Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Ätstörningar Högkänslighet

Ätstörning och ångest, förbannade ångest.

Förra gången jag lämnade bort vågen till förmån för min behandling var prick två år sedan. Jag trodde då att ångesten som var det året berodde på stress, men nu inser jag att det är vågen och det faktum att jag helt tappat kontrollen som ger mig ångesten.

Rädslan i att gå upp i vikt, rädslan i att helt vara rädd för att inte kunna se och kontrollera vad jag äter dagen. Allt känns som att jag tappat full kontroll och varje matbit jag äter känns som den fyller på min kropp men minst 5 kg per dag. Det är vidrigt och värst är att förväntas klara detta själv. Eftersom jag inte har någon mer kontakt än ungefär var fjärde vecka byggs ångesten på. Samtidigt som jag vill fixa detta, så vill ju ätstörningen stanna kvar. Jag vet ju inget annat! Det här är mitt liv hur konstigt det än kan låta för någon annan.

Därför gör det kanske ont med kommentarer som: ”Du åt väl normalt innan ätstörningen” min ätstöring har jag haft sedan sommarlovet mellan femman och sexan, det är större delen av mitt liv. Jag är trettiosju idag, och har tolv när jag fick min ätstöring det kan nog säga allt. Min ätstörningsdjävul flyttade in för 25 år sedan ganska exakt. Hur ska jag minnas hur livet var utan ätstörning?

Vidriga förbannade sjukdom, och vidriga förbannade ångest! Igår kände jag bara: Jag orkar inte leva så här. Inte för att jag vill dö, jag vill leva och är rädd för döden. Men för att det är en sådan vidrig känsla och det enda jag vill är att slippa den för att må bra! Är det för mycket begärt att få må bra?

28 Comments

  1. Börjar med nåt positivt – himla snygg selfie, en av dina absolut bästa.
    Kan väl fortsätta med ytterligare nåt positivt enligt mig alltså. Att du har ätstörningar är ju fastlagt, MEN jag är ju lekman så jag vet inte, MEN du skriver ju ibland om vad du har ätit till frukost eller middag. Så du har ändå ett ”sunt” förhållande till mat. Det är kanske en vettig ”start” på ett nytt liv. Å nej, det är absolut inte för mycket begärt att må bra, tvärtom.

    PS. Kan som sagt ingenting om ätstörningar. Så jag kommenterar spontant om hur jag tänker. Hoppas det hjälper dig, även om jag inte är psykolog/kurator eller specialist… DS.

  2. HeJ! Förstår att du har det jobbigt nu. Hoppas du snart kan se en ljusning i mörkret. Läste ett inlägg för ett bra tag sen då du skrev om att pandemin gjort att du mår mer psykiskt dåligt. Ja, det känner jag också, speciellt de senaste två månaderna känns det som gränsen för isolering är nådd. Men har fått mina två sprutor nu och hoppas kunna röra mej lite mer fritt bland folk. Har sett att du är rädd för vaccinationen och det gör ju inte saken bättre, tyvärr. Deltager med nåt blogginlägg på slutet av den här månaden, har varit helt inaktiv med bloggandet under maj.

  3. Jag har aldrig haft sådan ångest, men sista tiden har det hänt ett par gånger. Natten till fredagen var hemsk och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Folk beskriver det, men kan inte förstå. Så bra att du skriver om hur just du har det.

  4. Det känns som att du egentligen skulle behöva träffa någon och prata mer än var fjärde vecka. Just eftersom så mycket hinner byggas på. Finns det någon möjlighet till det? Kan tänka mig att det är svårt att se hur det var innan ätstörningen. 25 år är lång tid att kämpa oavsett vad det handlar om. Det är absolut inte för mycket begärt att få må bra och jag önskar så att du snart slipper kämpa så mycket. Att du hittar rätt verktyg som hjälper dig att komma ur ätstörningen.

  5. Åh vad jag önskar att jag kunde hjälp dig på något sätt. Bara vara där och ge stöd på något sätt. Jag kan inte trösta eller ta bort vare sig din ångest eller rädsla för att äta men önskar ändå att jag kunde vara ett stöd. Det där
    Med ätstörningar är ett h-vete, jag har inte heller ett sunt förhållande till mat och det är ett ständigt aber i livet

  6. Nej, det är det inte. Alla borde få må bra men tyvärr är inte tillvaron så enkel. Önskar jag hade ett råd att ge dig men det har jag inte. Däremot så fundera på vad du skulle sagt till dig själv om du varit en av dina elever. Ge dig själv samma kloka råd.

  7. Lite samma känsla med mig & mitt f.d självskadebeteende. Man vill bli frisk men sen saknar man det i vissa perioder när man tagits sig ur det mer eller mindre. Det är helt sjukt. Jag är nog inte rätt person o försöka skriva nåt som är bra mer än att jag känner igen det där med att man både vill o inte vill. Förlåt. KRAM!

  8. Borde inte få finnas vågar! Den skapar sällan positivt. Vi alla är beroende av kontroll på något sätt. Så att tappa kontrollen på något som varit din kontroll i 25år. Kan tänka är skit svårt. Nästan omöjligt. För det sitter så djupt inne. Men jag är säker på att du klarar det. Det gäller att ha viljan & det vet jag att du har! ?❤️❤️

  9. Jag undrar om det skulle hjälpa dig att i samråd med en psykolog använda en kaloritrackingapp, sätta ett mål på kanske 2000 kalorier per dag (eller vad som är vettigt för din längd och aktivitetsnivå) och du får i uppdrag att hålla dig däromkring med uppföljningar. Anledningen till denna tanke är att du då ser precis vad du får i dig och behöver inte lägga tankeverksamhet på om du äter för mycket. Det är ju inte så att folk med ätstörningar slutar oroa sig för vad de äter ändå när de är i den fasen av sjukdomen, om du då VET att du inte kommer gå upp för att du håller dig kring sunda 2000 kalorier (eller vad det är för dig enligt en dietist) så kanske det kan ge dig lite ro? För det går inte att gå upp eller ner i vikt om du äter lika många kalorier som du gör av med. Det blir balans. Jag hoppas inte det här förvärrar något och jag vet att appar kan skapa VÄRRE ätstörningar, därför säger jag i SAMRÅD med den som behandlar dig.

    1. Skulle absolut inte vara bra för mig. Grejen är den att då kommer jag pressa mig själv till färre kalorier än den saken. Det går liksom inte för mig att ha sådant.
      Jag har ett matschema (frukost, 3 mellanmål, lunch och middag) . Men det hjälper inte när jag vill ha kontroll och inte kan det.

  10. Du förtjänar absolut att må bäst!
    Du måste ju få hjälp av någon som begriper att man inte kan trolla bort 25 år av egen kontroll. Jag hoppas att du hittar någon att prata med.

  11. Jag håller med dej den här sjukdomen bör ej finnas har själv lite erfarenhet av just den sjukdomen och den är verkligen hemsk jag har haft samma symtom och jag själv vet hur lätt det är att hamna i gamla mönster <3

  12. Känner så igen det du skriver. Har haft samma problematik. Just det där med vågen och att tappa kontrollen. Sänder stryka och virtuella kramar så du ska orka och att du någon gång i livet ska få leva utan ångest och få må bra.

  13. Ja, fy fasen för ångesten, den äter verkligen upp en inifrån!
    Så tråkigt att du mår så dåligt nu, jag upplever det som att du blivit sämre nu på våren, har jag rätt? Eller är det så att du skriver mer öppet om det?

Lämna ett svar till Madde Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.