Nu är jag en av Amningshjälpens Hjälpmammor, och dream doern inom mig.

I många år har jag tänkt på hur gärna jag vill bli Hjälpmamma genom Amningshjälpen. Jag kommer ihåg när mitt tjugoåriga jag blev mamma. Amningen var ingen baggis och jag visste inte vart jag skulle vända mig, någon pratade om Amningshjälpen men jag var ung och kände ingen i min egen ålder, alla mammor då var dessutom äldre än mig så det fanns en rädsla kring att känna mig granskad om jag bad om hjälp. Så jag stod ut med såriga bröstvårtor, gråt från min sida och sedan en sprucken bröstvårta som ledde till att jag inte kunde amma mer från det bröstet.

Några år senare fick jag mer information om Amninghjälpen, det var då försent för mig att söka hjälp då jag inte längre ammade. Men jag kände direkt att detta måste vara en underbar organisation. Eftersom jag inte ammade längre, vågade jag heller inte bli medlem, det dröjde fram tills december 2015 innan jag struntade i mitt osäkerhet och blev medlem. Redan när jag läste första tidningen insåg jag min vilja att ge andra stöd, så jag började skriva lite på Hjälpmammaprovet, som är väldigt omfattande men även lärorikt. Som ni vet kraschade jag in i väggen 2016, och först i slutet av mars i år började jag skriva igen. Nu med målet inställt på sommaren 2018 ska jag bli hjälpmamma, gärna innan semestern.

Det blev några veckor in på sommaren och nu sitter jag här sedan 00:00 inatt och är Hjälpmamma. Nu får jag hjälpa människor som behöver hjälp och stöttning med sin amning. Jag är så stolt över mig själv som tagit mig hit!

Jag läste ut Framgångsboken av Alexander Pärleros igår som har Framgångspodden, där kommer begreppet Dream Doers upp och trots min bild av mig själv som en drömmare rakt igenom, inser jag att det finns en större dos av Dream Doer inom mig. Jag kanske aldrig kommer få miljoner på mitt konto, men jag följer mina drömmer och ser till att leva varje dag utifrån att lära mig någonting nytt.

Hela livet har jag varit den som gått min egen väg. Vill man ha någonting gjort, får man göra det själv. Det finns något bakom de orden, och som Magnus Ugglas Vittring och textraden “Allting som jag vill kan jag göra” så gör jag det:

  • Jag flyttade till Falun ensam som nittonåring trots att jag knappt kände någon här.
  • Jag ville fixa att bli mamma som tjugoåring trots att jag varit deprimerad, inte hade något jobb och hoppat av gymnasiet.
  • Jag började läsa in gymnasiet och bli undersköterska trots att jag hade en bebis på armen.
  • Jag bestämde mig för att ta körkort vid 23, med småbarn och 200% gymnasiestudier.
  • Jag beslutade mig för att läsa på Högskolan, trots att jag var 23 år och hade småbarn.
  • Jag bestämde mig för att bli lärare vid en ålder av 24 och pluggade på mer en heltid med småbarn.
  • Jag vaknade en novembermorgon och beslutade mig för att bli Doula.
  • Jag ville förändra skolan för eleverna så bestämde mig för att bli specialpedagog och började studera igen, trots utmattningssyndrom, tonårsbarn och yrket jag har som lärare.
  • Jag ville bli hjälpmamma och blev det.

Genom alla år har människor sagt till mig att det jag vill göra inte kommer gå. Genom alla år har jag mött dessa människor som förklarat för mig hur svårt saker är. Men jag har valt att lyssna på någon annan, den lilla rösten inom mig som säger “Allting som jag vill kan jag göra” precis som textraden på den låt av Magnus Uggla som mamma och pappas lyssnade på i regnet i bilen på väg mot Märsta när jag var liten, och mina ögon såg regnbågen där i horisonten och jag tänkte “Där borta vilar skatten“.

