Jag har tänkt mycket på vem den här människan som kallas mig är på sista tiden. Kanske för att jag som högkänslig alltid reflekterar över livet lite extra. Ibland har jag funderat på varför jag minns detaljer mer en andra, hur jag kan komma ihåg de där byxorna eller tröjan som en vän bar när vi festade som unga. Eller hur jag kan förnimmas en smak av något från barndomen, hur jag riktigt kan känna i ett rum hur någon mår utan att den sagt något.

Jag har sedan i somras riktigt accepterat mig högkänslighet och känner att det är en gåva. En gåva att faktiskt se det andra inte ser, att acceptera att andra inte minns lika starkt som mig men också vågat att agera och göra det min högkänslighet tycker att jag ska göra i just den sekunden.

En sådan sak var det i veckan när jag innan läggdags tänkte på sonens skola, jag är ingen som tar på mig äran för saker utan är mer den som kan säga något och ser hur någon tar idén till sin egen. Men hur som helst låg jag där och tänkte vad som skulle behövas i denna tid för att peppa min sons skola. Så jag skrev till Vänföreningens ordförande som är en förening vi vårdnadshavare är medlemmar i utanför skolan och sa om inte Vänföreningen kunde köpa godis och annat gott till personalen i den här tiden. Det var så fint för idén tog emot direkt och igår kväll fick jag en bild på allt fint som var inköpt till personalen, och i morse överlämnades allt till personalrummet av Vänföreningen. Det värmde så i hjärtat på mig att en sådan liten sak, en liten ide som jag hade fick komma fram till dem som varje dag är där med mitt barn. Som varje dag stöttar honom i den tid som är så annorlunda och krävande.

Jag hade inte räknat med att det skulle komma fram att det var jag som kom med tipset, istället tänkte jag mest att det var något vi föräldrar var delaktiga i, men jag fick ett tack som meddelande nyss via mailen enbart till mig. Det kom tårar i mina ögon då, tårar för att jag gjort andra glada.

Så vad vill jag då med det här inlägget mer än att berätta om det lilla jag gjorde? Kanske hoppas jag att fler vårdnadshavare uppskattar sina barns skolpersonal och förskolepersonal lite extra just nu. Kanske du kan lämna den där påsen med godis med papper på, eller skriva ett peppande e-post för att uppmuntra lite extra. Är det någon tid vi skol- och förskolepersonal behöver extra uppskattning är det nu, aldrig har vi slitit så hårt som nu. Aldrig har ditt barns skola och förskola känt sig så stressade, och varit i sådan förändring så snabbt som just nu. Så jag uppmuntrar dig att våga ge lite av dig själv just nu om du vill, det är nu de behöver det som mest.

29 kommentarer

  1. Så bra och djupt inlägg! Jag skulle också vilja ha ett mail eller nå som rör mig i tårar, visst många kommentarer fick mig rörd inatt iaf! Men ja du fattar vad jag menar 🙂

  2. SÅ FINT AV DIG! Och att din idé blev verklighet! Kan tänka mig att det gjorde hela deras dag! Vet själv hur glad jag skulle bli eller blir när någon förälder på min förskola där jag jobbar visar lite uppskattning ♡

    1. Vilket bra initiativ 🙂 Alltid kul att glädja andra. Kul att det kom fram till att det var din idé, jag tycker att den som kommer på något ska få äran.

  3. Vi är alltid så snabba på att döma, men visst är det lite roligare att berömma.Säger det hela tiden till personalen på pappas boende, men berättar även för chefen vilken fantastis. En sak som jag reagerade på var då jag ringde henne för att berätta hur nöjd jag var så tog det ett bra tag innan hon kunde slappna av i det att jag inte skulle komma med negativ feedback. Hon tackade mig och sa att jag hade gjort hennes dag.och skulle genast berätta det för personalen.
    Vi skötte en sak bra på mitt jobb och de anhöriga tackade först mig ( jag hade mest kontakt men vi är ju ett team) och sen ringt chefen och berättat hur tacksamma dom var för vi informerade dom.

  4. Ibland är det inte de största eller mest genomtänkta idéerna som är de bästa. Inte dem som tas emot på nästa sätt. Det lilla blir oftast till det stora och kan göra bra nytta pt någon 😍

  5. Jag är också högkänslig så jag känner verkligen igen mig i det du skriver om att minnas detaljer och känna av hur någon mår bara genom att kliva in i ett rum. Det kan verkligen vara en gåva men även en förbannelse många gånger då det tar så mycket energi.

    Så fin gest du tog initiativ till! Tycker det var bra att du fick ”äran” för det om du, som du nämner, oftast inte brukar ta på dig äran för sådant som du har idén till 🙂

  6. Jag tror också att det är en gåva att vara högkänslig och att kunna känna in hur andra mår. Vad fint gjort av dig att du skickade mailet till Vänföreningen som sedan kom med en gåva till personalen. Håller med om att skolpersonal jobbar hårt nu och så också vårdpersonal. Jag hoppas på att när allt är över att vi inte blir bortglömda igen och tagna för givet. Nu blir det så tydligt att det inte fungerar utan vissa personalgrupper.

  7. Tycker det var jättefint av dig att inte bara tänka tanken utan också göra något konkret, flera personer som tänker så behövs. Skall kolla med vår förskola om de behöver något speciellt i dessa tider med ♥️

  8. Att glädja sig själv är nog bra och tillfredsställande men att glädja andra ger tusenfalt mer <3 så fint gjort av dig <3

  9. Så fint gjort av dej förstår att du blir rörd du värkar vara en sådan underbar tjej som vill göra alla glada alla borde ha en sådan i sona liv😊 Fint av dej att du gjorde dom så glada

  10. Vilken fin gest av dig 🙂 Förstår att det blev uppskattad. Sånt behövs alltid och speciellt i dessa dagar 🙂 Ha en fin dag kram <3

  11. Så fint gjort av dig 😀
    Så viktigt att berömma och uppskatta, gillas!
    Det är saligare att giva än att taga, det stämmer in. Kram!

  12. Jag är också högkänslig och ser det som en bra egenskap. Men det är ju såklart jobbigt ibland också då jag tar in så mycket intryck, känner så mycket och tänker så mycket. Förstår verkligen att det är så mycket stress inom både skolan och vården idag…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa