Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Högkänslighet Tonårsbarn

Ett avvikande ultraljud, och 17 år sedan tårarna föll.

Bilden tagen den 11 september 2004.

Varje år sedan 17 år tillbaka minns jag denna dag. Chockens dag, eller bara ledsamhetens dag? Jag var tjugo år gammal och skulle på det stora under en graviditet rutin ultraljudet. Jag skulle se min bebis, med allt vad det innebar. Jag satt där och till skillnad från att få veta det så kallade beräknade förlossningsdatumet fick jag istället veta att bebis hade en cysta vid hjärnan.

Det skulle dröja till tisdagen den 4 maj innan detta skulle avfärdas av en expert. Men dessa dagar var de längsta i mitt liv, självklart Googlade jag och skräckexempel kom upp. Jag grät och grät, kände hur det som idag är en William rörde sig i magen på mig.

Jag tänker så ofta på den här händelsen, rädslan jag kände i ultraljud efter detta och det blev en hel del för min del på grund av komplikationer. Hur rädd jag var helt i onödan för William har alltid varit frisk. Ultraljud i all ära men om de avviker är det verkligen ingen glädje i att se bebisen bara en rejäl sorg.

Jag är tacksam över att allt visade sig vara fel, tacksam över att vara mamma. Men tar absolut aldrig ett besök inom sjukvården lättvindigt. Det som sägs där förändrar saker i ens liv på ett eller annat sätt.

28 Comments

  1. Fy skjutsningen vilket besked & tid. Det är ju det man inte vill va med om. Men allt kan ju hända under en graviditet.
    Så skönt att det var ofarligt & att det blev en William ??

  2. Herreguuuuu vilken mardröm! Du måste ju ha varit helt förkrossad. Så himla skönt att allt var ”falsk alarm”, men en sådan upplevelse sätter ju spår för resten av livet.

  3. nej men gud förstår att du va ledsen . ung och sen kanske tro något va fel på bebisen man är ju ofta orolig för allt ändå med sin bebis
    Ja gud tack att han va frisk men det är hemskt att inte veta. ibland är de bra men ibland alltså … fy så hemskt för dej <3
    men nu har du en fin son vilken tur
    kramar fin valborg och 1 maj

  4. Urs hemskt det låter men tur att det visade sig att de såg fel. Själv har jag aldrig varit gravid men kan tänka mig att få se sitt barn på ultraljudet är något man går och väntar på.

  5. Kan inte ens sätta mig in i den sorg och rädsla du fick genomlida dessa dagar… Så tacksam att de såg fel på ultraljudet, kram ?

  6. Nej ett rutinultraljud är inte alltid bara glädje.
    Jag har haft turen att de aldrig sett något avvikande på mina ultraljud, men min syster fick tyvärr gå igenom just ett avvikande ultraljud, där man misstänkte bla hjärtfel på barnet. Nu hade även hon turen att det föddes ett helt friskt litet barn, men all oro innan var såklart fruktansvärd.

  7. Kan inte tänka mig hur det känns, men det måste ha varit fruktansvärt. Fantastiskt att allt var som du skulle och att du har haft äran att vara mamma ❤ Bästa äran i världen ❤

  8. Åh…fy, kan inte tänka mig hur det skulle kännas – vilken skräck!!! Men så skönt att det inte stämde. Jag har också hört om dem som råtts ta bort barnet och sen har det fötts frisk – jag skulle nog ha svårt att lita på ett ultraljud helt och hållet.

  9. Ja jag var också jätteorolig och eftersom vi hade så mycket kämpande i bagaget så var UL jätteläskigt och även att man gjorde det så kunde jag i alla fall inte slappna av helt. Så fint att allt var och är bra med din sin och tänka sig att han är så stor nu, otroligt =D

  10. Jag känner som du, sjukvårdsbesök är inget man tar lättvindigt just för att de kan påverka hela tillvaron. Det finns en enorm makt i ett sjukdomsbesked, även i en läkares sjukdomsspekulationer (eller vad man ska kalla det). Väntan är en riktig pärs. Vad mycket du gått igenom redan i unga år, det märks att du har mycket att berätta på bloggen. Jag blir berörd och är glad för din skull att William föddes frisk. Som icke-förälder kan jag aldrig sätta mig in i våndan man kan känna när ens barn är sjukt.

Lämna ett svar till Madeleine Stenberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.