Kokpunkten i Västerås – Actionbad.

Så tänkte berätta om vårat besök på Kokpunkten idag i Västerås. Det här var en jättespännande upplevelse. Ni ser byggnaden på bilden tänk er då att hela dennas insida är ett badhus, det var verkligen allt där. Vi köpte familjekort eftersom vi var två vuxna och två tonåringar. Det gick på 620 kronor sammanlagt och jag beställde via webben.

Utsikt från insidan av Kokpunkten. Väl inne vid entrén så får man band, dessa band har du på dig under hela besöket och det är även genom detta band du öppnar skåp, handlar mat och dryck. Det finns tre olika ställen att handla mat på därinne.

Känslan inne på Kokpunkten är som att vara på ett disko fyllt med vatten. Det spelar musik och är discolampor där hela besöket. Man fick välja tider och vi valde 9:00-14:00, men sen fanns det även tider för 15:00-19:00 om jag inte minns fel. Eftersom vi inte bor i Västerås var det för oss bäst med morgontiden.

Jag skulle personligen vilja påstå att detta är för äldre skolbarn och tonåringar, samt vuxna. Absolut att yngre kan vara där men det är inte som med “vanliga” badhus utan jag upplevde att man byggt detta i första hand för barn och ungdomar som kan simma och är ganska självständiga.

Något som Kokpunkten gjort unikt tycker jag är att de uppmanar sina besökare att fotografera och filma inne i actionbadet, det tyckte jag var riktigt kul faktiskt. I en värld där det blir mer och mer fotoförbud går alltså kokpunkten mot strömmen och uppmuntrar sina besökare. Det tyckte jag som gärna vill föreviga minnen jättepositivt inställd.

Jag hoppas så att vi åker dit i framtiden igen så jag också kan få bada och testa på. Förutom badet så finns en jättestor relaxavdelning som vi inte var på men kikade in på lite snabbt. Jag kanske ska tillägga också att på kokpunkten spelas det filmer på stora skärmar. Jättekul ide, och jag såg att på relaxavdelningen serveras det öl och det finns även film där.

Längst upp så finns denna utomhuspool som du ser rakt ut på Mälaren när du befinner dig i. Verkligen hur häftigt som helst, det är även där på sidan som relaxavdelningen är.

Jag tror inte att jag inte behöver säga mer om besöket, vi är helnöjda. Även om jag inte badade är jag imponerad av detta, verkligen ett koncept utöver det vanliga.

William slutade 6:an igår 15/6.

Igår slutade William sexan då. Han kom hem från skolan och då gick vi till Intersport där han fick nya skor och även en t-shirt.

Eftersom Williams skola har skolavslutning på kvällen, vilket är jättebra tycker jag så passade jag på att ta några foton på honom innan vi skulle iväg. Han vill ogärna vara med på kort längre. Men igår ville han så då passade jag på att ta några.

Skolavslutningen är så fin där i Lugnets kyrkans lokaler som Williams skola hyr in sig på för att alla ska få plats på skolavslutningen. Så duktiga elever som sjunger och uppträder och sedan så efteråt fick William betyg och en ros från skolan. Jag blir alltid lite berörd på skolavslutningar och kämpar mot tårarna, tycker att det är så vackert.

William var nöjd med sina betyg och det är jag med. Han har verkligen presterat bra och jag är så stolt över honom min älskade unge.

Efter avslutningen åkte vi ner på stan för att fira sommarlovet som vi alltid gör. Det blev mat på Mimos och jag tog deras helt galet goda pizza som jag gillar, Björn tog en pasta och Björns mamma, syster och William tog hamburgare.

Efter maten tog vi fem en promenad på stan i kvällssolen. Vi gick ner till Faluån och där tog jag några bilder till.

Tänk att du slutat sexan nu, när jag såg niorna bli avtackade igår tänkte jag att om tre år är det du som står där William. Då är du en av dem som får stå där tillsammans med in klass för att säga hej då efter tio år som dessa elever igår gjorde. Tre år går så fort, snart är du där själv. I höst börjar du sjuan, och får skapa ditt nya kapitel som tonåring.

Folkrace och familjedag.


Idag följde vi med Björn på folkrace i Amsberg. Jag har aldrig tidigare varit på folkrace men det var riktigt kul faktiskt. Lite kallt men till nästa gång kommer jag absolut klä mig annorlunda. 

Vi åt sallad och sedan fikade vi. Efteråt så åkte vi mot Kupolen och Ikea. Gick runt en stund tillsammans och sen åkt vi mot Skedvi och träffade Björns farmor. 

Nu ligger jag på soffan hemma hos Björn. Vi ska äta middag, hemmagjorda hamburgare (jag Halloumiburgare) och sen blir det lite chips. Riktigt kul med familjemys! 

Vad har ni gjort idag? 

Skapat ett sparande och livet.

Min lilla-stora älskade unge. 

Jag skulle vilja blogga så mycket mera, jag skulle vilja hinna med att svara på era fina kommentarer och läsa bloggar. Men just nu är det som att mitt liv går lite på högvarv. Inte så jag mår dåligt på något vis utan det händer helt enkelt något hela tiden just nu. Jag ser faktiskt framemot lite helg och ledighet så jag får ladda batterierna, kanske dricka lite kaffe och bara ta det lugnt.

På fredag ska jag GE BLOD igen, jag brukar inte må så bra efter det. Jag brukar få blodtrycksfall och förra gången höll jag på att svimma tre gånger. Björn brukar säga att jag inte borde ge blod. Men för mig är det värt det där måendet, jag mår bra av att veta att mitt blod ges till någon som behöver det. Det är en sån fin gärning tycker jag. En medmänsklig sak som får mig att må bra.

Idag efter jobbet åkte jag förresten till Dalarnas försäkringsbolag för att skapa mig ett sparande idag. Vuxenpoäng! Hon på banken sa att hon förstod att jag inte lyckats ha ett sparande innan eftersom min jag inte haft en budget för den saken. Hon var nog imponerad att jag ens fått livet att gå runt. På ett vis måste jag nog ändå säga att det varit en fördel att först få barn och sen få allt det där man “borde” ha innan. Jag har nämligen redan från början fått lära mig att hushålla med lite ekonomi men som ändå gjort att jag haft så pass mycket pengar att jag klarat mig.

Williams första år i livet levde vi ju på CSN och hans barnbidrag, sedan något extra jobb då och då. Jag har aldrig klagat på pengarna för jag har ju haft inkomster och utgifter så vi klarat oss. Att då gå över på deltid var inget problem jag fick ju mer pengar än innan, även om det nog ändå legat under vad andra har. Nu är dock ekonomin så pass stabil att jag ansåg att det faktiskt är dags för ett sparande. Det känns bra, alltså jag har aldrig känt att jag varit fattig och jag har inga skulder.

Jag säger inte att jag är rik för det är jag inte. Eller vad räknas som rik? Men jag har så jag klarar mig och lite för nöjen. Pengar har egentligen aldrig varit viktigt för mig. Kärlek och hälsa är viktigast, och att ha så pass mycket pengar att man fortfarande kan leva ett liv man vill. Det låter väl konstigt i denna materiella värld. Men sådan är jag.

Rummet med tavlor och speglar, och halloumiburgare.

Jag och William gick till Max idag och köpte var sin Halloumiburgare, eller ja ett meal till middag. Det här då meningen var att vi skulle på bio idag, men när jag såg att filmen William längtat efter sedan två år tillbaka Guardian of the Galaxy 2 kommer nästa vecka, så fick vi helt enkelt avbryta planen på att se Skönheten och Odjuret som vi tänkt från början. Så det blir alltså biobesök för oss nästa torsdag. Så för att göra något mysigt på detta påsklov fick det bli Max då. Verkligen intressant, jag är ju inte speciellt förtjust i Max normalt. Men deras vegetariska är bättre än andra kedjor i alla fall.

Väl hemma så fortsatte jag greja med rummet. Jag satte upp lite tavlor och även spegeln ovanför mitt sminkbord. Ni som missat vad jag talar om nu kan kolla det här inlägget.

Jag är verkligen så nöjd! Känner mig verkligen hemma i mitt sovrum, och det ska bli ljuvligt att snart lägga mig för att sova där igen.

Vuxna borde inte hoppa hage, och verkligen inte i pyjamas och morgonrock.

Igår kväll ville William ha med mig ut för att spela Kung. Jag sa väl att jag hade slängt på mig både pyjamas och morgonrock och inte var så sugen. Han blev sur och gick ut själv, jag fick dåligt samvete och följde efter likt en trogen hund.

Väl ute ville jag fortfarande inte spela Kung, helt enkelt för att jag avskyr bollsport. Har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Eller ja, jag tyckte det var rätt roligt att leka Hål i hatten, eller Halli hallå och allt vad den kallas. Ni vet den där leken när man ska gissa ett ord, får en bokstav och sen ska klura ut vad man tänker på. Sen om man gissar rätt ska den med bollen slänga ner den i marken och skrika? Halli Hallå eller Hål i hatten och så springa tills någon fångar bollen och säger stopp. Den leken innehåll en tennisboll och det var helt lagom för att jag skulle tycka leken var kul. Men annars, bollsport alltså så tråkigt. Jag var den där som försökte hålla mig så långt ifrån fotbollsplanen man kunde i skolan, och jag bokstavligen avskydde när man blev indelad i lag för att spela tillsammans med killarna och ändå aldrig få bollen på idrotten i skolan.

Nej just bollsport är inte min grej. Däremot hade William hittat sina gatukritor och började måla en hage, då helt plötsligt var det som barnet inom mig väcktes till liv igen och jag målade också en. Sen var leken igång, så igår kväll var alltså denna mamma på 33 år ute i morgonrock och pyjamas och hoppade hage tillsammans med sin son på snart 13 år, vi skrattade och hade jättekul. Folk åkte förbi i sina bilar och glodde och jag brydde mig föga.

Nu hade ju någon kunnat ringa polisen och påstå att det är en galning ute i pyjamas och morgonrock och hoppar hage. Nu hade någon förmodligen kunnat bli upprörd och funderat på vad denna oanständiga kvinna håller på med. Nu hade någon säkert massor med åsikter, men jag brydde mig lika lite idag som jag gjorde när William var liten och vi hade vattenkrig tillsammans. Jag känner någonstans att det är mitt liv och jag vill leva det fullt ut.

Mitt under leken kommer först en granne ut, och efter en stund kommer en annan granne och frågar om han också kan få vara med. Han verkade verkligen road av leken och stannade kvar för att se William vinna.

Så här och nu tänker jag, man lever bara en gång. Om man då ska befinna sig ute i morgonrock och pyjamas så är det värt det. Livet är till för att levas, man har bara blivit belönad med ett liv. Då lär man ta vara på det livet, varje dag är en gåva. Det är nog viktigt att tänka så även om vissa dagar känns gråa och jävliga.

Omgjort på Williams rum – Före och efterbilder på nya sängen.

William har velat ha en ny säng ett tag. Det har väl varit tanken också men inte blivit av, han har dessutom använt sin säng sparsamt så blev väl liksom att det tog lite tid.

Så frågade min vän Lisa om vi ville ta hennes gästsäng gratis. Självklart ville vi det, blev perfekt. Williams Kura säng från IKEA har jag nu lagt ut på nätet. Så hoppas på att få den såld.

Så här blev det istället. William är en Leksing (och jag är ingenting) och dessutom älskar han både USA och Englandstema på saker så han inreder därefter. Hans tanke nu efter att fått den här sängen är att köpa ett nytt skrivbord i färgen svart och en ny garderob.

