Jag har inte bloggat på några dagar. Inläggen till utmaningen är alltid tidsinställda så de räknas inte riktigt. Spenderade lördagen i Kniva, och söndagen hemma. Gårdagen och således måndagen spenderade jag på jobbet. När jag jobbat klart frågade jag min granne Jennie om hon och hennes hundar ville följa med mig och Skilla till Arkens zoo. Så dit gick vi och jag passade på att handlade hundmat då jag hade 25% rabatt där.

När jag kom hem åt jag middag, gick och la mig och har sovit oroligt. Jag fyller åt på torsdag, ljuva 37 år. Det ger mig ångest, först tänker man om det är det där andra pratar om att bli äldre. Men att åldras skrämmer mig inte, i själen är man aldrig som siffran på pappret. Men däremot skräms jag av döden och rädslan av att dagar ska gå utan att uppnå det jag drömmer om, där klämmer skon. Om två år är jag alltså 39, min pappa dog när han var 39 och skulle fylla 40. Jag vet inte men någonstans får jag känslan av att det är precis det som skapar denna livrädda ångest hos mig.

Jag tänker att livet kan vara så kort, det är så skört man kan leva ena stunden för att sedan bara dö och då år livet slut. Den saken skrämmer mig, när jag försöker förklara den tycks ingen förstå. Det handlar inte om själva åldern utan att för varje dag jag lever blir jag räddare och räddare för att döden.

Det är därför sjukdomar covid19 skrämmer mig, det är därför jag rädslan för flygresor, höjder eller djupa vatten. Jag skräms av saker Som indikerar på det korta livet. Kanske är det också värre nu när jag närmar mig tiden som pappa dog på?

Jag vill bara få leva utan dödsångest. Enda sedan mormor dog har den ett grepp om mig. När jag bad om hjälp kring hur man ska hantera saken fick jag svaret gå till kyrkan och prata med en präst. Men helt ärligt är det inte det jag behöver hjälp med, jag behöver redskapen att ta mig ur ångesten och rädslan för att dö.


16 kommentarer

  1. Din rädsla eller ångest inför den åldern känner jag igen. Jag upplevde samma sak när jag skulle fylla 60, min mamma dog i en hjärntumör precis när hon fyllde 60.
    Jag överlevde fyller snart 66

  2. Det är svårt med ångest och den hjälp Du fick eller rättare sagt inte fick känns märklig, Du borde kunna få samtalsterapi med kunnig psykolog på sjukhuset, sedan kanske även medicinering?
    Jag gick ju å pratade med en psykolog efter min fars bortgång då jag fick hjärtproblem å det kändes bra att få prata med någon utomstående om hur jag kände.
    Mitt råd, ring å boka tid hos sjukhusets samtalsterapeut.
    kram

  3. Känner igen mig lite i det du skriver jag har mist mina bägge föräldrar och jag fick ngn slags dödsångest efter min mamma gick bort,Så jobbigt och hoppas det blir till det bättre för dig, jag brukar tänka nu att jag är glad att få bli äldre:) kram
    petra recently posted..Träna får man göra

  4. Önskade att jag kunde hjälpa dig, men tyvärr kan jag det inte trots att jag så gärna vill. Kanske kan ett proffs typ en kurator eller psykolog hjälpa dig. Det är definitivt värt ett försök, för du är alldeles för ung för att leva med dödsångest. Hoppas en varm styrkekram hjälper lite grand…
    BP recently posted..Weekly photo challenge: Vecka 6 – ”Mysa”

  5. Hej!
    Känner igen mej, jag är också rädd för såna där grejer. Nej, det är nog inte så många som förstår om man pratar om det. Ska vara HSP-människor då (Highly sensitive person), högkänsliga. Kanske ändå det vore bra att gå till en präst eller pastor. Att få upptäcka tron (kanske du har förresten) men tron kan ge stor hjälp för detta. Jag har provat, men visst oroar jag mej ändå ofta. Det gäller att lita på att någon annan har kontrollen (Gud). Jag har varit väldigt kritisk till många präster/pastorer under många år. Alla är tyvärr inte bra. Mitt råd är att ta kontakt med en
    pingstpastor, har lyssnat till flera sådana på Youtube och de har jättemycket bra att säga. Bara några tankar om det hela.
    Börje

  6. Jag förstår dig jag är inte rädd för åldern utan just det här att du vet inte när du dör, och ju äldre man blir desto närmare kommer man. Vill inte skrämma dig nu men ja du förstår nog. Jag är själv rädd för döden och jag är rädd för jag vet inte vad som kommer efter… 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: