Det är lördag och -9 grader.

William drog tidigt idag, han skulle nämligen till Bjursås för att åka skidor med en kompis hela dagen. Själv ska jag gå ner mot stan alldeles strax, klockan 10:00 ska jag till Daily life spa och fixa mina naglar lite fina för månaden. Jag skulle varit där igår men hon som gör mina naglar fick förhinder.

Jag hann i alla fall med att plugga lite igår, skrev ihop första delen i min tentamen som ska vara klar den 11 februari, anledningen till att jag reagerar på det datumet är för att det är min födelsedag. Jag vill gärna vara klar med tentamen tills dess känner jag, så har en förhoppning om den saken, tänkte sätta mig i eftermiddag och kväll och fylla på med litteraturen så kan jag göra den sista delen imorgon. Då kan jag bara finputsa på allt sedan i några veckor tills jag kan skicka in uppgiften. Men nu ska jag slänga på mig ett underställ innan jag beger mig ut i -9 kylan. Det ska bli skönt att ta mig en liten promenad och få ta del av utomhusluften vägen till och från Daily life spa, då kanske hjärnan får lite syre en stund. Vad ska du göra denna lördag?

Mediyoga, arbetsdag & andrum.

Arbetsdagen idag kändes mindre stressande igår, dock känner jag att min mage reagerar på att jag äter oftare än den är van vid. Jag får gå på toaletten ofta och det beror nog till stor del på min IBS.

Efter jobbet idag så åkte jag mot Falu vårdcentral för att delta på Mediyoga igen. Vi var färre denna gång, och det tyckte jag var skönt. Det kändes skönt under och efteråt, jag kunde slappna av rejält och kände hur kroppen fick lugn.

Jag åkte till Coop för att handla när Mediyogan var över för att handla något att äta. Styrde bilen mot Film och fabel för att hämta ut ett paket. Satte in kortet för att få en p-biljett, lämnade den i bilen och drog in för att hämta paketet. Kommer ut och sätter i kortet för att få betala, då funkar den inte! Fick ringa Q-park som hjälpte mig med saken, som tur var fick jag betala en hög summa på hela noll kronor! Det ni!

Begav mig hemåt och väntade in middag och William som varit på baslektion. Vi åt middag ihop, jag hann med att städa lite smått, läsa bloggar och nu sitter jag här för att varva ner innan läggdags,. Har hunnit med lite jobb också kanske skall tilläggas, och studierelaterade saker. Förstår inte hur dygnets timmar går ihop?

Nu återstår det endast 1,5 arbetsdagar kvar för mig denna vecka. Mitt mål är att under helgen skriva klart min tenta som ska vara klar den 11/2. Då får jag kanske lite lugn i några dagar sen.

En tidig vintermorgon är så vacker.

Efter jag lämnat bilen på morgonen och jag gick min väg mot jobbet möttes jag av denna syn. Denna bild är helt utan filter och på något vis slog det mig återigen hur otroligt vacker vår jord är. Att få gå igenom dessa årstider som vi har, att höra hur snön knastrar under skorna och känna kylan som inte är för kall blir fint på något sätt. Jag såg en hare som sprang en bit där fram i mörkret och glömde sig för mig på någon gård sen, det blir ett liv mitt i livet.

Jag jobbade tills 16:30 idag, varit jätteduktig och följt mitt matschema hela dagen. Ni har lite fel bild av hur mitt matschema ser ut eftersom det ni känner till är för personer som ska gå upp eller ner i vikt. Jag ska bli frisk, så där skiljer sig det en hel del jag tänkte skriva ett inlägg om detta som ni får läsa om imorgon, jag märkte nämligen att igår blev en hel del fokus på nyttig mat och vikten vilket inte är mitt fokus här. Men mer om det imorgon.

Om du undrar över hur jag både kan åka bil och promenera till jobbet, så kan jag berätta det för dig. Björn bor i området där jag jobbar. Det är en liten promenad mellan och den tar jag dagligen, inte speciellt långt men tillräckligt för att huvudet får lite luft före och efter arbetsdagens slut. Det är riktigt uppskattat för egen del.

