En natt med sömnparalys & restless legs.

Var ett år sedan jag senast hade sömnparalys. Men i natt skedde det igen, så vidrigt denna gång var det en man som kom in i rummet. Jag försökte skrika på William men det gick inte. Det är så förbannat läskigt när kroppen låser sig i det där läget och ångesten man får där i läget med sömn.

Utöver det hade jag restless legs också så hade galet svårt att somna. Det här var ingen bra natt för kroppen. Funderar om det hänger ihop med stress av något slag? Något måste ändå vara anledningen till att man hamnar i det där läget.

Kommer säkert få frågan var både sömnparalys och restless legs. Jag upptäckte just att det inte går att dela länkar i appen just idag. Men googla så får ni upp enkla tester vad det är för något.

Att avvärja en panikångestattack.

Så vart det helg och söndag, det slår aldrig fel numera, det är på helgen alla känslorna jag just nu känner slår mig som hårdast. Det gör som ondast inombords och jag vill bara skrika. Jag försöker stå emot men ångesten griper tag inombords och det känns som den vill döda mig likt en kanonkula rakt genom halsen.

Jag sörjer och jag kämpar i ett. Tog mig en promenad runt regementet efter jag handlat. Först kändes allt okej, även om mina minuter på affären höll på att att ge mig ett ångestanfall. Alla människor, stressen och kombination med trängseln men jag stod ut, jag hanterade känslan. Det var först när jag kom till parkeringen strax innan Stadsparken som jag kände en hård snara runt min hals, jag fick för mig att min tröja försökte strypa mig. Jag kände hur jag började andas häftig, hur tröjan tryckte hårdare och hårdare mot halsen, hur jag började känna hur synen sakta började försvinna.

Men jag lyssnade till det knep som min psykolog gav mig förra gången, när jag känner att attacken är på gång det är endast då jag kan avvärja attacken, så jag började andas med magen stod rakt upp och ner och lät magen andas åt mig. Fram och tillbaka och kände hur lugnet kom tillbaka till mig. Jag kände att jag klarade det, gick hemåt med samma känsla av att min tröja nog försökte strypa mig men jag fick ingen panikångest. Däremot vet jag att om jag får en panikångestattack så ska jag stanna i den, hon har bett mig att stanna i ångesten och inte undvika den. Jag måste stanna i det helvetet och bara känna trots att det är fruktansvärt obehagligt.

Det är så tungt att må så här, tungt på så många plan. Det har inget med jobbet att göra, inget stressrelaterat jag mår bara förbannat dåligt av helt naturliga skäl denna gång. Det är ingen depression, ingen utmattning det är bara rena och skära känslor och min kropp hanterar den med ångest. Ångest som är det värsta jag vet, men som min kropp uppenbarligen tar till som redskap. Men idag lyckades jag avvärja ångesten, det trodde jag aldrig skulle kunna ske.

Lugnet i livet.

Jag försöker finna lugnet inombords just nu. Det är lite för mycket i livet, känns som att att alla dagar fylls med olika moment, jag hinner aldrig få andrum. Kanske det kommer till helgen, har tre saker i planerad och sedan lördag och söndag ingenting tror det bli bra, ska plugga men annars ingenting.

Man behöver ju varva ner, kände att jag inte kunde äta lunch idag mådde för illa och för mig är det stresstecken.

Val idag, val jag gjort och val jag ska göra.

Det är val idag, även om jag redan nyttjat min rösträtt i form av att förtidsrösta är det ändå idag det är valdagen. Dagen innan man vet någonting mer än det lilla val man själv gjort. Jag tänkte skriva om val idag, inte i politisk mening utan ur mitt liv om valet av livets vägar.

När jag började blogga 2004 hade jag gjort det största valet hittills i mitt liv. Jag hade valt att bli mamma. Jag valde att skriva ner allt som skedde under graviditeten i min dagbok på en sida vid namn Lunarstorm. Varje dag skrev jag om livet, hur det kändes och delge mitt liv för människor jag kände eller som var totala främlingar för mig egentligen. Jag valde att utan jobb, utbildning och även partner bli mamma. Det beslut jag aldrig ångrat, men ett val som var helt rätt för mig.

