Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Ätstörningar

En bild säger inte hela sanningen. Att leva med ätstörningar.

Det slog mig när jag gick igenom mina bilder i telefonen hur ofta jag ser mig själv med sådan elak blick. Jag dömer och klankar ner på mig själv, mobbar mig och min kropp. Ger den hårda ord och tänker tankar på hur jag borde svälta mig själv. Varje morgon går jag upp och tänker samma sak, jag borde leva på soppa. Inte äta något annat, dricka enbart vatten och helt ta bort bröd, kolhydrater, morötter, frukt och aldrig äta onyttigheter i form av socker. Fett borde plockas bort helt, kanske man kan leva på makrill?

En människa med sunt tänk sitter just nu och tänker ut diverse olika mat jag kan äta. Prova viktväktarna, prova LCHF, Cambridge funkade åt mig! Börja på gym! Allt detta tänker människor i all välmening men för mig, med min ätstörda hjärna blir det bara en trigger. En slags kamp om att svälta mig till bristningsgränsen.

Jag går varje dag minst 10000 steg, det är hölsosamt och bra. Problemet är att även den saken är en trigger för mig, någonstans vill jag bara ha mer. Söker kicken, jag tänker på hur jag efteråt ska lägga mig hungrig. Den där galet tillfredställande känslan av att inte ätit och känna magen kurra. Hur jag haft kontrollen nog att inte ätit något. Eller lyckan i att se något kilo försvinna från vågen.

Det gick så bra på behandlingen på Dala ABC, men sedan när alla runt mig pratar hälsa. Eller vilken form av mat man borde äta och undvika. Det är ett rent helvete bokstavligt talat för mig med ätstörningar. Att höra hur någon sprungit, eller diskuterar matens innehåll.

Jag vet inte vart det är meningen att min text ska landa. Kanske i ett försök för mig själv att väcka min egen acceptans för den sjukdom jag lever i. En sjukdom som kommit tillbaka mer och mer. Från att jag skötte frukost, mellanmål, lunch och middag samt kvällsmål till att helt börja skippa vissa måltider igen. Eller ställer mig tvångsmässigt på vågen och tvångsmässigt motionerar lite extra för att allt handlar om vikten igen. Förbannade ätstörning, när ska du släppa taget om mig? När ska du låta mig bli fri?!

38 Comments

  1. Det gör så ont hos mig när jag läste. Som jag har skrivit till dig förut så har min syster ätstörningar och har vart väldigt illa ute flera gånger. Det gör så ont att du känner att ätstörningen kommer mer och mer. Jag kan verkligen förstå att mat och träning triggar dig väldigt mycket. Jag vill bara säga åt din ätstörning att låta vara dig i fred, men jag vet att den kampen som du har är väldigt svår och jobbig. Jag skickar många många kramar till dig, du är fin som du är ❤️ Försöka att inte lyssna på vad ätstörningen vill säga ❤️❤️

  2. Ååhh det där var som att det var jag.
    Har hela mitt liv aldrig gillat min kropp.
    Alltid skämts för den.
    Bantat,svultit ,tränat,har testat allt men inget har hjälpt.

    Nu helt plötsligt så bara slutade det.
    Jag gillar fortfarande inte min kropp men det är inte längre någon press i mig att jag vill ha en perfekt kropp.
    Jag försöker fortfarande äta nyttigare men det är ingen press längre,tränar gör jag bara för att jag vill må bättre.
    Känns så skönt att slippa detta.
    Hoppas du oxå mår bättre snart❤️??

    http://www.tiobarnsmamman.se

  3. En vidrig sjukdom som inte släpper taget så lätt. Du låter medveten och det är ju ett bra första steg. Hoppas du har någon som kan hjälpa dej, annars får du söka vårdcentral innan det går för långt <3 Tummar, tår och kärlek!!

  4. Gripande att läsa detta men vet hur lätt de är att klanka ner på sig Sj 🙁 Men stark är du som vågar berätta kram ❤️

  5. Jag blir så ledsen när jag läser det här inlägget. Jobbigt att brottas med dessa tankar. Har du sökt hjälp igen? Du behöver ju det. <3 Jag tänkte faktiskt inte att du skulle testa olika dieter som kan ha fungerat på andra. Jag tänkte mer att för dig tror jag att det viktigaste är att du vågar äta. Oavsett vad dina tankar säger åt dig. Jättesvårt jag vet!

    Kram <3

    1. Jag tänkte att jag ska försöka göra det i vår, kanske runt lovet. Vet någonstans att jag behöver få hjälp. Det är så förbannat svårt bara, när man redan varit där och nu känns det som man misslyckats liksom 🙁

  6. Du ska verkligen inte gå på Viktväktarna eller nån diet! Du har väl fått lära dig på kliniken vad du ska äta?
    Så där nedsättande tänker jag om alla bilder på mig. Har alltid gjort. Nu när jag i efterhand tittar på vissa bilder förstår jag inte vad jag hängde upp mig på då? Men nu…?

