Det intressanta med kommentarerna jag får av att skriva om att ha ätstörning som vuxen är hur lätt vissa tycks tro att det är att bli frisk. Jag antar att det handlar om att när det kommer till barn och ungdomar med sjukdomen som går behandling så får de hjälp, blir friska och ”släpps fria”. De återgår till att äta som innan ätstörningen och någonstans ser världen på saken som att det var ett lätt sätt att bli friska.
Riktigt så funkar det ju inte, även unga hamnar lätt tillbaka i samma mönster igen även om det kanske inte är lika synligt alla gånger.
Men jag skriver främst om att vara vuxen med ätstöringar och de kommentarer jag får är så intressanta. Bland annat har jag fått höra nu när jag mår som sämst: Jag trodde du skulle må bättre av behandlingen och bli frisk! Inte sämre! Samt: Hur var det innan ätstörningen? Dessa två frågor/kommentarer har jag funderat på i några dagar nu och tänkte besvara utifrån mig själv.
Varför mår jag inte bättre av behandlingen?
För mig är detta ett tecken på att jag äntligen håller på att bli frisk. Förra gången jag gick behandling (2019) så var jag på det som kallas för dagvård en dag i veckan. Det var gruppsamtal och gruppövningar, och även om jag åt efter matschema så var jag lågt ifrån frisk. Jag gick med mantrat att: ”Jag inbillar mig bara, jag är inte sjuk.” eller att alla andra var i värre skick än mig själv. Ansåg inte att jag hade rätt till behandlingen, och trodde hela tiden att de skulle kicka ut mig från Dala ABC.
Jag märkte dock redan förra våren när covid19 kom att detta är ohållbart, ett år efter behandlingen så var jag återigen i samma mönster. Vaknade på nätterna för att gå upp och väga mig, ville ta långa promenader av fel syfte. Hade helt tappat matrutiner, tänkte på vikten 24/7 och ifrågasatte återigen min karaktär och mig själv som person. Så jag gjorde en egen anmälan för att skrivas in på Dala ABC och ätstörningsbehandling igen. Denna gång fick jag komma till en psykolog som genast såg min problematik. Jag har sedan gått hos en näringsfysiolog sedan i januari, samt nyligen en arbetsterapeut och nu senast fått psykologmöte. Samtliga hjälper mig på olika sätt, denna gång har jag dock verkligen till skillnad från förra gången börjat förstå att: jag är värd behandlingen. Och framförallt börjat förstå sedan ungefär tre veckor att jag är sjuk! Det har fått mig att må sämre, för innan har jag haft som två röster inombords. Den logiska som förstått att det jag gör: inte är normalt! Men också min lilla ätstöringsdjävul som sagt att: ”Du bara inbillar dig. Allt detta är normalt! Håll kvar vid mig!” Denna insikt har fått mig helt ur spel, och därav gråter jag mycket. Är uppstressad, rädd och osäker! Jag är inne på okänd mark och mår därav sämre.
Min läkare på vårdcentralen sa i höstas: Tänk dig att din ätstörning är som ett missbruk. En alkoholist kan ta bort alkohol ur sitt liv, men du kan inte ta bort ditt missbruk eftersom maten måste du hela tiden äta. Det betyder att jag med min ätstörning eller om man vill kalla det missbruk lever med att hela tiden utsättas för det som på ett eller annat sätt gör mig sjuk. Därför mår jag nu sämre, jag äter regelbundet och äcklas av mättnadskänslor som varit förbjudna för mig. Jag oroas för att det jag gör påverkar behandlingen, får inte använda min våg vilken får mig livrädd att jag ska gå upp i vikt.
Man skulle kunna säga att jag går runt med konstant stresspåslag eftersom jag utsätts för en form av psykisk tortyr dagligen. Därför mår jag sämre nu, men med allt detta kommer också en tid när jag kommer att må bra. Det är från botten men måste få fart för att ta sig upp igen. Det är inte farligt att befinna sig på botten en stund, även om det känns som att jag ska drunkna.
Vem var jag innan ätstörningen?
Den här frågan är skitsvår, för många så är detta så självklart. I pappren från inskrivningen står dessa ord också: ”Tanken är att du ska äta som innan ätstörningen.” Men min ätstöring har jag haft så länge att minnet av något annat finns inte. Ju mer jag grubblat på senaste tiden, desto mer vet jag när den bröt ut. Jag var tolv år gammal och satt på ett plan mellan Kreta och Sverige. Framför mig hade jag en påse, och jag började tala om för mig själv i ett mantra: jag är tjock, jag är värdelös, jag är tjock, jag är värdelös. Till slut kräktes jag rakt ner i den där påsen. Sedan var det igång. Jag började åka inlines varje dag den sommaren, simmade fram och tillbaka på campingen i Orsa. Åt mindre och mindre, samt ställde mig på vågen. Kom tillbaka till årskurs 6 och fick höra hur smal jag blivit. Efter det var ätdjävulen och jag bästa vänner, han har peppat mig i varje litet steg jag tagit i 25 år! Hela min ungdom och vuxenliv. Jag vet ingenting annat, och när jag får frågan om livet innan ätstörningen så kan jag inte svara på frågan. Det finns ingenting innan, varken matmässigt eller psykiskt.