Utöver detta livsavgörande val så gör jag precis som andra val hela tiden. Val som på ett eller annat vis banar vägen i mitt liv, vissa val kan jag styra andra är med påverkan av någon annan. Någonstans är det ändå mina egna val som oftast känns bäst i magen, valet där jag lyssnat på mitt hjärtas röst.

Men så finns det val efter vägen som jag inte kan påverka, val jag blir tvingad till att ta del av och som får mig att må dåligt. Jag är en orolig själ, jag tror många gånger att jag nog inte är skapad för denna stressade del av världen. Jag borde bo i ett lugn, där valen inte var lika livsavgörande. Där jag själv tog hand om mitt utan påverkan av alla faktorer som stressar mig dagligen. Där jag slapp ha en rädsla över att bli sjuk, eller slippa rädslan över att träffa någon jag inte vill möta.

Jag önskar mig en lugn plats där livet bara fick vara, där jag kunde andas frisk luft utan att känna att jag måste prestera något eller göra andra i min väg glada. Där jag slipper överanalysera varje litet ord någon sagt till mig eller om mig. Jag önskar mig fri från känslan av att oroa mig över livet och de val jag gjort eller kommer göra idag och främst framtiden. Jag önskar mig fri från att av ett minne svepas över med ångest över något som skedde i min barndom, ungdomsår eller i vuxen ålder. Jag önskar mig fri från känslan att alltid planera för framtiden, att alltid se katastrofer kring mig som är min strategi för att överleva.

Med trauman som jag upplevt, har mitt huvud lärt sig att ha en plan för allt. Plan för att slippa drunkna när nästa katastrof inträffar, jag vet att när något känns för bra kommer käftsmällen att smasha mig tillbaka till verkligheten så som den är.

Det finns val som gjort mig lycklig som valet att bli mamma. Men så finns det val som gjort mig olycklig och som jag omöjligt kunnat påverka för livets väg tagit mig ditåt.

Jag önskar mig fri från min inre oro, jag önskar mig fri från val som skrämmer mig och val jag inte kan påverka. Jag önskar så att min psykolog och det faktum att jag går och pratar med någon äntligen ska få mig att våga tala, att reda ut vägen och att bli fri. Att jag är en känslomänniska är konstaterat, att jag lider av PTSD lika så, men jag vill bli fri så som fåglar på himlen. Fri att andas och fri att leva mitt liv utan oro, men något sker runt mig. Jag gråter hos psykologen numera. Jag har aldrig gråtit tidigare, trots att jag gått hos skolpsykologer, skolkuratorer, BUP och öppenvården. Trots att jag gått hos terapeuter som vuxen har ingen lyckats nå mig där på insidan, eller fått mig att öppna min mörka box.

Men nu hon min psykolog har på något vis lyckats öppna min lilla box och alla mina känslor flödar ur min kropp. Jag gråter, stundvis skriker mitt inre. Jag har upplevt sorg, katastrof och vrede. Ilska och ledsamhet, men även mycket kärlek i mitt liv. Tyvärr har sorgen, ilskan, vreden och rädslan till slut fått övertaget kring mig fullt ut. Trots att jag aktivt gjort val för att hamna här, så kom jag hit en dag. Men det viktigaste valet jag gör i livet just nu är att äntligen bli fri från mina inre demoner. Fri från rädslan, fri nog att kunna andas. Jag gör det viktigaste valet i mitt liv just nu, jag väljer vägen att bli totalt fri!

En promenadmorgon och förbannade skitångest.

Tog mig en promenadmorgon, jag vaknade redan 5:20 på morgonen. Hade en mardröm och därav kunde jag inte somna om. Eller mardröm är egentligen fel ord, jag vaknar ibland av ångest över saker, sådant jag inte kan kontrollera. Någon form av stress som kommer över mig kring saker som jag aldrig kan påverka men som bara finns där. Det är svårt att förklara vad det går ut på, men tror det är samma känsla som växer på mig stundvis och som skrämmer mig dagligen.

