Då föll tårarna av glädje…

Jag kör en bloggutmaning i maj. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Jag grät inte direkt efter William föddes, men dagen efter när jag fick vara själv med honom då kom tårarna. Då grät jag för han var min, en del av mig. Jag grät för att här hade jag fått en människa att vårda och älska. Jag grät över den kärlek jag kände, den kärlek som rusat genom min kropp när han föddes. Att jag fick bli mamma, då grät jag av glädjetårar.

Deltagare i majutmaningen är:
Står du inte med på listan? Säg till så lägger jag till dig.

Ida
Jenzel 
BP
Kraka
it_is/Anette
Marina
Sofie
Znogge
Madde
Marie
Mösstanten

Fem en fredag v. 22: Upprepning

Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar hos Elisa så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag.

  1. Vad upprepar du flest gånger under veckan?
  2. Vilket album kan du lyssna på om och om igen?
  3. Vilken är en historia du berättat flera gånger?
  4. Vad är något du alltid beställer på en viss restaurang?
  5. På vilket sätt är idag som vilken dag som helst?

Vad upprepar du flest gånger under veckan?
Vaknar strax efter fyra och tvingar mig själv somna om. Sedan äter jag samma frukost varje dag. 2 dl yoghurt, 1 dl müsli, 1 knäckesmörgås med ost och sedan juice.

Vilket album kan du lyssna på om och om igen?
Lyssnar sällan på album men på Spotify går min playlist “Lugn & ro” på om och om igen.

Vilken är en historia du berättat flera gånger?
Dagen när William föddes, samt även pappas död. Lite som dessa två är händelser som öppnat upp mig.

Vad är något du alltid beställer på en viss restaurang?
Hmm vet inte? Eller de gånger jag äter pizza tar jag i regel samma varje gång. Pizza med banan och curry.

Mående och tankar.

Jag mår inte bra just nu, det märks förmodligen på bloggen med eftersom jag inte skriver så ofta som jag brukar. Det går ont på många ställen i själen, en känsla som jag känner igen sedan förut. Jag är ledsen, det är förbannat jobbigt att gå igenom en ätstörningsbehandling där man ska äta regelbundet varje dag, att granska sig själv och fundera på varför och hur man är. Att inte kunna använda vågen och se vad jag väger, igår misslyckades jag med dagen. Jag låg i sängen och på soffan hela dagen, åt knappt någonting bara tittade på serier för att något mer orkade jag inte göra.

Det var inte som att ledigheten direkt gjorde mig glad, på jobbet håller jag ihop men ledighet betyder att allt jag känt senaste året springer ikapp mig och ger mig en käftsmäll. Då kommer tankarna, då kommer de och påminner mig som den sorg jag känner över att mormor är borta. Över att jag kämpat med andra saker och så studierna. Då kommer allt ikapp mig och vill bevisa för mig att du kan inte springa längre nu när tempot dras ner.

Jag mår skitdåligt, och bästa medicinen är att göra saker man tycker om och att vara utomhus. Men om det regnar konstant och man inte ens längre vet vad man tycker om så är det frågan om den medicinen ens är möjlig att genomföra. Så här sitter jag och ser solen utanför mitt fönster, jag har saker att göra men på insidan skriker någonting, samma skrikande känsla jag haft i flera veckor nu. En sorg som vill lämna kroppen men inte kommer ut oavsett hur mycket jag vill släppa ut den.