Det är därmed skillnad på att: besluta sig för att bli frisk. Mot att verkligen bli frisk, för likt en missbrukare som tagit droger eller alkohol i lika många år och därmed missat saker. Har även jag gjort det. Jag har tackat nej till fester för att ätstörningen talat om att: du är för tjock för att gå dit. Jag har dragit mig undan från vänner för att: Du vill ju inte visa upp att du är tjock för den vännen. Vad ska hen tänka. Jag har slängt mig under kuddar, filtar och jackor för att dölja min kropp. De första tankar som kommit upp vid ett möte med nya eller gamla bekantskaper är att: de kommer tänka på hur du ser ut! Håll dig undan!
Det är mina långa svar på era två frågor, men viktiga svar för ökan förståelse kring varför jag fungerar som jag gör.
Att inse att du är sjuk är verkligen ett steg i rätt riktning! Det tar tid och vägen är lång och krokig, men du kommer att klara det. Bra du har så många kontakter som hjälper dig på vägen!
Ja det tänker jag också. Är väldigt tacksam för det.
Vilket öppet och ärligt inlägg att få läsa, känns att det kommer från hjärtat. Bara det här att du öppnar upp om det tänker jag är ett steg i riktning mot att bli frisk. Rätta mig om jag har fel men det här med att jobba mot att bli frisk handlar väldigt mycket om ändra tankemönstret. Precis som du skriver så kan man ju inte ta bort maten som man kan göra med andra saker som missbrukas så då behöver man ju arbeta med andra saker. På något sätt känns det logiskt att du mår sämre nu, det är mycket som behöver komma upp till ytan innan det kan vända. Många tankar och känslor som behöver bearbetas.
Visst är det så <3 . Jo så är det ju, man ska förändra sitt tankesätt.
Jag har också alltid hjärnspöken och fixering kring vissa tankar om mig och min kropp och när jag gått upp i vikt mår jag dåligt och då blir det sedan en fixering. Även när jag börjar gå ner i vikt så går det inte tillräkligt snabbt. Samt att jag ofta tycker jag ser störst ut på bilder när jag fotas med kompisar trots att jag inte är det, men i mitt huvud är jag det
Det är inget som bara försvinner men man har bättre och sämre perioder
Förstår.
Som jag skrivit förut så har jag inget ”vettigt” att komma med. Men jag tror faktiskt att det hjälper dig också att du kan/vill skriva av dig här på bloggen. Det är ju också en slags bearbetning/terapi – tycker jag alltså.
Det tror jag absolut 😀 .
Om man inte själv befinner sig där kan man nog aldrig föreställa sig vilken daglig kamp du för mot ätstörningen. Det är därför det här inifrånperspektivet, din berättelse, är så viktig. Läser dina närstående bloggen, så att de kan lära känna din ätstörning bättre? (Eller ni kanske pratar väldigt öppet om den?) Jag är säker på att andra – både drabbade och deras anhöriga – kan hämta stöd i dina texter. Det är skönt när någon annan sätter ord på det man brottas med.
Nej så är det ju. Jo ibland tror jag.
Kan inte på långa vägar föreställa mig den problematik du egentligen lever med. Och bland det värsta kan jag tänka mig är folks dömmande och tron att det vet och kan. Att dem tror det ”bara” är eller att det skulle vara lätt.
Inga form av ”missbruk” är någonsin lätt att bli av med eller ”bara” att sluta, hade det varit så så hade ju ingen haft den missbruksproblematiken. Och som du säger, en alkoholist kan sluta med alkoholen och på så sätt bli ”kvitt” sitt missbruk men mat måste man ju ha för att överleva.
Nej det är svårt att leva med saken. Ja så är det ju folk har väl en bild som de tror är sanning.
jag hoppas att det inte är någon utav min kommentarer om du uppfattat de så. jag vill ju att du ska va frisk o må bra . jag ser verkligen att du börjar bli frisk och det är ju så härligt när man börjar inse saker själv . glöm inte bort att du är viktig. kram ?
Nej absolut inte.
Tack för att du delar med dig av det du har i din ryggsäck ??? Jag känner mig hedrad att få läsa det.
Alla vi har olika saker i våran ryggsäck. Men det är inte den som avgör vilka som vill umgås med en. Utan att det är den person man är här & nu ❤️?
<3
Oj, förstår skälv ätstörd om man kan kalla det för att va störd ?? men lidande ? är så sjukt särskilt inom anorexia/bulimi
Usch förstår 🙁