På tal om jobb så är klockan i skrivande stund nio på kvällen, det betyder att jag strax ska bege mig mot sängen. Imorgon jobbar jag 7:45-11:30, det ska bli jätteskönt. Jag tänkte skriva klart på min tentamen som ska in på min födelsedag den 11 februari redan nu i helgen så jag kan finputsa på den sen. Någonstans är det så mycket värt att bara få fixa saker i tid ibland.

Människans sökande efter att hitta ”felet” på någon annan.

På måndag ska min tentamen lämnas in. I den ingick det att vi skulle läsa en valbar avhandling. Jag valde Christina Hellblom-Thibblins avhandling med titeln Kategorisering av barns “problem” i skolans värld. Den precis som resterade av specialpedagogprogrammets litteratur väcker tankar. Jag sitter långa stunder och funderar på sökandet vi människor har efter att kategorisera varandra efter vad vi anser vara norm. Resan på sökandet efter det onormala och avvikande börjar redan när barnet ligger i magen och vi gör ultraljud.

Där eftersöks det att barnet skall vara frisk. Sedan fortsätter det på förlossningen med poängsystem så kallt apgar. Det fortskrider på BVC med viktkurvor, utvecklingskurvor och språktester. På förskolan och sedan skolan, någonstans efter vägen kan vilket barn som helst halka dit för att vara avvikande. Varje föräldrars rädsla, varje samhälles skräck och oro.

Idag trycker samhället på oss diagnoser. Alla människor som på något vis avviker skall ha en diagnos, för det kan ju inte vara så att vi faktiskt är helt diagnosfria och enbart behöver andra former av stöd? Numera tror vi att en diagnos löser alla världens problem. Samhället lurar oss att tro att diagnoser är någonting nytt. Men samtidig så har diagnoser varit något man strävat efter länge men benämnt vid andra namn som sinnesslö, obildbar, idiot och lidit av bleksot. Idag kallar vi samma saker för andra ord, men det är fortfarande detsamma som vi menar någon avviker från vad vi anser vara norm.

Vi har så länge letar efter det avvikande. Visste du att rasbiologin höll på bra mycket längre än under andra världskriget? Att kvinnor tvångssteriliserades för att de ansågs vara slampiga. Att människor som mådde psykiskt dåligt blev utsatta för detta? Kan be dig lyssna på P3 dokumentär om tvångssterilisering i Sverige.

Samhället Sverige vill inte ta sig an att hjälpa människor på rätt sätt. Istället så får vi leta efter det avvikande. Jag tror det är en rädsla att våga se varje människa, att sluta se det vi första gången tänkte om någon som norm. Att varje dag våga tänka att du och jag trots våra olikheter är liks viktiga. För något sådant behövs ingen diagnos, för det behövs acceptans. Frågan är om vi någonsin når dit? Eller ska vi fortsätta att kategorisera varandra i 100 år till?

Julklappar, böcker & Dalatuppar.

Några julklappar till tänkte jag visa. Först ut är denna bok som min mormors moster haft. Jag samlar på bland tomtar och troll, denna är alltså den 6e år gången så det känns väldigt häftigt att äga. Kommer ta väl hand om den. Den fick jag av min mamma. Om du vill se hur vi firade julen så klicka på den här länken.

Min lillebror Mattias hade hittat dessa böcker och gav mig. Jag samlar på gamla läseböcker. Är lärare och tycker det finns något fint i dessa gamla böcker.

Mattias gav mig även denna spargris. Den var bara för söt! Han tyckte den var lite inspirerad av Dalarna och det kan stämma.

Är nog blommorna han tänkte på. Nu har jag sällan mynt men om man får det någon gång kan man ju alltid se till att fylla grisen med dem.

Sedan sist och faktiskt också minst, Mattias skrev till mig för en vecka sedan om jag var intresserad av Dalatuppar, jag skrev JA direkt. Har velat ha dalatuppar i många år men brukar vara svåra att hitta och gör man det är de dyra som bara den. Men nu så två små Dalatuppar bor här hemma med mig.

Så var det måndag, och en vecka före jul.

Jag är helt slut, alltså så där som man är när man kört på för länge och kroppen liksom skriker efter att få paus. Det är nära nu, det är bara 2,5 arbetsdagar kvar denna vecka och detta år för mig. Det ska bli bra, där på torsdag att bara få komma hem en stund. Jag ska visserligen fixa naglarna först och sedan har jag inlämningsuppgift att göra fast den ska vara klar den 7/1 så det är tid kvar.

Jag behöver bara det där med lugn och ro, finna friden inombords och inte ha någon stress ett tag. Dessa månader har kört slut på mig, hösten blev inte alls som jag tänkt mig. Mormors cancerbesked, hennes död två månader senare och så mycket annat som heller inte blev som jag tänkt mig utöver det. Ni vet sådana där skitgrejer som inte alls kan toppa mormors dödsfall men som liksom blev för tungt till slut att bära.

När jag igår fick meddelande från Ladok, trodde jag mina ögon när jag var godkänd på fältstudien. Jag var helt enkelt så säker på att den inte nådde godkänd nivå, jag orkar liksom inte ens prestera hälften så mycket som jag gjorde för ett år sedan och lyckades ändå bli godkänd. Idag vann jag 100 kronor på Sverigelotten och även där förstår jag inte hur det gick till, min hjärna går liksom på nollstatus just nu. Jag är glad att lyckas ta mig ur sängen, iväg till jobbet och även någonstans klara mina studier.

Ibland undrar man hur hjärnan, hjärtat och kroppen kan hålla ihop när omvärlden rasar? Det är märkligt på något vis.

Scandic hotell i Västerås.

Igår runt 15:30 befann jag mig på Scandic hotell i Västerås efter en lång dag på Mälardalens högskola. Vi hade seminarium och föreläsning, känns alltid bra när man är här på plats. Dock är det så i år att jag inte känner samma entusiasm som förra året, jag har tappat den där känslan jag hade då. Min mormors dödsfall har helt enkelt det största fokuset i mitt liv. 

Jag vet att när folk frågar, hur mår du? Så förväntar de sig att jag och alla andra ska säga “det är bra”, men det gör jag inte jag säger att livet är jobbigt. Varför ska jag ljuga? Det är som att man gjort ordet “hur mår du” till ett ord ungefär som “god morgon”. Båda dessa är också saker som alltid stört mig, vem har sagt att min morgon var speciellt god? Jag brukar alltid säga hej i ren protest.

Hur som helst i skrivande stund sitter jag på Mälardalens högskola. Vi börjar om två timmar men jag är så morgonpigg och kan således inte hänga kvar på hotellet, så åkte till högskolan istället. Här kan jag sitta ifred men samtidigt med människor runt mig i rörelse. Dessutom kan jag här producera lite blogginlägg i lugn och ro. 

Stundvis önskar jag mig vara mindre morgonpigg, men det är helt enkelt inget som funkar på mig. Jag går hellre upp och startar dagen än att ligga kvar i sängen en längre tid. Det är skönt att bara få vara känner jag.

Sängen var i alla fall galet skön att sova i, och lika så hotellfrukosten. Visst är det ändå något speciellt med hotellfrulle? Det är verkligen bland det godaste jag vet!

Man blir ju mätt i magen för hela dagen, efter hotellfrukost. Det blir helt klart en lättare lunch för min del idag. Scandic Västerås levererade som alltid!

Specialpedagogprogrammet – I Västerås.

Befinner mig i Västerås på Mälardalens högskola, bredvid mig står det en kopp kaffe. Jag sitter och väntar på föreläsning och seminarium. Får hoppas att det går bra, känner mig mest osäker på vad vi ska göra, anser att det är dåligt med information.

Ikväll ska jag sedan åka hotellet, tänkte sätta mig och titta på 36 dagar på gatan, har sett tre avsnitt så tänkte se klart resten. Ett väldigt viktigt program som det flesta av oss borde se. Som specialpedagogstudent blir jag gripen eftersom jag någonstans vet att detta är vägen som elever med diverse handikapp kan hamna i om inte samhället hjälper till.

Det är sorgligt hur samhället istället för att ta hand om barnen skyller på varandra. Föräldrar skyller på skolan, skolan skyller på socialförvaltningen, socialförvaltningen i sin tur skyller på vården, vården i sin tur skyller på diverse olika instanser hos sig, och så går karusellen runt. Att barnen hamnar i mitten, och aldrig får hjälpen är det som att ingen ens tänker på. Det hade varit bättre om alla från föräldranivå till diverse olika hjälpnät kunde hjälpa och stötta  varandra mot det verkligen problemet.

