”20 nov 1978 kl 12.30. Telefon från Adoptionscentrum – vi har fått en FLICKA som är en vecka gammal. Vi ska resa så fort som möjligt ner och hämta henne. Hanna bor på ett adoptionsbarnhem. Meddelade mormor/morfar och farmor/farfar att nu skulle hon komma. Alla blev mycket glada.”
Så skrev min mamma som första anteckning i den dagbok som hon sen skrev om mitt första år i livet. Dagarna efter följer några korta anteckningar om samtal från adoptionscentrum där det framgår att de inte får resa och den 23/12 skriver mamma: ”Lördag – Inatt ska de ringa! Inget samtal, vi vet inte om hon är på väg till oss. Sov dåligt, vi satt uppe och pratade hela natten”
Tidigt på julaftons morgon 1978, skottade mamma och pappa fram bilen för att bege sig ut till Arlanda – där de skulle få möta sitt första barn, för första gången!
Jag har fått den här historien återberättad för mig så många gånger under min uppväxt och varenda gång sa mamma alltid. ”Tänk att vi väntade på dig i tre låga år! Lika länge som en elefantunge.” (är elefanter ens gravida i tre år? ) Det finns också en skakig gammal super8-film som fångade ögonblicket.
Jag har alltid vetat att jag är adopterad, aldrig brytt mig om det om jag ska vara ärlig, och mina föräldrar har aldrig någonsin gjort någon skillnad på mig och min ”hemmagjorda” syster som föddes precis ett år efter att jag anlänt.
Jag är uppväxt i en liten stad där alla känner alla och eftersom det på 80-talet fortfarande var väldigt ovanligt med personer med utländsk bakgrund, var jag länge den enda i vår lilla stad. Men trots det, så upplevde jag aldrig någon form av rasism eller att jag blev behandlad annorlunda. Mamma har berättat om flera exempel på att det enda som mina vänner tyckte var annorlunda med mig, var mitt stora svarta och krulliga hår, men det var aldrig någon som reflekterande över min hudfärg. I alla fall inte högt.
Och så har det varit i mitt liv – jag har aldrig sett mig själv som annorlunda, att jag har en annan hudfärg än andra eller att det på något sätt har påverkat mig eller mitt liv negativt.
När Black Lives Matter– rörelsen drog igång, brydde jag mig inte nämnvärt om jag ska vara ärlig. Jag har liksom aldrig trott att det händer här i Sverige. Jo såklart att jag vet att det finns rasism, men har tänkt att det handlar om SD och deras syn på invandrare.
Men. När valet i USA närmade sig och jag började följa händelserna där, hände något med mig. Jag har ju såklart alltid vetat att det är extremt segregerat där och att man gör stor skillnad på olika ”raser” (skriver det inom citattecken för jag tycker att det känns fel att dela in människor på det sättet), men jag har aldrig tänkt på det på riktgt, om ni förstår vad jag menar.
Några veckor senare, så såg jag ett klipp på Expressen eller Aftonbladet TV, där man hade skickat in reportrar med dold kamera på HM, för att se hur de behandlar kunder olika utifrån deras hudfärg. En svart kvinna gick in med en tröja som hon ville byta, sa att hon inte hade något kvitto och fick till svar att då fick hon inte byta den. Senare gick en vit kvinna in i samma butik, sa samma sak och fick då till svar att det gick bra att byta till en annan vara. (HM har tydligen som policy att det går bra att byta mot annan vara om man saknar kvitto)
Det här chockade mig fullständigt! Sverige, 2020 i en butik i vår huvudstad. Kalla mig ignorant, men jag visste verkligen inte att detta pågick och då är jag ändå vad andra kallar för, en ”svart kvinna.”
Jag vet inte om det är mig det är fel på, om det är sättet jag blivit uppfostrad på, eller om det beror på någonting annat, men jag har inte en enda gång upplevt att min hudfärg har gjort att jag blivit behandlad annorlunda.
Nu, sen jag börjat uppmärksamma det här mer, ser och hör jag dagligen exempel på att det här är på riktigt, att det händer men jag har så otroligt svårt att förstå det.
