Jag mår skit, jag döljer det inte. Finns ingen anledning att gå runt och spela glad och lycklig när man egentligen mest känner ångest och frustration.

I måndags mådde jag så dåligt att magen gav mig en extrem värk. Jag hade så ont att jag ringde vårdcentralen som konstaterade att det måste vara stress. Hela dagen mådde jag skit, så till den grad att jag kontaktade min psykolog på Dala ABC som sa att blir det minsta värre nu MÅSTE du ringa psykakuten. Jag mår alltså rent åt helvete. Värre än jag gjort någonsin innan, och tro mig jag har mått skit.

Det känns också så oerhört orättvist att behöva känna hur livet rasar, ätstörningen som sitter där som en djävul och hökar över mig, berättar att jag inte borde äta. Får mig att känna mig äcklig!

Var på Dala ABC idag och fick veta att jag ska fortsätta. Helt enkelt därför att jag inte är i bra skick just nu. Ätstörningen har tagit över mycket och den i kombination med min psykiska ohälsa och PTSD gör inte att jag mår något vidare alls.

Känslan av stress och funderingar kring vad jag vill i livet? Och sedan vetskapen om att på måndag ska jag på det förmodligen jobbigaste mötet i hela mitt liv. Jag ska börja gräva i min förmodade PTSD och där ska jag kämpa i ensamhet.

Dessutom är jag så typisk missbrukare så det är vidrigt, hör hur jag förvränger sanningen för att skydda mitt missbruk. Försöker att hålla fast vid saker som hjälper mig att kompensera samtidigt som en annan del av mig försöker kämpa emot. Jag är rädd för att bli av med mina kompensationsverkyg. Först vågen, sedan promenaderna, sedan svälten, laxerande livsmedel allt som jag vill hålla kvar som plockas bort en eget en. Klart jag försöker hålla kvar vissa saker ändå, som mobilens stegräknare som jag är livrädd att bli av med. För då kanske jag går upp i vikt! Vidriga skitsjukdom!

Jag vill inte dö, jag är livrädd för döden. Men jag orkar inte leva med dessa känslor! Det är så vidrigt, jag famlar runt i ett ivinnerligt mörker och greppar halmstrån, drömmer om något annat. För att må bra! För att slippa må så här! För att sluta vara ätstörd och lida av min förmodade PTSD.

Jag sa dessa ord till psykologen idag: Jag drömmer om att om fem år, kunna gå på stan utan att tänka att folk tänker att jag är fet. Jag vill kunna äta en fika på stan, utan att tänka på att människan vid bordet bredvid tänker: varför äter hon det där?! Jag vill kunna äta mat i lunchrummet på jobbet utan att tänka att någon tittar i min matlåda och bedömer min mat.

Mitt förbannade huvud som tar över allt för mig. En tanke som säger att, och tankar är inte sanningar. Så säger psykologen till mig. Om det bara var så! Om jag kunde slippa att tro att alla jag möter tänker på att jag är fet!

Som i lördags på stan när en kille från Actic stoppade mig och frågade om jag ville vara med och vinna ett års gratis träning på Actic. Min tanke var och är: “Klart han stoppade mig, och tänkte hon är så fet så hon behöver träna!” Psykologen sa: men det var en tanke du hade. Han sa ingenting om det. Nej det gjorde han inte men så känns det. Allt med vikt handlar om mig, alltid hela tiden. 24/7, det tar aldrig slut. Jag har varit i detta helvete varje dag sedan tolv års ålder. Varje dag! Varje sekund och varje minut. Fet, fet, fet och fel, fel, fel. Aldrig nöjd och alltid på väg, ett evigt kuggade hjul i min hjärna.

22 kommentarer

  1. Och jag kan helt ärligt och rått säga att folk skiter fullständigt i hur du ser ut. Om du är tjock eller smal. Det är bara hjärnspöken och längst därinne vet du också det.
    Låter kanske elakt, men det är faktiskt så. Alla andra har nog med sig själv. Att se sina egna brister.
    Men det är svårt att ta in att andra inte ser det man själv ser.
    Och detta skriver jag inte av elakhet, jag bara konstaterar fakta.
    Hoppas du får ordentlig hjälp.
    eval8 recently posted..De funkade

  2. Att du inte mår bra skrev jag ju redan i föregående inlägg. Det verkar vara ännu värre än jag befarade. Har också sagt förut att jag är ingen psykolog, så jag kan inte ge dig några råd.

    Vågar inte heller riktigt om jag ska vara ärlig, för du kan ju uppfatta min kommentar helt fel. Sorry tjejen. Många styrkekramar. Tror inte att de hjälper, men en sak är då helt klart – du är så långt ifrån fet man kan komma. Så det så.

    PS. En riktigt dum fråga från min sida. Känner William till dina problem. Om ja, hur reagerar han? Vad säker Björn? Det blev visst två frågor. DS.
    BP recently posted..Fem en fredag: Vecka 40 – ”Känslostatus”

  3. Finner inga ord, men tänk vad detta med utseende skapar hos oss kvinnor som oftast. Reagerade på din kommentar om gymmet. Min tanke direkt var att han tyckte wow vad fin hon var. Henne vill vi ha hos oss. Jag som verkligen är fet har också en jobbig känsla då jag går till gymmet. Minns så väl då jag köpte gymkort och kände hur personalen nästan himlade med ögonen. Värre skulle det bli då jag skulle välja PT… Ingen ville väl ha mig. Som tur var fick jag en helt fantastiskt kille. Han jobbade inte bara med min vikt och styrka utan säkert till 75 % med min självkänsla.
    Madde recently posted..Då såg jag rött.

  4. Men fy fina du känner i gen kännslan när man vill äta men man känner sej äkkad av det sen har upplev det själv och lider med dej ❤️❤️❤️ massa kramar till dej och hoppas du mår bättre snart
    Amanda recently posted..Bästa sällskapet

  5. Så tråkig läsning, lider med dej att du har dessa känslor och tankar, jag ska inte säga att jag vet hur det är, men jag kan nog säga att jag har en aning. för jag jobbar också mot beroende. En positiv sak, är att du har insikt, även om du emellanåt ljuger för dej själv så VET du att det är lögn, det är ett litet steg i rätt riktning.
    Jag tänker att det du har framför dej kanske är en anledning till att du mår sämre än sämst just nu?
    Skickar en stor kram
    marianne recently posted..Utflykt

  6. usch det där låter inte alls bra. sänder dej varma styrkekramar. förlåt för mina sena kommentarer idag , glömde helt bort. hoppas du får den hjälpen du behöver och bra att du kontaktar hjälp fort

  7. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga men jag förstår i alla fall att det måste vara en mardröm att må så hela tiden. Självklart ska du inte behöva dölja att du mår dåligt.
    Ha det så bra som det går.

  8. Men snälla nu blir jag förtvivlad inte ska D behöva må så här det måste ju finnas hjälp och om nu inte något annat hjälper så borde Du typ bli inlagd bli dagpatient eller ja vad vet jag men Du behöver ju en massa hjälp och stöd och Du måste tillåta Dig att känna att Du är värd att äta och Du är så fin en riktigt fin person <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: