Känslor på insidan, jag är inte stark.

Jag har haft bloggandet på is i några dagar, har behövt fundera kring vad som är viktigt för mig och hittat små saker i livet som ledtrådar till något som inte känts bra. Jag fick frågan för några veckor sedan varför jag inte känner mig utvilad trots en lång semester. Så jag ska försöka sätta ord på vad som sker där på det som kallas insidan. Utöver det har jag i skrivande stund, förmodligen för att jag nu äntligen pusslat ihop allt fått min första förkylning och feber på över ett år.

Sedan ett år tillbaka har jag haft ett rent helvete skulle man kunna säga. Mormor fick cancerbesked och dog efter ungefär tre månader. Det gick så fort att jag knappt förstod vad som hände, dels så försökte jag någonstans greppa att hon var sjuk och sedan förstå att hon dött. Jag har inte hunnit sörja klart helt och fullt, för livet har verkligen gett mig käftsmäll efter käftsmäll sedan dess. Att jag står upp är egentligen ett mirakel, utöver det så har min ätstörningsbehandling att ta mig igenom. Att acceptera att jag är sjuk och måste finna någon form av rutin i maten som jag aldrig haft. Sedan är det också det faktum att jag känner mig stilla, jag kommer inte vidare. Fick höra i veckan att jag är en ambitiös tjej. Jag lyssnade in det där, kanske var det första gången i hela mitt liv jag insåg att jag är AMBITIÖS. Jag ser mig aldrig så, jag ser mig alltid som sämst och dålig som människa. Ingen är så står kritiker mot mig som jag själv.

Så den här veckan har jag helt enkelt varit rejält nedstämd, behövt hitta något kring varför. Inser att inom vissa bitar har jag gjort för mycket det här året. Jag tror att min största last är att andra blir förblindade av att jag är just ambitiös och därmed tror att jag fixar allt. Det gör jag inte, som jag framfört många gånger här i bloggen är jag en svag människa. Bara för att jag överlevt finns ingen styrka inom mig. Bara för att jag reser mig efter varje motgång jag får och fått så har det inget med styrka att göra utan överlevnad. Jag provoceras av att alla skriver om hur stark människor är som gått igenom trauman eller tragedier. Man har inte direkt valt att gå igenom saken, att ta sig igenom utmaningar man själv valt är nog styrka, men inte är det styrka att behöva kämpa sig igenom något för sin överlevnad som man aldrig önskat sig från första början. Man har inget annat val än att överleva! Så jag överlever, kämpar på och försöker att bara finna det där lugnet andra talar om. Accepterar att det är så här för mig, helt för min överlevnads skull.

Söndagstankar och ätstörningsproblematiken.

Det är söndag, jag har inte varit ut på någon promenad idag och igår var det heller ingen längre promenad. Ska ut och gå tipspromenad i Kniva senare och tänker att det då kommer ge mig promenad i alla fall. William ska laga köttbullar åt oss till kvällen så enligt mina beräkningar blir det nog i samband med att vi tar promenaden.

Jag pratade med dietisten i veckan. Hon tyckte att jag var stressad och måste tänka till kring kosten och motionen. Det är klart att det blir mer åt tvångsmotions för mig än enbart en skön stund för kroppen. Jag önskar någonstans att intag av mat kunde komma till ett lugn hos mig, men denna sommar har verkligen inte varit bra för mig. Jag har helt tappat rutinerna med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål med normal motion däremellan. Istället har jag frukost, kanske mellanmål och lunch, glömmer oftast mellanmålet och äter middag och kvällsmålet? Ja du, det är som bortblåst. Det handlar inte om att jag inte vill, utan mer att jag glömmer. Rutinerna är liksom sprängda, jag vet att när jag börjar jobba igen kommer det falla naturligt. Då kan jag lägga in mat efter rasterna och det blir lättare men nu, det går inte.

Det är ett evigt jobb, hur gör andra? Sitter rutiner för mat inne hos alla utom mig? Det känns så, det känns som att nästan alla har rutin och naturligt matbeteende. Jag känner ju inte ens mig hungrig på mellanmål om det nu inte är så att jag startat dagen med två timmars snabb promenad efter frukost men annars. Jag kan lätt vara utan middag, lika så känns det som att jag inte äter så sakta som jag borde. Jag är visserligen sist kvar med maten numera det var jag aldrig förut, men ändå det är svårt.

Antar att det här bidrar till att jag dimper i mitt humör också, känner mig inte helt på topp, jag hoppas det vänder snart.

Ätstörningar, när vet man att motionen är ett tvång?

Nu när jag börjat motionera, så kommer också mina osunda känslor som ett brev på posten. Det blir så svårt att verkligen veta när motionen är normal och onormal. Jag går över 10 kilometer varje morgon, och frukosten den bränner jag upp på den motionen. Problemet är dock att dagar som idag, när regnet öser ner får jag panik. För nu kan jag inte gå ut, det bidrar till ett dåligt samvete och där jag genast känner hur min ätstörning hugger tag i mig. Någonstans är det lika med motionen eftersom det triggar att promenera mera, jag älskar att se hur stegen ökar på stegräknaren och någonstans kunna tänka att det där har jag gått.

Jag är en allt eller inget person, det betyder att jag ger allt på något när jag vill. Men när det är något jag inte vill, finns det inget utrymme för saken. Är det svårt att förstå? Egentligen inte, jag tror det helt har med mina ätstörningar att göra. Antingen går jag helt in för att motionera, banta eller vad det nu må vara eller så hetsäter jag. En fördel med min behandling är att jag numera känner när det är stopp, det gjorde jag aldrig förut. Idag åt jag lite godis och så är det bra sen. Jag behöver inget mer och då är det också så, förut smällde jag med lätthet i mig godis men så är inte längre fallet.

Däremot har jag problem med frukosten och att veta hur jag ska hålla mig mätt på den. Det är nämligen så att nu med motionen så är jag så himla mycket hungrigare vid mellanmålen. Imorgon ska dietisten ringa mig och det blir bra, nu kan jag få hjälp med hur jag ska äta för att behålla energin. Det är just det här som är så svårt, att äta och få energi samtidigt som jag motionerar för välmående och hälsa.

Men när blir träningen osund? Är det när man känner som jag idag? När det är en besvikelse att regnet faller på morgonen. Jag vet inte, det är så himla svårt att till fullo veta.

En bra start på dagen.

Jag startade dagen med att steka äpplen och kryddade med kanel. Jag gjorde en del sådant till gröten förut, men nu gjorde jag det till fil istället. Jag köpte även blåbär igår så dessa la jag i och hade sedan på müsli. Det blev även en kopp med Tassimos kaffe med lattemjölk. Där satt jag i mitt kök och åt frukosten, sedan tog jag på mig mina träningskläder och gav mig ut på promenad på nästan 2 timmar. I öronen lyssnade jag på boken Hjärnstark då jag tog en provmånad av Nextstory.

Med den starten på dagen känns det nu som jag verkligen fick energi och även lugnet. Jag vet att det är promenader som får mig att må bra, eftersom jag har mycket ångest så är detta en del i att bota just ångesten. Att promenera betyder att kroppen får varva ner och må bra. Största problemet med det yrke jag har är dock att det är svårt att ta så långa promenader som två timmar, det skulle betyda att jag måste prioritera bort något annat. Jag har väldigt lite tid till annat också, så ja det hade blivit svårt. Så passar verkligen på nu att ta dessa läkande och helande promenader så får det bli promenader på runt timmen som vanligt resten av året.

Hoppas du har en fin dag? Vad ska du göra denna tisdag?

Sista besöket på Dala-ABC.

Så har jag gått på mitt sista besök hos Dala-ABC, eller ja det kommer bli ett samtal om 1-2 månader därifrån men inga fler grupper. Idag så pratade vi om framtiden och sedan gick vi ut och åt sushi tillsammans. Det har varit fina kontakter med personerna i gruppen och jag hoppas verkligen vi möts igen.

Annars har jag läst klart en bok. Inte jättekonstigt för idag började nämligen regnvädret som enligt prognosen på YR tycks hålla i sig av och till i flera dagar. Det stod att vi kommer ha 12 grader en av dagarna och det tycker jag inte ska bli kul, jag som vill ha sommar och värme. Men väder och vind styr vi inte över så är det bara.

Vad gör du idag? Något speciellt?

Det är måndag i Falun.

Så var det måndag igen, jag har nu arbetat 1/6 arbetsdagar innan semestern. Helt sjukt alltså, snart går jag på semester. På torsdag kommer William sluta åttan och på fredag slutar mina elever ettan. Åren, ibland blir man helt förvirrad av åren.

Jag har fått stor allergiska utslag på fötterna, dryga mygg! Så här smörjs det med hydrokortison i en önskan om att bettens klåda ska avta. Jag är förövrigt jättetrött och ska strax gå och sova. Imorgon är det sista tillfället på mina veckor av dagvård på DALA ABC. Eller vi har en individuell träff och en gruppträff kvar men dessa ligger framåt i tiden.

Hoppas du haft en fin måndag?

Dala ABC, tankar om tillfrisknade i min ätstörning.

Idag är det tisdag, jag har haft en dag på Dala ABC. Det var bra och givande, näst sista tillfället i endagarsvården och nästa gång är sista efter dessa sju veckor som egentligen skulle varit åtta. Vi ska dock träffas ett tillfälle till i gruppen och sedan ha en ensamträff, samt uppföljning till hösten så vi släpps inte helt för vinden. Skriver vi eftersom det är en grupp. Jag funderar en hel del på friskheten, jag känner att rutinerna börjar komma. Men fortfarande är vissa saker så jobbiga, som att äta vissa mat eller att få i mig mellanmålen varje dag. Det är fortfarande läskigt att äta mellanmål inför andra, det är fortfarande svårt för mig att se normala portioner då jag tycker normalt ser gigantiskt ut.

Men samtidigt ser jag förändringar hos mig själv, positiva sådana. Jag ser hur jag börjar ifrågasätta varför mat är så viktigt samtalsämne. Jag märker hur jag stör mig på att folk ska granska andras matintag och jag blir galet trött på att lyssna på hur “duktig” någon är för att hen håller igen för att kunna kompensera inför helgens storätande. Jag märker hur sötsug är nästintill obefintligt och att jag hellre dricker mjölk eller juice för en Coca-Cola light. Jag upptäcker att godisskålen som förr slukades i ett nafs kan stå i flera dagar för suget inte finns, och jag märker hur jag någonstans ändå ser bakslag som något jag lär mig av.

Jag tillfrisknar och börjar se saker med andra ögon. Det är en skön känsla, jag börjar se friskheten närma sig med små steg och det är befriande kanske rent av livet som knackar på dörren. Det är inte helt utan ångest, inte helt utan att jag saknar vågen men det ger mig en inre frid jag inte upplevt förut jag går mot att må bra och bli frisk, det känns bra inombords det känns som vägen jag valt är rätt. Jag gjorde rätt!

Röstning, mors dag, tentor och ångestdagar.

Jag har inte mått bra under flera dagar, enda sedan jag kom fram till hotellet i torsdags har jag haft en känsla av olust. Jag hat funderat en del på om det är året som nu kommer ifatt mig. Det har varit ett förbannat tufft år och nu tycks hjärnan leta efter saker att oroa sig över, min ångesthjärna som letar efter katastrofer i minsta lilla hörn. Utöver det så går jag på min behandling mot ätstörningar vilket även det så klart påverkar veckoformen. Jag tror även det faktum att jag haft träningsförbud påverkat att jag mår så här, promenader brukar nämligen vara det som får min hjärna att fokusera på annat. Så i veckan ska jag gå promenader för välmåendet, jag behöver det.

Mors dag idag och William bakade hembakat bröd åt mig som vi åt i köket med en himmel i Falun som öppnade sig för regnet. Brödet var jättegott och jag blir så imponerad av William så ofta.

Jag har varit till Lugnetkyrkan med William idag då han har gått en Alfakurs och var klar. Jag missade deras middag i torsdag, men fick i alla fall vara med när han och resten fick visa upp sig idag. William tycker sånt är kul, och jag har någon känsla av att jag inte riktigt vet min tro eller otro. Efteråt gick jag och röstade, skönt att man slipper det på ett tag nu. Detta var tredje röstningen sedan september.

Annars är jag nästan klar med min tenta, jag ska bara finputsa på den lite med ordval och lägga till några fler källor. Men det är på måndag om en vecka den senast ska vara inskickad så jag försöker sitta lugn i båten ännu. Den ska nog bli rodd i hamn.

Ätstörningen: När vågen lämnat mig.

Jag skrev förra veckan att ett av de sakerna jag skulle göra i veckan var att ta med min våg till Dala ABC. Det gick inte, på morgonen fick jag panik så den fick stanna kvar hemma. Så på Dala ABC så fick jag istället SMS:a William som var hemma med sjukdom att han skulle gömma den för mig. Han beslutade sig dock för att lämna den dagen efter till Dala ABC istället så nu är den där på deras våghotell.

Nu skulle man kunna tänka sig att det är en befrielse. Jag är nu av med något som påverkat så gott som varje dag i mitt liv. Den där vågen som gjort att jag efter fyra dagar på semester börjat känna irritation för vågen inte är med på resan eller som varit den första jag slängt mig på efter en resa. Men jag känner ganska mycket ångest, och otroligt mycket känslor för att kompensera. Jag vill ut och motionera för att kompensera det jag ätit, något som jag inte får. Det är träningsförbud i den bemärkelsen att utfärda något som kompenserar matintaget. Så här sitter jag i en blandad känsla av skräck, för jag kan inte väga mig och jag måste äta större portioner än jag någonsin gjort.

Dock så här tre veckor med matschema och behandling så ser jag en förändring hos mig själv. Jag äter saktare, jag äter regelbundet och är inte sugen på socker alls. I onsdags önskade William lite mys med mig så köpte två Marabou chokladkakor som vi skulle äta tillsammans. Jag tog en rad av vardera alltså 8 bitar och var sedan nöjd. Efter det har jag inte rört den där chokladen.

Det är alltså något som hänt, hetsätningen jag hållit på med tidigare tycks inte finnas där. Kroppen säger stopp, allt för att jag äter frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Kroppen önskar sig inget mera, och vet du det är så skönt. Jag känner mig aldrig hungrig längre, aldrig så där övermätt eller sugen på socker. Jag är helt nöjd och glad, pigg och helt enkelt på väg mot något jag tidigare aldrig upplevt i min kropp. En befrielse mitt i en otrolig känsla av oro eftersom detta är fyllt med ångest. Men snart är jag fri, snart är jag inte längre den som går runt med ett oordning i ätandet.

En kopp kaffe i Rörstrand Sundborn, och fika med en vän.

Idag tog jag en kopp kaffe i min Rörstrand Sundbornkopp. Jag har kommit på att Arlas Mjölk- & Havre är så galet god till kaffet. Kan verkligen rekommendera att köpa den om du likt mig är en mjölk i kaffet människa.

Jag satte mig och kikade på tv och sedan ringde Lisa som frågade om vi skulle ses. Hon hade med sig Calle och vi fikade på Maxi ett tag och tog oss sedan en promenad. Det var skönt, både att umgås men även att vara ute på den korta lilla promenaden tillsammans.

Var med Björn och William en sväng till Borlänge efteråt, och nu sitter jag här och sammanställer en vecka som varit ganska upp och ner. Dels allt detta med min ätstörningsbehandling som ger mig ångest, men även en påminnelse om jag haft det riktigt tufft detta året. Jag tänker på att man står ännu, inte är det egentligen konstigt att jag en söndag som denna vaknade av att bara vilja ligga på soffan och glo på serier. Är glad över att Lisa ringde så att jag fick lite glädjekänsla i kroppen också.