Jag mår inte bra just nu, det märks förmodligen på bloggen med eftersom jag inte skriver så ofta som jag brukar. Det går ont på många ställen i själen, en känsla som jag känner igen sedan förut. Jag är ledsen, det är förbannat jobbigt att gå igenom en ätstörningsbehandling där man ska äta regelbundet varje dag, att granska sig själv och fundera på varför och hur man är. Att inte kunna använda vågen och se vad jag väger, igår misslyckades jag med dagen. Jag låg i sängen och på soffan hela dagen, åt knappt någonting bara tittade på serier för att något mer orkade jag inte göra.

Det var inte som att ledigheten direkt gjorde mig glad, på jobbet håller jag ihop men ledighet betyder att allt jag känt senaste året springer ikapp mig och ger mig en käftsmäll. Då kommer tankarna, då kommer de och påminner mig som den sorg jag känner över att mormor är borta. Över att jag kämpat med andra saker och så studierna. Då kommer allt ikapp mig och vill bevisa för mig att du kan inte springa längre nu när tempot dras ner.

Jag mår skitdåligt, och bästa medicinen är att göra saker man tycker om och att vara utomhus. Men om det regnar konstant och man inte ens längre vet vad man tycker om så är det frågan om den medicinen ens är möjlig att genomföra. Så här sitter jag och ser solen utanför mitt fönster, jag har saker att göra men på insidan skriker någonting, samma skrikande känsla jag haft i flera veckor nu. En sorg som vill lämna kroppen men inte kommer ut oavsett hur mycket jag vill släppa ut den.