Så nästa gång vi åker till IKEA ska jag försöka köpa dessa saker till honom. Jag hoppas att jag fått hans gamla säng såld tills dess. Det skulle nämligen var ganska bra att ta de pengarna och investera i ett nytt skrivbord eller garderob för.

Free Aid välgörenhetskonsert med Friskolan Mosaik och Söderbaumska skolan.

Ikväll har jag varit på välgörenhetskonsert på Lugnet Kyrkan där elever från Friskolan Mosaik (där William går) och Söderbaumska Skolan hade uppträdande. Det var fjärde året med detta projekt, eleverna på båda skolorna från årskurs 5 och till årskurs 9 har jobbat hemifrån, på något företag eller så uppträder de under konserten. Förra året arbetade William hemifrån, i år fick han äntligen ställa upp och vara med och spela. Det är nämligen årskurs 6-9 som får spela på konserten.

Jag kanske även ska tillägga att skolmatspengarna idag gick till Free Aid. Pengarna gick till barn på flykt ifrån Sydsudan detta år, som nu befinner sig i Uganda. Pengarna som kommer till Free Aid ser till att barnen får hus att bo i istället för presenningar som flera av barnen just nu har som bostad. Bostäderna som man bygger rymmer 3-5 människor.

För mig som mamma, förälder och medmänniska känns det så otroligt fint att min son för vara en del i insamlingen för att andra barn i världen ska få det bättre. Att två skolor anordnar detta för andra barns liv. Det är väldigt fint, dessutom känns det extra fint när så många anser att friskolor är roten till allt ont. Tyvärr syns det fina som friskolor gör alldeles för sällan!

William spelade bas idag, har har gått på musikskolan sedan han gick i trean och spelar bas. På Friskolan Mosaik som han går på tränar han även på andra instrument, och han har lärt sig uppträda. Men idag spelade han alltså basen inför alla, jag fick tårar i ögonen när jag såg och hörde honom spela. Samt när jag hörde hans vänner och klasskompisar sjunga och spela. Det var så fantastiskt att se. Jag är så stolt över att vara Williams mamma!

Alla är fulla och har roligt, men det enda jag vill är att åka hem till dig. ❤

Enda sedan den 3 oktober 2004 när jag blev mamma har jag vetat det. Det här är vad som var meningen med mitt liv. 

Jag gick så många år och väntade på det där alla sa till mig. Du kommer tycka det är så skönt när du får egentid. Den där känslan har fortfarande inte infunnit sig hos mig. Den tråkigaste tiden är alltid när William är borta. Då saknar jag honom så att urtråkigheten är dubblerad till tusen. 

När jag var (jag skriver det i var eftersom jag typ aldrig är ut längre) har det alltid slagit mig samma sak. Trots att vännerna skrattat och jag med dem, har jag bara känt. “Åh jag önskar jag fick gå hem till William”. Alla personalfester, alla gånger jag kört åt Björn, alla de få gånger jag varit på fest. Så har tankarna alltid flugit mot, jag önskar jag fick vara hemma med William istället. Det här är inte vad jag vill, det här är inte roligt egentligen. 

Så jag slutade att gå på fester. Det var någon gång runt 2009? William var fyra år och jag beslutade mig för att sluta försöka gå på fest och ha roligt bara för att det var förväntningen. Visst har jag  varit ut efter det, men sporadiskt. Ingen var nog lyckligare än jag när körkortet väl var mitt så jag slapp dricka alkohol och festa. Jag kunde skylla på att vara chaufför.

Alla sa till mig att det kommer en tid när du kommer vilja ha din egentid. Ännu har den inte infunnit sig. Jag låter så klart William prova sina vingar och göra saker han vill. Men för egen del är det ganska tydligt vad jag vill. 

Men det enda jag vill är att åka hem till dig. 

%d bloggare gillar detta: