Bloggutmaning

Varför har män bröstvårtor?

Jag kör en bloggutmaning i maj. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Haha ibland är mina frågor riktiga kluringar. Jag har dock läst att män kan amma, och således gör i vissa urfolksgrupper. Antar att det är för att vår avkomma skulle överleva om mamman dog? Antar därmed att det är därför? Vet du varför?

Ätstörningar

Ätstörning: Insikt, mående & klarhet.

Det intressanta med kommentarerna jag får av att skriva om att ha ätstörning som vuxen är hur lätt vissa tycks tro att det är att bli frisk. Jag antar att det handlar om att när det kommer till barn och ungdomar med sjukdomen som går behandling så får de hjälp, blir friska och “släpps fria“. De återgår till att äta som innan ätstörningen och någonstans ser världen på saken som att det var ett lätt sätt att bli friska.

Riktigt så funkar det ju inte, även unga hamnar lätt tillbaka i samma mönster igen även om det kanske inte är lika synligt alla gånger.

Men jag skriver främst om att vara vuxen med ätstöringar och de kommentarer jag får är så intressanta. Bland annat har jag fått höra nu när jag mår som sämst: Jag trodde du skulle må bättre av behandlingen och bli frisk! Inte sämre! Samt: Hur var det innan ätstörningen? Dessa två frågor/kommentarer har jag funderat på i några dagar nu och tänkte besvara utifrån mig själv.

Varför mår jag inte bättre av behandlingen?

För mig är detta ett tecken på att jag äntligen håller på att bli frisk. Förra gången jag gick behandling (2019) så var jag på det som kallas för dagvård en dag i veckan. Det var gruppsamtal och gruppövningar, och även om jag åt efter matschema så var jag lågt ifrån frisk. Jag gick med mantrat att: “Jag inbillar mig bara, jag är inte sjuk.” eller att alla andra var i värre skick än mig själv. Ansåg inte att jag hade rätt till behandlingen, och trodde hela tiden att de skulle kicka ut mig från Dala ABC.

Jag märkte dock redan förra våren när covid19 kom att detta är ohållbart, ett år efter behandlingen så var jag återigen i samma mönster. Vaknade på nätterna för att gå upp och väga mig, ville ta långa promenader av fel syfte. Hade helt tappat matrutiner, tänkte på vikten 24/7 och ifrågasatte återigen min karaktär och mig själv som person. Så jag gjorde en egen anmälan för att skrivas in på Dala ABC och ätstörningsbehandling igen. Denna gång fick jag komma till en psykolog som genast såg min problematik. Jag har sedan gått hos en näringsfysiolog sedan i januari, samt nyligen en arbetsterapeut och nu senast fått psykologmöte. Samtliga hjälper mig på olika sätt, denna gång har jag dock verkligen till skillnad från förra gången börjat förstå att: jag är värd behandlingen. Och framförallt börjat förstå sedan ungefär tre veckor att jag är sjuk! Det har fått mig att må sämre, för innan har jag haft som två röster inombords. Den logiska som förstått att det jag gör: inte är normalt! Men också min lilla ätstöringsdjävul som sagt att: “Du bara inbillar dig. Allt detta är normalt! Håll kvar vid mig!” Denna insikt har fått mig helt ur spel, och därav gråter jag mycket. Är uppstressad, rädd och osäker! Jag är inne på okänd mark och mår därav sämre.

Min läkare på vårdcentralen sa i höstas: Tänk dig att din ätstörning är som ett missbruk. En alkoholist kan ta bort alkohol ur sitt liv, men du kan inte ta bort ditt missbruk eftersom maten måste du hela tiden äta. Det betyder att jag med min ätstörning eller om man vill kalla det missbruk lever med att hela tiden utsättas för det som på ett eller annat sätt gör mig sjuk. Därför mår jag nu sämre, jag äter regelbundet och äcklas av mättnadskänslor som varit förbjudna för mig. Jag oroas för att det jag gör påverkar behandlingen, får inte använda min våg vilken får mig livrädd att jag ska gå upp i vikt.

Man skulle kunna säga att jag går runt med konstant stresspåslag eftersom jag utsätts för en form av psykisk tortyr dagligen. Därför mår jag sämre nu, men med allt detta kommer också en tid när jag kommer att må bra. Det är från botten men måste få fart för att ta sig upp igen. Det är inte farligt att befinna sig på botten en stund, även om det känns som att jag ska drunkna.

Vem var jag innan ätstörningen?

Den här frågan är skitsvår, för många så är detta så självklart. I pappren från inskrivningen står dessa ord också: “Tanken är att du ska äta som innan ätstörningen.” Men min ätstöring har jag haft så länge att minnet av något annat finns inte. Ju mer jag grubblat på senaste tiden, desto mer vet jag när den bröt ut. Jag var tolv år gammal och satt på ett plan mellan Kreta och Sverige. Framför mig hade jag en påse, och jag började tala om för mig själv i ett mantra: jag är tjock, jag är värdelös, jag är tjock, jag är värdelös. Till slut kräktes jag rakt ner i den där påsen. Sedan var det igång. Jag började åka inlines varje dag den sommaren, simmade fram och tillbaka på campingen i Orsa. Åt mindre och mindre, samt ställde mig på vågen. Kom tillbaka till årskurs 6 och fick höra hur smal jag blivit. Efter det var ätdjävulen och jag bästa vänner, han har peppat mig i varje litet steg jag tagit i 25 år! Hela min ungdom och vuxenliv. Jag vet ingenting annat, och när jag får frågan om livet innan ätstörningen så kan jag inte svara på frågan. Det finns ingenting innan, varken matmässigt eller psykiskt.

Det är därmed skillnad på att: besluta sig för att bli frisk. Mot att verkligen bli frisk, för likt en missbrukare som tagit droger eller alkohol i lika många år och därmed missat saker. Har även jag gjort det. Jag har tackat nej till fester för att ätstörningen talat om att: du är för tjock för att gå dit. Jag har dragit mig undan från vänner för att: Du vill ju inte visa upp att du är tjock för den vännen. Vad ska hen tänka. Jag har slängt mig under kuddar, filtar och jackor för att dölja min kropp. De första tankar som kommit upp vid ett möte med nya eller gamla bekantskaper är att: de kommer tänka på hur du ser ut! Håll dig undan!

Det är mina långa svar på era två frågor, men viktiga svar för ökan förståelse kring varför jag fungerar som jag gör.

Bloggutmaning

Berätta om en fågel…

Jag kör en bloggutmaning i maj. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Då är det Paula min nymfparakit jag fick som sjuåring. Jag tror åtminstone att jag var sju år, hon var en stor favorit hemma. Vi skaffade sedan en hane Pepsi, de i sin tur fick ungar och det blev sammanlagt tio stycken. Som jag älskade att ha fåglar som barn. Hur som helst Paula var mitt första husdjur, och än idag tittar jag gärna på fågelklipp på Youtube och längtar tillbaka till tiden som fågelägare.

Porslin

Porslin: Två tallrikar från Mateus.

Efter jobbet i torsdags åkte jag ner och hämtade mitt paket jag beställt från Åhléns hemsida. Eftersom Åhlénsbutiken här i Falun inte säljer Mateus gjorde jag beställningen på nätet och hämtade i butiken. 89 kronor betalade jag får båda, som ni förstår så låg det presentkort som grund till det billiga priset.

Just Mateus har jag använt vid gäster, de står i köket i det fina skåp jag köpte innan flytten hit i september.

Tänk vilken lycka det är för mig varje gång jag köper något fint porslin till mig själv.

Bloggutmaning

Bättre eller sämre?

Jag kör en bloggutmaning i maj. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Det sägs ju att allt var bättre förr? Men frågan är om så är fallet, vissa saker var väl sämre förr också? Jag tänker på att det var mer markanta klasskillnader och att man inte beblandade sig med varandra beroende på ekonomi. Så är det ju inte riktigt idag. Dock var det också som jag förstått det bättre med det sociala livet förr. Så ja vad är bättre eller sämre?

Fika & måltider Hälsa & motion Tonårsbarn

Vin & pizza, och en långpromenad.

Igår på förmiddagen tog jag och Skilla och begav oss mot Lugnet. Vi gick först upp till Högbo, för att sedan fortsätta promenaden bakom hoppbackarna. På vägen mötte vi skidåkaren Calle Halvarsson som kom på rullskidor. Det är ju lite deras ställe där uppe, varje sommar åker folk i full fart på sina skidor där uppe, och på vintern åker de i spåren vid skidstadion där vi även passerade igår under vår promenad. Vi fortsatte sedan mot Åsbo och gick mot Bojsenburg. Kom vidare till Kålgårn och gick sedan genom en av de vackra delarna i Falun Östanfors där det är riktigt gamla gränder. Sedan gick vi hemåt igen, promenaden tog nästan 2,5 tummar och var väldigt avkopplande.

På eftermiddagen åkte vi ner till banken där vi hade tid. William skulle få riktigt bank-id och det är nu fixat. Efteråt åkte vi hemåt, jag och Skilla var bjudna till Jennie och Calle på hembakad pizza och vin. Det var jättetrevligt, en av deras två hundar Akilles la sig snabbt tillrätta bredvid mig medan Skilla höll koll på omvärlden. Maten var jättegod men framförallt var sällskapet trevligt.

Idag lördag blir det lugnt, skönt med sådana dagar också.

Bloggutmaning

I väntan på…

Jag kör en bloggutmaning i maj. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Sommaren 2021 så går jag runt och fryser. Jag försöker någonstans tänka att värme kommer, och det är väl lite så många av oss tänker. Sommaren 2021 hoppas jag bli varm, så att jag kan äta frukostar på balkongen och titta ut över trafiken som åker här utanför. Det är ändå ganska mysigt att göra sådant, blir också kul för mig eftersom jag tidigare inte haft den utsikt som i år på grund av flytten.

Bloggutmaning

Har du bokat in något för sommaren 2022?

Jag kör en bloggutmaning i maj. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Nej absolut inte, här är inte ens sommaren 2021 planerad. Jag är sådan som tar sommaren som den kommer, och hur ska jag veta ett år fram i tiden?! Det är ju jättelångt bort!

Fem en fredag

Fem en fredag v. 18: Hänt i veckan

Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar hos Elisa så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag.

  1. Vad i veckan fick dig att längta efter något?
  2. Vad i veckan fick dig att sakna något?
  3. Vad i veckan gav dig lyckokänslor?
  4. Vad i veckan fick dig att fundera?
  5. Vad i veckan fick dig att vilja testa något nytt?

Vad i veckan fick dig att längta efter något?
Jag tror mest det varit längtan efter ledighet. Vad som triggade saken är nog kylan så här i maj. Att gå ut när det är 2 grader varmt i maj får mig att längta efter semestern!

Vad i veckan fick dig att sakna något?
Inget, har mått skit hela veckan. Ätstörningsbehandling har sjunkit in och jag har ångest.

Vad i veckan gav dig lyckokänslor?
Inget, jag har som sagt mest varit ledsen.

Vad i veckan fick dig att fundera?
Alla ångesttankar kring: Vem är jag utan min ätstöring? Hur ska jag leva efter ätstörningen? Hur mycket har jag missat på grund av min ätstöring?

Vad i veckan fick dig att vilja testa något nytt?
Ingenting, det räcker med min ätstörningsbehandling på den fronten just nu.

Ätstörningar

Min insida är som ett bygge av Lego, som faller sönder.

Jag har skrivit om min ätstörda sjukdom i många år. Först helt utan att söka hjälp, och för exakt två år sedan gick jag behandling första gången. Trots att jag uttalat vetat att ätstörningen inte är normalt har den varit normal för mig. Förra gången när jag gick dagvård en dag i veckan, och i grupp satt jag mest och tänkte att på att alla andra var sjukare än jag. Det här i sin tur fick mig att intala mig själv att jag nog är frisk.

Någonstans har mitt självhat gjort att jag tror att det sjuka är det friska. Att det är helt normalt att vakna varje morgon led viktångest, att alltid tänka på vad som kommer in i munnen. Att känna skam om jag äter något. Kanske främst ur alla förbud ur dieter eller livsstilar som många säger att det är. Ett exempel är som alldeles nyss när jag gjorde mig min dagliga frukost. En skål med mannagrynsgröt, kanel och mjölk. Jag tänker bara att egentligen skulle det varit havregrynsgröt där. Hur kan jag strunta i den saken? Att jag inte tycker att det är gott spelar ingen roll, jag har lärt min kropp att i första hand ta det som påverkar magen bäst.

En fråga som uppkommer ofta när det talas om kompensation vid ätstöring är: “Använder du laxermedel?”, “Har du förbjudna maträtter/aktiviteter”? Förra behandlingen sa jag nej, men nu denna behandling som pågått sedan januari så inser jag för varje vecka att alla mina normala beteenden inte alls är normalt. Att jag peppra kroppen med linfrön, ätit katrinplommon rakt ur påsen (hela påsen) i syfte att springa på toaletten, eller att jag får ångest av: pizza, hamburgare, pommes frites, potatis, ris, ägg, spagetti och alltid avskyr middagen och kan fundera i flera timmar på vad vi ska äta.

Att drömma på nätterna att jag utsätter mig själv för saker som skadar mig, och att vakna upp med ett tryck över bröstet eftersom att jag inte vet om det är sant?

Igår var jag till psykologen på Dala ABC, jag höll emot tårarna och hon frågade mig varför jag inte vill gråta. Jag sa;

Därför att det gör så ont! Det känns som jag ska gå sönder när jag gråter! Ska att jag dör!

Precis så känner jag det, som att döden är närvarande när jag gråter. Jag fick en linje där det stod: Dåtid, Nutid, Framtid på uppritad på en white board och frågan om: “Vart befinner du dig?” Mitt svar var i dåtiden och framtiden men aldrig i nutiden.

Att jag brister nu är tydligen en del i behandlingen, jag börjar förstå och omvärdera hela mitt liv. Min trygghet har tagits ifrån mig i form av ätstörningen och mitt ständiga springande från mina minnen och ängslan är nu ikapp. Där jag tidigare kunnat ta till ätstörningen för att överleva finns det inte kvar.

Jag måste nu stå i ångesten, minnena och ängslan helt utan redskap och då brister jag för första gången.

Så där satt jag med munskydd efter att fått djupandas och höra att jag är i stress, och bryter ihop. Jag grät! Gråtit av sorg har jag gjort, gråtit av ilska men jag gråter aldrig av ångest eller för det som varit och är på min insida.

Min insida har jag byggt upp med hårda legobitar för att stabilt låta min själ slippa uppleva ångest, sorg och förtvivlan. Murarna i mitt legobygge har skyddat mig från attacker för långt in. Men där innanför murarna och väggarna i mitt Legobygge bor en parasit tillsammans med mig. Den talar varje dag om för mig att jag inte förtjänar det jag har, den viskar till mig att jag ingenting är värd och att det jag gjort, gör eller kommer att göra är totalt värdelöst.

Min lilla parasit har förmågan att få mig ledsen, och nedtryckt. Den ifrågasätter allt jag gör, och ska göra. Hånar mig vid misslyckande och blir extra nöjd när allt går åt helvete.

Den är arg nu parasiten, för mitt bytte av Lego börjar rasa. Den kommer att bli vräkt, parasiten intalar mig att jag inte vill inte att alla Legobitar ska bort. När de är borta ser jag inte längre klart!

På andra sidan Legobygget står en liten flicka, hon ropar på mig och vill att jag tar mig ut. Kommer till henne, kanske är hon mer en Barbiedocka fri och lycklig än Legots kalla delar. Hon skrämmer mig, för vem blir jag i hennes lyckliga sällskap?