  7. Vännen, tårarna bara rinner just nu. Om jag bara kunde hjälpa dig, men det kan jag ju inte ?
    I dag är det en sådan hets där ute, olika sätt att äta och träna och gud vet allt. Jag förstår att det triggar, allt jag kan göra härifrån är att önska att dina problem bara försvann. Att det söm saknas inom dig bara kunde läkas så du kan bli hel igen och slippa känna den känsla du har ❤
    Tror dina tankar och ord kan hjälpa många där ute att känna sig mindre ensamma.
    Kram fina du ❤

  8. Intressant läsning! Du är ung och bör vara så nöjd med den kropp livet har gett dig. Tänk om ni unga kunde få insikt i hur underbara ni är i era kroppar med era fantastiska ansikten. Lev och njut.
    Snart blir ni som jag med en äldre kropp och Livets kännetecken.

  9. Förstår Dig lite för mycket, jaa med tanke på att det är rejält sjukt att tänka så… jag får ju ångest nu när jag mår sämre, har ont i foten å inte klarar av att gå som tidigare… att då se antalet mindre steg jag tar mot tidigare ger min ångest å jag tänker faan så dålig jag är, sämsta människan på jorden 🙁
    Jag hoppas Du på nått vis hittar rätt och att Du om möjligt kan få hjälp.

  10. Tyvärr är just dieter ett otroligt vanligt samtalsämne i vårt samhälle och var och varannan pratar om dem. Jag kan förstå om man har en ohälsosam övervikt men det värsta är att få faktiskt har det. Sedan tänker jag på unga flickor som hör sina mammor prata om alla dieter och funderar över hur det påverkar döttrarna… När vår ena dotter gick i åk 6 kom hon hem och berättade att flickorna i klassen mätte sina midjor för att se vem som var smalast. Då höll jag på att gå i taket men blev samtidigt orolig för flickor i den åldern kan vara så känsliga. Ett felaktigt ord kan ställa till det…

    Egentligen vet jag inte vart jag vill komma men på något vis så känner jag att det viktigaste är att ha en hyfsat frisk kropp utan några större krämpor. Det har jag lättare för att tänka nu men som ung var det inte lika enkelt… Tyvärr dömer vi oss själva mycket hårdare än vad vi dömer andra. Har det med vår självbild att göra eller är det samhällets rådande ideal som gör att vi känner att vi inte duger? Kanske hänger det ihop och säkert finns det andra faktorer.

    Vet man att någon har en ätstörning så gäller det verkligen att tänka sig för vad man säger. Allt tolkas och kanske inte alltid på rätt sätt…

    1. Ja det är ju så, någonstans är det ju jättejobbigt för man känner sig genast manad att börja gå ner i vikt. Det är absolut viktigt att vara hälsosam men just den där pressen där är så hemskt :(. Förstår din oro över din dotter, sonen hade en period när han var besatt av vikten. Det har blivit vanligt bland pojkar med numera :(.

  11. Fina du jag FÖRSTÅR PRECIS vad du menar. Och jag önskar jag kunde säga någonting vettigt men jag själv har fallit tillbaka hårdare än någonsin efter tre år som friskförklarad och jag har också väldiga problem med hur andra ser på det, eller inte ser på det kanske. För någon som är sjuk så är det inte så enkelt. Jag hoppas att du blir bättre snart <3

  12. Styrkekramar till dig <3 Förstår att det är svårt…man överöses ju också i alla media om hur och vad man ska ät, hur och vad man ska träna…nej jag förstår att det är svårt!

  13. Ja dom som har ätstörningar har sådana tankar har jag hört , jag har aldrig haft den sjukdomen och jag tycker synd om dom som har den för jag vet inte hur jag ska bete mig eller säga till en personen.

  14. Känner igen mig så väl i texten du skriver. Och jag själv… känner likadant. Men för mig kommer det i vågor.. :/ Försöker att inte visa barnen något av det i alla fall, för jag vill inte att de ska se på sina kroppar på samma sätt eller tänka kring mat på samma sätt.

    1. Det är så hemskt, sitter här och ser så många som känner igen sig. Hur ska man tänka när det är sådan blid man målar upp av sig själv? Fint tycker jag att du inte vill visa barnen. Det är så viktigt att försöka ge dem en fin bild av sig själva.

