Questions & Answers

Dag 18 – Favoriter

Madeleine Stenberg 30 mars, 2011 4 Kommentarer

Jag gör en lista på lite favoritsaker då.

Glass – Daimstrut. Tyvärr äter jag den knappt eftersom jag är överkänslig mot laktos.
Godis – Finns massor, men älskar salt-lakrits framför allt.
Mat – Hmm, grillat med potatisgratäng?
Plats – Någonstans i solen.
Att göra – Leka med William, läsa en bra bok.
Bok – Inte en utan flera, Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” böcker. Jag älskar dessa.
Dryck – Loka granatäpple. Tror det är Loka? Jag tittar sällan på vilken vatten jag tar.
Drink – Hmm har nog ingen? Men en kall öl är gott, fast de är ju ingen drink direkt. HEHE.

Dag 17 – Jag går inte ut utan

Madeleine Stenberg 29 mars, 2011 Inga kommentarer

Smink. Jag är extremt beroende av smink, går sällan eller ja ALDRIG ut utan smink. Jag sminkar mig dagligen, och tycker att det är lika viktigt som att duscha varje morgon. Skulle heller aldrig gå ut oren, jag duschar dagligen. Om jag inte duschar känner jag min smutsig och det klarar jag inte, jag är helt enkelt väldigt noggrann med mitt yttre.
Mobilen går jag inte ut utan heller, den är viktig för mig. Jag gillar friheten med mobiltelefon, kunna läsa e-post och veta att jag alltid kan bli nådd.

Dag 16 – Jag är rädd för

Madeleine Stenberg 28 mars, 2011 2 Kommentarer

Döden. Det har jag tjatat om så länge nu så antar att ni tröttnat på den saken?
Sjukdomar, det är visserligen relaterat till döden. Jag hatar sjukdomar och tyvärr läser jag på alldeles för mycket om just sjukdomar och tror sedan jag har allt. Jag är hypokondriker, rätt jobbigt faktiskt men har ändå lugnat mig. Ett tag testade jag mig för cancer nästan varje år, och hiv-test har jag också gjort i mängder vissa perioder. Trots att jag till och med varit ganska säker på att jag inte haft HIV, nu är jag blodgivare så HIV-tester gör jag rätt ofta ändå.
Att det ska hända dom jag älskar något, sånt skrämmer mig. Hänger lite ihop med det ovan.
Rymden och Aliens, okej den logiska biten av mig hjärna säger att Alians knappast kommer till jorden… DEN ologiska biten av mig hjärna skrämmer mig rejält och tycker att Aliens är bland det vidrigaste som finns. JAG skyller på E:T… Den filmen skrämde livet ut mig som barn, jag kan inte se filmer om sånt där. Då ligger jag hela natten sen och tror att det ska komma Aliens till jorden. Som den där Independens day, fy fan. Jag mådde dåligt i flera år efter jag såg den. Har endast sett den en gång, och VARJE gång jag tänker på den mår jag dåligt… Rymden skrämmer mig för den är så stor, så oändlig. Allt som kan hända i rymden, svarta hål eller allt sånt där. Är förmodligen därför jag inte gillar den där filmen Armagedon heller. Eller hur den nu stavas.

De är väl typ vad jag är rädd för.

Dag 15 – Mitt rum

Madeleine Stenberg 27 mars, 2011 3 Kommentarer

Mitt rum? Får bli mitt sovrum då. Bilden är från i höstas. Har nu istället två röda kuddar till, men annars ser det lika ut.

Har en balkongdörr i sovrummet också.

Dag 14 – Jag saknar

Madeleine Stenberg 26 mars, 2011 Inga kommentarer

Vad saknar jag? Jag försöker att leva i nuet även om jag ibland svingas tillbaka till det gamla och avlägsna. Jag kämpar nog emot saknad då saknad kan vara extremt jobbigt.

Sassa saknar jag, min underbara fina hund. Min ersättare för pappa. Egentligen är det fel ord, men hon blev ändå en tröst när jag var liten och ensam. Hon fanns där genom mina tuffa år som barn/ungdom och hennes bruna kloka hundögon hade en lugnande effekt på mig. Hon fanns där så jag kunde gråta i hennes svarta päls, eller ligga och klappa och krama på. Jag älskade verkligen Sassa. Dagen hon dog var bland de värsta i mitt liv. Jag var här hemma i Falun William var precis två år då, mamma ringde och berättade att Sassa försökt resa sig men bara ramlat att hon inte kunde gå. Mamma och hennes man åkte till veterinären och där var dommen hjärnblödning. Sassa somnade in efter två sprutor. Jag grät hela dagen, det är svårt för människor som aldrig haft ett djur eller som byter djur ofta att förstå hur ledsen en människa kan bli för ett djurs bortgång. Men ett djur blir en kompis, en slags bästa vän. Det är hårt att förlora en bästa vän, framför allt när du inte har en chans att säga hej då.

Så kommer jag då till Pappa. Jag har fått den frågan många gånger om jag saknar min pappa?
För att vara ärlig vet jag inte, jag var så liten när han dog. Jag var ändå nio år, pappa har varit död större del av mitt liv. Jag är tjugosju år nu och om några veckor är det 18 år sedan pappa dog. Att säga att jag saknar honom skulle vara fel ord. Jag brukar tänka på de få minnen jag har av honom, och jag har många gånger ”avundas” egentligen fel ord men det passar bäst in. Mina vänner som beklagat sig över hur deras pappa inte låtit dem göra vissa saker. Jag har avundats att ha en pappa som ger en arg blick på pojkvänner eller som mer eller mindre förbjudit från att träffa killarna. Jag har avundats mina vänner som haft pappor som suttit uppe på nätten och kommit med arga kommentarer när de kommit hem på natten.  Jag har känt mig snuvad på en pinsam pappa som stormat in och skällt eller gjort andra saker som mina vänner ibland talat om. Något som för mig varit en främmande värld. Jag saknar att fått den biten som jag vet att andra fått, den biten som mina vänner kanske avundats mig som inte haft en sträng pappa som kontrollerat vad jag gjort.

Jag kan inte säga att jag saknar pappa som person. Jag minns honom knappt, minnen har en tendens att blekna med åren. Men jag saknar att aldrig haft den där biten som jag tror är viktig för människor. När jag var ännu yngre saknade jag också att inte kunna fråga två föräldrar om saker. När min mamma sa nej var det ett definitivt nej, mina vänner hade ju privilegiet att kunna fråga två. Sa pappan nej gick de till mamman, jag minns att jag saknade den saken i massor.

När jag väntade William bestämde jag mig för att han aldrig ska behöva känna sig lika halv som jag. Att han skulle få hela rubbet. William kallar mammas man för morfar. Jag frågade honom när jag väntade William om det var okej. Williams riktiga morfar finns ju inte, för William är han mest ett namn som ”mammas pappa”. Vi har kollat på fotografier av min pappa, men jag har så få minnen att jag inte kan berätta speciellt mycket om honom. Det ända jag kan tala om är upplevelsen när William föddes.
När jag låg i förlossningssalen och tiden stannade för en sekund, jag klev ur min kropp och stod bredvid sängen bakom mig hör jag en röst viska ”oroa dig inte han är frisk”. Jag var sedan tillbaka i förlossningssalen igen och födde William. Dagen efter på neonatal när personalen nyss burit in William till mig och jag låg med honom bredvid mig på sängen, fönstret är lite öppet och Björn beger sig mot toaletten stannar tiden igen. Jag känner en närhet, en trygghet och jag vet. Jag säger: Visst är han fin. En kall vind smeker mig kind och tiden för mig tillbaka igen. Min pappas möte med William, ett vackert möte. Han såg sitt barnbarn även om han bara fick se honom för en kort stund.

Dag 13 – Min fritid

Madeleine Stenberg 25 mars, 2011 2 Kommentarer

Är inte fritid och intressen typ samma sak?

Jag har typ ingen fritid. Den tiden när jag inte har något att göra på brukar jag få extrem ångest och börjar lida av tristess. Då börjar jag tänka på massa saker och då blir jag galen. Jag vill alltid ha folk runt mig och hatar att vara ensam. Läste någonstans att det är typiskt 80-talister att vara så, att vi liksom aldrig fått lära oss att ha tråkigt. Kan nog stämma. När jag tänker ensam då är jag helt ensam ingen William hemma då blir jag sjukt uttråkad… Om William tex är hos en kompis och jag är ”ensam” står jag ut, kan till och med tycka att det lugnet är rätt skönt. Men om han åker till Björn får jag sjuk tristess och går runt och känner mig som en eremit vilket inte är min grej direkt.

