Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Ätstörningar

Min insida är som ett bygge av Lego, som faller sönder.

Jag har skrivit om min ätstörda sjukdom i många år. Först helt utan att söka hjälp, och för exakt två år sedan gick jag behandling första gången. Trots att jag uttalat vetat att ätstörningen inte är normalt har den varit normal för mig. Förra gången när jag gick dagvård en dag i veckan, och i grupp satt jag mest och tänkte att på att alla andra var sjukare än jag. Det här i sin tur fick mig att intala mig själv att jag nog är frisk.

Någonstans har mitt självhat gjort att jag tror att det sjuka är det friska. Att det är helt normalt att vakna varje morgon led viktångest, att alltid tänka på vad som kommer in i munnen. Att känna skam om jag äter något. Kanske främst ur alla förbud ur dieter eller livsstilar som många säger att det är. Ett exempel är som alldeles nyss när jag gjorde mig min dagliga frukost. En skål med mannagrynsgröt, kanel och mjölk. Jag tänker bara att egentligen skulle det varit havregrynsgröt där. Hur kan jag strunta i den saken? Att jag inte tycker att det är gott spelar ingen roll, jag har lärt min kropp att i första hand ta det som påverkar magen bäst.

En fråga som uppkommer ofta när det talas om kompensation vid ätstöring är: ”Använder du laxermedel?”, ”Har du förbjudna maträtter/aktiviteter”? Förra behandlingen sa jag nej, men nu denna behandling som pågått sedan januari så inser jag för varje vecka att alla mina normala beteenden inte alls är normalt. Att jag peppra kroppen med linfrön, ätit katrinplommon rakt ur påsen (hela påsen) i syfte att springa på toaletten, eller att jag får ångest av: pizza, hamburgare, pommes frites, potatis, ris, ägg, spagetti och alltid avskyr middagen och kan fundera i flera timmar på vad vi ska äta.

Att drömma på nätterna att jag utsätter mig själv för saker som skadar mig, och att vakna upp med ett tryck över bröstet eftersom att jag inte vet om det är sant?

Igår var jag till psykologen på Dala ABC, jag höll emot tårarna och hon frågade mig varför jag inte vill gråta. Jag sa;

Därför att det gör så ont! Det känns som jag ska gå sönder när jag gråter! Ska att jag dör!

Precis så känner jag det, som att döden är närvarande när jag gråter. Jag fick en linje där det stod: Dåtid, Nutid, Framtid på uppritad på en white board och frågan om: ”Vart befinner du dig?” Mitt svar var i dåtiden och framtiden men aldrig i nutiden.

Att jag brister nu är tydligen en del i behandlingen, jag börjar förstå och omvärdera hela mitt liv. Min trygghet har tagits ifrån mig i form av ätstörningen och mitt ständiga springande från mina minnen och ängslan är nu ikapp. Där jag tidigare kunnat ta till ätstörningen för att överleva finns det inte kvar.

Jag måste nu stå i ångesten, minnena och ängslan helt utan redskap och då brister jag för första gången.

Så där satt jag med munskydd efter att fått djupandas och höra att jag är i stress, och bryter ihop. Jag grät! Gråtit av sorg har jag gjort, gråtit av ilska men jag gråter aldrig av ångest eller för det som varit och är på min insida.

Min insida har jag byggt upp med hårda legobitar för att stabilt låta min själ slippa uppleva ångest, sorg och förtvivlan. Murarna i mitt legobygge har skyddat mig från attacker för långt in. Men där innanför murarna och väggarna i mitt Legobygge bor en parasit tillsammans med mig. Den talar varje dag om för mig att jag inte förtjänar det jag har, den viskar till mig att jag ingenting är värd och att det jag gjort, gör eller kommer att göra är totalt värdelöst.

Min lilla parasit har förmågan att få mig ledsen, och nedtryckt. Den ifrågasätter allt jag gör, och ska göra. Hånar mig vid misslyckande och blir extra nöjd när allt går åt helvete.

Den är arg nu parasiten, för mitt bytte av Lego börjar rasa. Den kommer att bli vräkt, parasiten intalar mig att jag inte vill inte att alla Legobitar ska bort. När de är borta ser jag inte längre klart!

På andra sidan Legobygget står en liten flicka, hon ropar på mig och vill att jag tar mig ut. Kommer till henne, kanske är hon mer en Barbiedocka fri och lycklig än Legots kalla delar. Hon skrämmer mig, för vem blir jag i hennes lyckliga sällskap?

24 Comments

  1. Jag triggas också av dieter, fast jag skriver om viktväktarna. Hörde av någon att den ”dieten” inte var bra då man får äta en snickers. Alla ska ha synpunkter hela tiden på vad man äter osv, Äter du havregrynsgröt finns det alltid någon med synpunkter på det också 🙂 Även i grupperna på viktväktarna kommer frågan upp hur man kan byta bort för att det ska bli billigare. Den gången jag lyckades bli normalviktig ( låg på gränsen till övervikt och någon läkare hade säkert klagat på det också) så tog jag bort ordet förbud då det var så laddat. Åt mer och mådde sämre psykiskt. Förstår att allt bantningssnack triggar dig, för det triggar mig också. Att ha en osund relation till mat är aldrig bra hur den än yttrar sig. Tack för ditt inlägg, och din öppenhet.

  2. Jag har haft anorexi tidigare och avskyr när folk pratar om bantning. Ännu mer om andra kommenterar min kropp. Skaffa ett liv, kan jag tänka i efterhand – efter fasen då man känner sig helt förstörd.

    Kram (:

  3. Det var ett gripande inlägg. Tack för att du delar med dig. Bara detta att skriva om din ätstörning & berätta för andra är stort & starkt av dig. En sån här sak är i rett riktning ?. Därför att det är skam att ha ätstörning. Att inse själv att det är inte en skam. Det är en sjukdom ? & inget annat. Det är tufft att ta sig det steget.
    Du kommer att fixa att gå programmet Dala ABC ?❤️.

    Så bra jämförelse du hade med Lego & Barbie flickan. Å att sjukdomen är en parasit ? ?

    I Barbiedockans lyckliga famn tror jag att du är glad, envis, omtänksam. Får tänka på fina saker. Inga tvångstankar. Leva här & nu. Va lycklig i stunden med din pojkvän & med Skilla ?.

    Jag kommer att vara med dig på vägen!
    Ta hand om dig❣️Kram ?❣️

  4. Väldigt tufft för dig men jag hoppas att du med psykologens stöd och hjälp kan hitta balansen i livet. Det är väldigt viktigt att tycka om sig själv för att må bra. Men det gäller också att man har en korrekt självbild.

  5. Så modig du är och så väl skrivit. Jag lider med dig, det gör jag verkligen. Kan inte föreställa mig hur man kan hamna i denna onda cirkel. Så jag ger dig bara en massa varma och hårda styrkekramar.

  6. Åh fina fina du!
    Sänder så mycket cyberkramar och styrka. Önska jag kunde göra så det blev bra för dig!
    Har själv haft dessa problem och vet vilket helvete det är.
    Men det är kanske bra att du insett att ditt beteende som du trott varit normalt inte är det. Hoppas du får bra behandling så du får bukt med detta.
    Kram

  7. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver och även om det kanske inte är din mening så känner jag något av en tröst i att veta att jag i te är ensam i det jag känner. Jag har bättre och sämre perioder och det kanske du också har. Jag tyckte det var en så bra beskrivning med legobygget som rasar. Tack för att du vågar skriva om det❤️

  8. Så modigt av dig att våga skriva om det här och som vågar öppna dig på det här viset.
    Lider med dig och jag hoppas att du får den hjälp du nu behöver.
    Styrkekramar i massor till dig ?

  9. väldigg starkt inlägg blev helt försjunken i det. modigt o berätta hur du känner dej. tycker det var bra att du även fick fråta ut för det är inget o skämmad för , för ibland bara måste man. bra att du får rätt hjälp nu ?

  10. Vilka starka och modiga inlägg om detta ämne, jag har läst allt. ​
    Förstår att du knappt vill skriva namnet, då det triggar.
    Jag har tinnitus och bara tanken på tinnitus gör att det tjuter mer.
    Varm kram!

Lämna ett svar till Susjos Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.