  15. Blir också ledsen när jag läser ditt inlägg. Kan inte ens föreställa mig hur det känns att ha ätstörningar. Det värsta är att den sjukdomen inte syns. Många, kanske de flesta vet inte av du lider av den.
    MEN rent allmänt kan jag säga att allt snack om hälsokost hit och dit, olika dieter, träning med mera med mera står mig rakt upp i halsen. Lätt för mig att säga att du inte ska lyssna på detta eländiga gafflande, för jag blir bara arg över alla dessa PK-personer som följer de senaste ”trenderna”.
    Vad har hänt med lagom? Vad har hänt att man faktiskt får äta/dricka det man känner för? Ja, det gäller även godis då och då. Vad har hänt med sunt förnuft?

    Ja, du förstår vad jag menar, hoppas jag. Har sagt det förut, men det tål att upprepas. Ställ di framför spegeln minst två gånger per dag och ger dig själv en klapp på axeln. Du ser otroligt bra ut och har en kropp jag skulle kunna döda för, dessutom är du intelligent! Du klara att stå emot ”frestelserna” att banta – helt i onödan. Ger dig en varm styrkekram på vägen!!!

    1. Ja så är det ju, en dold sjukdom som liksom äter upp en inifrån eller vad man ska säga. Ens huvud som liksom kritiskt hittar delar av en att kritisera. Du har så rätt där i det du skriver om, det blir så galet mycket
      kring det hälsosamma ibland att det nästan blir en hets. För såna som mig blir det ännu värre. Tack fina du för allt du skriver, blir så glad av dessa ord <3.

  16. Känner igen det där med att folk som pratar lite för mycket om mat och hälsa i ens närhet blir galet jobbigt, jag som också har gått igenom detta väger mig aldrig förutom om ja måste tex på läkarbesök skulle ja ge dig ett råd skulle ja säga gömm eller släng vågen, säg åt folk du umgås med att du blir triggas av att höra vad mat innehåller, det har ja sagt till folk i min närhet, och så brukar ja stänga av ljudet på reklam på tv ❤️ alla dom här idiotiska momenten som får en att tro man inte duger som man är vägra ge dom plats i ditt liv ❤️

    1. Ja det är ju verkligen skitjobbigt :(. Det är sant, jag borde göra det egentligen slänga vågen och försöka att be folk att inte snacka om saken runt mig. Problemet är att när de väl börjat prata om det så är det oftast försent :(.

  17. Ramlade in här på din blogg via Alexandra Nilssons blogg.

    När jag läste de här inlägget tänkte jag bara nej nej nej.

    Jag vet vad ätstörningar är o egentligen alla dina tankar kan jag relatera till jävligt hårt.
    Jag hoppas att du kommer ifrån de här osunda, o kommer ut starkare.

    1. Tack fina du, och förlåt att jag svarar ett helt dygn senare. Jag har hållit i kurs och igår mådde jag inte så bra. Men nu så <3. Det är verkligen vidrigt med ätstörningar och hur hela hjärnan är fast i saken.
      Jag ska söka hjälp igen, men ska vänta till sportlovet. Är egentligen sent för skulle behöva redan idag men tror det kan vara av vinst att komma dit när jag är ledig. Så fint att du delade med dig av din historia
      också. Tack <3

  18. Åh, så ledsamt att höra! Men samtidigt så bra att du berättar, att du visar att sådant här kan finnas hos människor där man faktiskt inte har en aning om det. Du är medveten, det kanske är ett steg närmare frihet. Men jag förstår så klart att det inte kan förenklas så. Vet inte vad jag ska säga. Bara att jag tycker det är bra att du berättar. Jag håller verkligen mina tummar för att det ska bli bättre igen! Tänker också på min pappas gamla talesätt: ”Vi ger aldrig upp”. ”Vi”, inte ”jag”. Att inte vara ensam i något, att klara det tillsammans med stöd av andra. Goda råd kan bli fel. Jag tänker snarare på det själsliga stödet: att lyssna och finnas. All styrka och de varmaste tankarna till dig.

    Många kramar!

    1. Så fint skrivet av dig, och så kloka ord från din pappa. Jag har gått behandling förra året för mina ätstörningar. Det är dock som att jag kommit tillbaka dit igen, jag lär söka hjälp igen och tanken är att gå dit på sportlovet. De har bara dropin på måndagar och då jobbar jag sent :/.

  19. Hej! Först och främst – <3 till dig.
    Har du funderat att göra en undersökning för ortorexi? Det framgår inte helt om det endast gäller tvångstankar om mat eller även om träning i ditt inlägg, men ortorexi är i alla fall när man har osund relation till mat och träning. Som går att bli frisk från.
    Finns ett ställe i Stockholm som är experter på det där man kan både undersökas och genomgå behandling (vet för att en nära vän har gått där).

    Lycka till!!

Lämna ett svar till ZAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa