Skribenten till denna blogg föddes en februaridag mitt under Vinter OS 1984 i lilla Orsa beläget i norra Dalarna.
Den största händelsen i mitt liv var den 3 oktober 2004, dagen William gjorde mig till hans mamma. I hemmet bor vår svarta mellanpudeltik Skilla född 19 september 2019 - lämnade jorden i en bilolycka 15/4-23 med stor sorg & saknad. Mellanpudeltiken Lizzla är Skillas syster född 25/2-23 och bor hos oss sedan den 22/4-23.
Vi bor i en etagelägenhet på 115 kvm i centrala Falun, 4 rum och kök. Vilket passar mig bra, eftersom inredning och hemmet är något jag lägger ner stor tid på.
Jag har gjort saker i mitt liv tvärtemot normen, först skaffade jag barn, för att sedan utbilda mig till undersköterska, förskollärare och lärare. Efter några år i yrket som lärare så valde jag att studera igen till specialpedagog.
Mer om allt detta finns under menyn:
♥Madeleine Stenberg | Orsakullan♥
Jag är en bloggveteran, som inte ser att min blogg någonsin kommer sluta existera, min blogg startades i april 2004, och hela arkivet finns här på bloggen fram tills idag.
Kontakt & sociala medier.
På min kropp finns det också några ärr men någon riktig tatuering har jag aldrig kommit till skott med.
Åh förstår 😀
Hoppas du haft en bra torsdag 🙂
Tack.
Testar
Det var otippat – att du har en tatuering alltså. Den borde du har visat upp;-)
Diverse ärr från olika skador – ja, det kan jag också ”skryta med”. Men tatueringar är inte min grej…
Haha jaså :D. Jag kan absolut visa upp den 🙂
Kul! Tänk vad mycket olika vi alla har på kroppen, förutom de vanliga delarna. Ärr som är unika och skavanker som gör oss till dem vi är.
Ja så är det ju 🙂
jag har oxå operationer jag gjort som inte syns utpå. men vet du, man är bra för den man är ?
Åh förstår 🙂
Jag skriver som du, på min kropp finns massor av ärr. Till och med ärr inne i underläppen och då efter att de knipsat körtlar inför en värkutredning. Det största ärret finns på högerarmen, det är cirka en decimeter och kommer från en operation av ett benbrott. Ärr är spännande, tycker jag. De är kroppens berättelser om livet. När jag ser ett ärr vill jag veta vad som hänt personen, men är såklart för skraj för att fråga. Alla vill kanske inte heller prata om det.