Som den person jag är med ätstöringar så har mitt liv inte kantats med att vara vän med människor. Jag har absolut människor runt mig som jag känner mig älskad av, en liten mycket fin och uppskattad skara människor. Som min familj som jag umgicks med i helgen. Mamma som ringde och grattade mig, mina syskon och bonuspappa som grattat. Björn som bjöd på mat och vin på min födelsedag. William som kom hem med fika till oss båda att dela på. Björn och Williams släkt som firade mig i helgen och det är jag oändligt tacksam över.
Sedan mina fina vänner som även dem sagt grattis. Alla människor på Facebook som tagit sig tid att gratta. Kan man annat än att bli varm inombords?
Trots det har jag enda sedan tolv års ålder, i samband med att ätstörningen klev in i mitt liv, isolerat mig mer och mer. Till sist har det bara varit vi två mot världen. Jag och Gollum. Han som talat om för mig hur jag bara kan lita på mig själv, som får mig att läsa av kroppsspråk och blickar. Som alltid får mig att misstänka att ingen egentligen tycker om mig. Som får mig att tvivla på att någon vill vara min vän. Nej jag söker inte bekräftelse på saken, utan det är ett konstaterande. Jag tror alltid att ingen tycker om mig, och ifrågasätter mig själv dagligen varför någon skulle vilja vara vän med mig?
Det här medför att jag stött bort människor, alla de jag tyckt om genom åren. Slutat umgås för att jag varit så rädd att de egentligen inte tycker om mig, och därav kommer bedöma mig att jag slutat umgås med dem till sist. Många gånger med orden i huvudet som sagt:
”Du är för fet för att umgås nu. Tänk på vad de kommer tänka och tycka.”
Om du bara visste hur många som jag inte träffat på många år fastän jag tyckt så mycket om dem. Bara för att ätstörningen talat om för mig att, de gillar dig inte och vill du förnedra dig själv med att visa upp att du är tjock också?
Varje dag kämpar jag nu extra mycket för att bli frisk. Funderar på vad jag skulle vilja våga göra. Umgås med människor? Går det ens? Kanske, jag är trött på att det är ätstörningen och jag. Jag vill vara jag och umgås med någon annan, någon som vill mig väl.
Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Åh fina du. Tror att det är bra att våga berätta, för du är inte ensam i det. Kan tänka mig att man tror det då man sitter i det, men det finns så många där ute som känner samma sak. Så många som kan känna att jag är inte ensam i det.
Kram! ❤
Prova! Ta kontakt med dem du saknar. Du blir kanske positivt överraskad.
Känner så väl igen typ varför skulle någon vilka vara vän med mig? Vem står ut med mitt sällskap? M.m. har såna tankar ibland fortfarande. Rullstol – kan inte hitta på va som helst är det därför dom inte vill ses? Tankar som kommer till mig varje gång jag försöker få kontakt men blir nobbad.
Ångest, självkritik är otroligt otrevliga följeslagare, och jag förstår Dig, inte exakt ätstörning, men i mångt och mycket kunde det varit jag som skrev detta inlägg.
Det är inte lätt att ändra tankesätt.
Kanske Du kan göra det nu när Du jobbar med Din ätstörning?
Du är värd ett bra liv.
❤
Jag känner igen det där med att tänka att folk inte tycker om mig. Och så slutar man umgås med dem för att man känner att man ej mår bra med dem då de ändå inte tycker om en.
Så kan jag tänka.
Du är inte ensam. Men man mår inte bättre av att veta att fler känner lika dant.
Men du o jag o alla andra som känner så kan bestämma oss för att jobba med oss själva o inse att folk nog tycker om oss om de inte säger annat eller beter sig helt som skit mot oss förstås.
Många tankar. Många känslor här idag.
Jag känner nämligen mig inte omtyckt av hur min sambo är mot mig. ( fast han är inte alltid så snäll… men ändå inte så elak så jag skulle behöva må såhär…)
Kram till dig