Ätstörningar, när vet man att motionen är ett tvång?

Nu när jag börjat motionera, så kommer också mina osunda känslor som ett brev på posten. Det blir så svårt att verkligen veta när motionen är normal och onormal. Jag går över 10 kilometer varje morgon, och frukosten den bränner jag upp på den motionen. Problemet är dock att dagar som idag, när regnet öser ner får jag panik. För nu kan jag inte gå ut, det bidrar till ett dåligt samvete och där jag genast känner hur min ätstörning hugger tag i mig. Någonstans är det lika med motionen eftersom det triggar att promenera mera, jag älskar att se hur stegen ökar på stegräknaren och någonstans kunna tänka att det där har jag gått.

Jag är en allt eller inget person, det betyder att jag ger allt på något när jag vill. Men när det är något jag inte vill, finns det inget utrymme för saken. Är det svårt att förstå? Egentligen inte, jag tror det helt har med mina ätstörningar att göra. Antingen går jag helt in för att motionera, banta eller vad det nu må vara eller så hetsäter jag. En fördel med min behandling är att jag numera känner när det är stopp, det gjorde jag aldrig förut. Idag åt jag lite godis och så är det bra sen. Jag behöver inget mer och då är det också så, förut smällde jag med lätthet i mig godis men så är inte längre fallet.

Däremot har jag problem med frukosten och att veta hur jag ska hålla mig mätt på den. Det är nämligen så att nu med motionen så är jag så himla mycket hungrigare vid mellanmålen. Imorgon ska dietisten ringa mig och det blir bra, nu kan jag få hjälp med hur jag ska äta för att behålla energin. Det är just det här som är så svårt, att äta och få energi samtidigt som jag motionerar för välmående och hälsa.

Men när blir träningen osund? Är det när man känner som jag idag? När det är en besvikelse att regnet faller på morgonen. Jag vet inte, det är så himla svårt att till fullo veta.