Vilket är att ingen regering bryr sig eller brytt sig om de utsatta i samhället! Att det aldrig finns tillräckligt med pengar, och att politikerna fullkomligt skiter i människorna oavsett politisk ideologi. Det är vi som röstar men sedan händer det ändå inget, och att skylla detta på regeringskaoset som är nu går inte, denna nermontering av skola, vård och omsorg har pågått i små steg under hela min livstid vilket är 34 år, och säkert innan det också.

Nej det är inte föräldrar, socialförvaltningen, skolan och vården som bär ansvaret för att barn inte får den hjälp de har rätt till. Det är politikerna som styr men inte lägger in tillräckligt med pengar, och istället för att lyssna på personer som kan sina yrken kör sitt eget race på vad de tror att vi behöver. Det är inte diverse kompetensutbildningar som behövs, det är pengar, resurser och tillräckligt med människor för att kunna arbeta med uppgifter utan att någon ska bränna ut sig på kuppen.

Brukar inte skriva sådant här, men det är någonstans det här som är vad jag brinner för, men systematiskt har valt att inte skriva om. Jag vet nämligen att människor är lärda att ta politikerna i försvar, och i samma ställe lärda att skälla på arbetarna och föräldrarna. Politikerna är som samhällets kungar, och de som ska arbeta efter politikernas lagar är istället de svagaste som ska lyda kungen utan värde.

Rasten är här och jag är ledig i trettio minuter. Dagen blir inte så lång idag och det känns bra. Imorgon efter jobbet är det julfest eller ja julshow som Falu kommun bjuder alla sina medarbetare på.

Sedan på torsdag stundar studier, det ska bli skönt att åka ner till Västerås igen. Jag ska passa på att njuta tillfullo på hotellet.

En inlämnad fältuppgift.

Så har jag nu lämnat in min fältuppgift. Någonstans trodde jag mig nog inte lämna in den denna gång. Insåg att vi även har en till uppgift som ska lämnas in men då i januari. Jag ska försöka att skriva på den till helgen, sedan torsdag och fredag nästa vecka. Då kanske man bara kan sitta ner och finputsa den vid slutet sedan där i januari.

Efter jag varit på Dala ABC idag gick jag hem och tvättade, det behövdes. Nu är sängkläder nytvättade och William har fått rena sängkläder i sin säng tills han ska sova ikväll. Just sängkläder tvättar jag en gång i veckan, jag älskar att lägga mig i renbäddat.

Min vän Lisa skrev till mig och frågade om vi skulle ses. Jag beslutade mig för att det var en bra ide, att få komma bort en stund och rensa tankarna från hemmet. Så åkte hem till Lisa åt pepparkaka och drack te, lekte med hennes lilla Alice och pratade om livet med Lisa.

När jag kom hem senare så la jag mig och sov en stund. Det är mörkret, och kombinationen med en djup sorg och griper dag i mig. Jag ser henne framför mig när jag tänker på henne. Min vackra mormor, det blir så påtagligt så här nära julafton och kanske främst nyårsdagen då hon skulle fyllt 89. Mamma skrev på Facebook idag hur hon ska lära sig leva utan sin mamma, jag tänker detsamma. Hur ska jag lära mig att leva ett liv utan min mormor? Hon var som min mamma, det har varit en gåva att ha två mödrar i mitt liv. Nu är den ena borta för alltid och det gör så ont. Trots att jag vet att hon dog med vetskapen om hur mycket jag älskar henne, så känns det ändå så smärtsamt att vara kvar och sakna.

Man lär sig acceptera sorgen men den slutar aldrig. Nog för att jag som nioåring sörjde min pappa när han dog i en bilolycka. Att jag sörjde min morfar när han dog i cancer när jag var tretton år. Men ingen sorg har någonsin gjort så ont som denna att förlora min mormor vid trettiofyra. Jag saknar henne så. Det känns så fruktansvärt att cancern tog henne, hon som var så pigg och frisk. Ingen kan stå mot cancern när den väl vill vinna striden. Det är därför jag numera är stödmedlem i cancerfonden.