på nätet? Mindler erbjuder en tjänst där du enkelt via Mindlers app direkt får kontakt med en psykolog, ni träffas via videosamtal och det är inga väntetider. Det kostar 100 kronor och frikort gäller för behandlingen, detta då tjänsten är kopplad till Landstinget.

Fördelen med Mindlers app är att du inte behöver någon remis, psykologerna är utbildade i KBT-behandling så du får såldes professionell hjälp. Jag har själv haft perioder när ett besök utanför lägenheten känts som något betungande och jobbigt. Med en sån här app slipper man mötet med någon, men får samtidigt den hjälp man behöver. Du ska inte behöva må dåligt och inte bli hjälpt på grund av att du har sådan ångest att du inte orkar lämna ditt hem. Här känns det som att samhället med hjälp av våra smartphones nu verkligen kan få hjälp tidigare och enklare.

Att söka sig till en psykolog ska aldrig vara skamfyllt eller förlegat med olika processer för att klara det. Det ska vara smidigt och enkelt så att man får hjälp och redskap att en dag bli frisk från sitt mående. Det är spännande att synen på vår inre hälsa är att det är något man ska kunna bli frisk ifrån genom att bestämma sig för det, medan ett brutet ben självklart ska ha behandling och få läka i sin takt? Varför är det själsliga svårare att låta sig ta tid än det kroppsliga?

Jag anser att alla som behöver KBT-behandling borde söka sig till Mindler och få den hjälp ni förtjänar. Ingen ska behöva må dåligt och inte få en behandling.

Questions & Answers

Hur får du pengarna att räcka till i januari?

Bloggsupporten som jag varit med och grundat har fått förfrågningar under hösten och vi har då tagit till oss detta. Det var önskemål om Instagramtråd vilket vi har på söndagar, önskemål om Blogginläggstips när inspirationen är låg vilket vi har på onsdagar, på fredagar kommer ämnen kring lite praktisk information som kan vara bra när du vill utveckla bloggen. För mig är det viktigt att lyssna på de önskemål som medlemmarna lämnar, från början var min enda tanke att ha en grupp med god stämning och där alla får chansen att lyfta bloggen. Men nu är vi ett lite eget community och då vill jag och resten av admin verkligen lyssna på medlemmarnas önskemål.

Hur som helst är dagens bloggtipsinlägg att skriva om hur vi var och en gör för att spara pengarna denna januarimånad. Själv har jag gjort en matlista där jag skrivit ner vad jag har hemma och vad som behöver handlas. Tidigare år i januari har jag passat på att sälja saker. Men just nu är det nog inget jag vill bli av med, men det skadar inte att gå igenom garderoben eller andra skåp så här i början på året.

Något mer jag gör är att inte handla saker jag inte behöver, jag tänker till innan jag gör ett inköp. Det är ju onödigt att stå där med lite pengar i plånboken bara för att det är januari. Men vi vet nog alla hur det är så här efter julen. Matkostnaden som gått upp, paket som köpts kanske du gjord en resa eller handlade på mellandagsrean? Det finns pengar att spara, och gör det genom maten. Ät upp det du har i frysen, kolla vad ni har i skafferiet, gör grytor och soppor. Man kan spara mycket pengar på att laga lätt och rätt mat i några dagar.

Högkänslighet

Människans sökande efter att hitta ”felet” på någon annan.

På måndag ska min tentamen lämnas in. I den ingick det att vi skulle läsa en valbar avhandling. Jag valde Christina Hellblom-Thibblins avhandling med titeln Kategorisering av barns ”problem” i skolans värld. Den precis som resterade av specialpedagogprogrammets litteratur väcker tankar. Jag sitter långa stunder och funderar på sökandet vi människor har efter att kategorisera varandra efter vad vi anser vara norm. Resan på sökandet efter det onormala och avvikande börjar redan när barnet ligger i magen och vi gör ultraljud.

Där eftersöks det att barnet skall vara frisk. Sedan fortsätter det på förlossningen med poängsystem så kallt apgar. Det fortskrider på BVC med viktkurvor, utvecklingskurvor och språktester. På förskolan och sedan skolan, någonstans efter vägen kan vilket barn som helst halka dit för att vara avvikande. Varje föräldrars rädsla, varje samhälles skräck och oro.

Idag trycker samhället på oss diagnoser. Alla människor som på något vis avviker skall ha en diagnos, för det kan ju inte vara så att vi faktiskt är helt diagnosfria och enbart behöver andra former av stöd? Numera tror vi att en diagnos löser alla världens problem. Samhället lurar oss att tro att diagnoser är någonting nytt. Men samtidig så har diagnoser varit något man strävat efter länge men benämnt vid andra namn som sinnesslö, obildbar, idiot och lidit av bleksot. Idag kallar vi samma saker för andra ord, men det är fortfarande detsamma som vi menar någon avviker från vad vi anser vara norm.

Vi har så länge letar efter det avvikande. Visste du att rasbiologin höll på bra mycket längre än under andra världskriget? Att kvinnor tvångssteriliserades för att de ansågs vara slampiga. Att människor som mådde psykiskt dåligt blev utsatta för detta? Kan be dig lyssna på P3 dokumentär om tvångssterilisering i Sverige.

Samhället Sverige vill inte ta sig an att hjälpa människor på rätt sätt. Istället så får vi leta efter det avvikande. Jag tror det är en rädsla att våga se varje människa, att sluta se det vi första gången tänkte om någon som norm. Att varje dag våga tänka att du och jag trots våra olikheter är liks viktiga. För något sådant behövs ingen diagnos, för det behövs acceptans. Frågan är om vi någonsin når dit? Eller ska vi fortsätta att kategorisera varandra i 100 år till?