Jag vet inte vad fritid är i mitt liv? Kanske är fritid när jag kan lägga mig på soffan med en Marian Keyes bok och bara njuta av att läsa en bok helt utan djupa analyser?
Det är nog kanske min ”fritid”. Den fritiden sker kanske en gång per halvår…

Dag 12 – Mina intressen

Madeleine Stenberg 24 mars, 2011 6 Kommentarer

Jag har inga intressen. Det här är en fråga jag avskyr. Frågan är en klassiker vid presentation på seminarium. Vad har du för intressen? Jag uppfattar frågan som en förolämpning. Jag har inte tid med intressen, jag har ju knappt tid med nånting annat förutom att leva för familjen och studera. Det känns så krystat att säga ”mina intressen är att umgås med mitt barn”. Jag har liksom inte tid med intressen eller en hobby, förr brukade jag lägga till gymmet även om jag ett tag hängde där så gör jag det inte längre på grund av tidsbristen. Så intressen? Vad är ett intresse?

Att banta då kan de räknas som ett intresse? Jag är otroligt intresserad av just enkla metoder och dieter, låter väl sjukt men det skulle nog vara de intresse som står mig närmast.

Eller ja, fotografera tycker jag om. Att ta med mig systemkameran och fota saker. Men intressen, det ska väl vara gymmet eller umgås med vänner, festa, resa? Jag har inte tid  med såna hobbys. Kanske om ett år men just nu? Intressen finns det inte tid för i min vardag.

Dag 11 – Favorit-bloggar

Madeleine Stenberg 23 mars, 2011 10 Kommentarer

Jag är ingen sån som läser kändis-bloggar eller sitter och letar nya egentligen heller. Kan hamna på någon blogg ibland och då brukar jag lämna ett spår. Mest för att jag tycker det är snällt att skriva något om man ändå har läst. Men jag tycker det är skit kul då när den som man läst hos går tillbaka till ens blogg och typ ”åh va roligt med nya läsare välkommen”. Jag brukar bli ganska full i skratt då, för hallå. Bara för att jag läst ett inlägg av någon betyder det inte att jag tänker läsa den bloggen igen. Egentligen ska det mycket till för att jag ska börja följa en blogg. Jag tycker det är skit tråkigt med opersonliga bloggar, såna som bara skriver om kläder. Eller ännu värre folk som ska berätta om sina fantastiska liv, med deras fantastiska man, och deras fantastiska barn. SÅNT kräks jag på. Jag har extremt svårt för folk som skriver ”jag och min underbara make”. Seriöst? Har man det så fantastiskt skriver man inte om det. Det är skillnad mellan att skriva jag älskar någon men att lägga ut långa försök till övertygelse om en vardag som är så äckligt fluffigt rosa gör mig mer misstänksam… Lika så har jag sjukt svårt för bloggare som gnäller hela tiden, som klagar på precis allt. Ingenting är bra allting är skit, det beskrivs bara om hur otroligt synd det är om just dom här människorna som har det SÅ tufft och jobbigt för dom inte får göra ditten eller datten. Lämnar ganska omgående såna bloggar för jag orkar inte lyssna på gnäll, gnäll, gnäll.

MEN, jag gillar när folk ibland gnäller, ibland är otroligt glada över sina liv. Lagom är bäst och lagom är naturligt, jag gillar naturliga bloggar.
Det får gärna vara humor i dom också, sorg med, glädje och matlagning, hemmamys och uteliv. Men inget som blir för mycket.

Så vilka är då mina favoritbloggar?
Självklart bloggare jag följt i flera år. Dessa läser jag alltid först.

Anna – Den vännen jag känt längst. Nu har hon en liten bebis så bloggar väldigt sällan numera. Jag gillar hennes blogg för den ger mig en dos Anna. Anna är en sån där tjej man alltid har kul med, alltid skrattar med och som det alltid sker någonting kring.
Flerbarnsmamma – Personlig blogg, det känns som man är med när hon skriver. Är lätt att föreställa sig det hon berättar om. Sånt gillar jag då jag alltid måste se bilder när jag tänker. Sen är bloggen ärlig tycker alltid man får lite extra energi när man läst hennes blogg.
Kalsongmorsan – Rolig, rak och ärlig blogg. Jag läser den ofta för nöjes skull. Ofta får man sig ett skratt vilket jag tycker är skit kul.

Dag 10 – Min musiksmak

Madeleine Stenberg 22 mars, 2011 2 Kommentarer

Jag lyssnar på precis allt faktiskt. Finns nog ingen kategori jag inte kan fastna för, jag lyssnar på texter är en text tillräckligt fin och melodin passar bra ihop med den så kan det bli en riktig favorit. Så kan inte välja faktiskt .

Dag 9 – Min klass

Madeleine Stenberg 21 mars, 2011 1 Kommentar

Första klass så klart *S*.

Nä men seriöst? jag har ingen klass. Eller ja visst jag har ju en hel hög med en drös kurs-kamrater men klass har jag inte. Det har jag inte haft på vad blir det? 9 år?