En gång träffade jag en tjej när jag satt hos min frisör som såg ut precis som mig, och hon berättade att hon nyss hade börjat på ett nytt jobb och efter några dagar hade hon blivit inkallad till sin chef som hade anmärkt på hennes kläder. Den här tjejen sa att det berodde på att hon var svart. Och jag sa till henne att det väl berodde på att hon hade fel kläder. Jag skulle liksom aldrig ens i min vildaste fantasi dra en parallell mellan ett sånt samtal och min hudfärg. Nu vet jag inte vad jag ska tro…
Jag tycker att det är konstigt att man säger att man är en svart kvinna. Säger en vit kvinna att hon är en vit kvinna? Varför säger man afro-amerikaner istället för bara amerikaner? Skapar man inte ett utanförskap genom att benämna sig själv så? Varför måste man sätta en etikett på det? Jag är en svensk kvinna. Punkt, liksom.
Jag tror att jag är hyfsat normalbegåvad, har utbildning och hänger med i vad som händer, har bott 25 av mina 42 år i Stockholm och inte i någon småstad med skygglappar på, men jag förstår det ändå inte. Jag har verkligen försökt medans jag har skrivit på det här inlägget, komma på om det finns något tillfälle i mitt liv där min hudfärg har kommit på tal, men kan inte komma på ett enda.
Jag har jobbat inom vården, som flygvärdinna, på cafeer och restauranger. Jag har gått grundskola, jag har läst på högskola, jag har shoppat, ätit ute, mött alla sorters människor i alla sammanhang man kan tänka sig, grannar, kollegor, vänner, vänners vänner, bekanta, obekanta, småstad, storstad – men inte en enda gång, har jag upplevt att min hudfärg har spelat någon som helst roll. Jo! Nu kom jag fan på ett tillfälle.
Det var för flera år sen, när jag jobbade som flygvärdinna och flög reguljärt. Vi serverade endast fika ombord och på just den här flighten, jobbade jag i bak i kabinen. När vi kommit igång med vår servering så ropar min kabinchef på mig att jag ska komma och när jag kommer fram till honom, vänder han sig mot en passagerare och säger, ”Kan du beställa det du just beställde av mig, av min kollega här” och pekade på mig. Mannen (eller farbrorn snarare) tittade mig och sa, ”Kan jag få en kaffe och en negerboll?”
Förstår ni…! Min chef har alltså, istället för att ge mannen (farbrorn) det han beställt, ropat efter mig genom hela kabinen för att den stackars farbrorn ska skämmas när han beställer det av mig…
Nej men det var så sjukt så jag vet inte vad. INTE för det den stackars farbrorn sa, utan för hur min chef gjorde det till en rasistisk grej. Att farbrorn sa negerboll har ju absolut ingenting med min hudfärg att göra – öppna vilken bakbok ni vill från 80-talet – han visste säkert inte ens att ”man inte får säga så idag” (han var alltså typ 80 år) och varför skulle jag bry mig om det?
Den här bilden är från mammas receptsamling som hon haft hela livet. Jag antar att hon nån gång i slutet av 70-talet (1978, kanske ), kom på att man inte skulle säga negerboll längre. Hon drog några streck över och så var det bra med det. Och det beskriver hur min uppväxt var. Min hudfärg var liksom en ickefråga – inte så att man inte pratade om det, utan snarare att inte inte spelade någon roll.
Och där svarar jag kanske på mina egna frågor om varför jag är som jag är. Min hudfärg har aldrig spelat någon roll i mitt liv och därför har jag aldrig reflekterat över den.
Det tror jag få knyta ihop den här säcken faktiskt. Väldigt bra för mig att skriva om det här känner jag, och jag tar mer än gärna mot både ris och ros i ämnet. Jag är uppenbarligen väldigt naiv och har kanske ändå levt med nån slags skygglappar på, så en utbildning i hur det ser ut för andra välkomnas med öppna armar!
<3
Min blogg: https://nouw.com/wordsby