Jag skulle säga att mitt största problem är att jag oroar mig över saker hela tiden. Jag planerar inför katastrofer för att vara något sånär förberedd om dessa skulle ske. Eftersom jag haft min stora andel av trauman så gör detta att min sömn aldrig går ner i djupsömn utan jag är alltid på min vakt, som min psykolog sa “du sover med ett öga öppet, redo för flykt“. Varje liten kris jag går igenom påverkar mig oerhört mycket och därmed så befinner jag mig i detta stadium ofta. Dock har känslan trappats upp på sista tiden, och det är av personliga skäl.

Hur som helst, jag vill inte sitta här och skriva i gåtor men jag kan heller inte berätta varför jag mår så här just nu. Så jag försöker istället fokusera på det faktum att jag strax efter klockan 7:00 idag begav mig ut på en morgonpromenad, jag lyssnade på Framgångspodden om valet och fick ännu mera ångest. Så det valet av podd var nog inte helt rätt för dagen, så väl hemma ställde jag mig i duschen och lät vattnet skölja över min kropp. Tog min handduk och satte mig vid sminkbordet för att titta på Wahlgrens värld. Begav mig sedan mot köket där jag avnjöt frukosten ni ser ovan, jag kände hur ångesten började lätta något.

Den kommer i vågor nu den där förbannade ångesten, igår på Maxi slängde den sig över mig när det stod två barn utanför och sålde Restaurangchansen, jag sa nej denna gång eftersom jag aldrig hinner använda dessa kuponger och fick så dåligt samvete efteråt. Gick in och kände mig som världen rasade runt mig, fick knappt någon luft. För att jag sagt nej till barn som sålde något jag inte vill ha. Det är sådant tecken på att jag håller huvudet precis ovanför vågen. Jag orkar hålla mig uppe, men sköljs om och om igen neråt.

Förbannade skitångest som jag önskar mig helt fri från ångest. Som jag önskar mig fri från skuldkänslor och fri från denna känsla av vågor som sköljer sig över min kropp. Jag vill slippa ångesten, mina rädslor och mitt konstanta dåliga samvete. Jag vill kunna sortera bort andras besvikelser som nästlar sig fast i mitt inre. De minns inte mig, men jag minns dem för en livstid. Förbannade ångest, förbannade dig som vinner över mig gång på gång.

Jag känner hur solen sakta går ner.

Det är så många känslor i min kropp just nu. Dagar som fylls med innehåll, situationer som måste placeras in i olika fack som i ett bibliotek för att jag ska finna någon form av ro. Jag vet inte om ro är något som finner sig hos mig någonsin, men kanske det ändå finns där.

Jag inser hur fint det är att få arbeta med yngre elever igen, jag passar bäst med de där små barnen. De som fortfarande tycker att livet är roligt. Jag trivs med situationen och det känns bra.

Det har också blivit tydligt för mig hur viktigt det är att sålla bort det som påverkar mig negativt. Saker som stressar försöker jag lägga åt sidan, jag tänker att stressen inte ska få ta mig nu när jag vet att jag vandra i ett lite skörare landskap igen. Jag var hos min psykolog i fredags och vi diskuterade vågen, att det inte är så lätt att återhämtas när man aldrig får chansen att nå upp med hela ansiktet utan att det alltid är nästippen som når upp innan man dras ner igen.

Jag tänker så mycket, ibland så jag blir alldeles snurrig i huvudet. Därmed inser jag i skrivande stund att det är dags för att ta en promenad. Det är i promenaderna jag rensar mina tankar och sköljer bort det som känns tungt. En liten rörelse för att må bättre.

Myten i att det som inte dödar, gör dig stark.

Jag fortsätter tänka att vi har sommar ännu, även om det idag betyder att min semester är slut och jag börjar ett nytt läsår som lärare. Det här året kommer jag även börja mitt andra år mot vägen till specialpedagog. Mitt andra år, om ett år fram i tiden så kommer jag börja mitt sista. Åren går så fort, och ibland undrar jag över hur det kommer sig att tiden har en förmåga att sticka på i den takt den gör.

Vi börjar klockan 11:00 idag, då ska vi fika och umgås, träffa mina kollegor igen. Det blir bra, jag tror att det här arbetsåret har mycket att ge och det blir positivt på många sätt. Det blir bra, även om jag just nu känner mig orolig i kroppen och det inte är arbetsrelaterat utan på det privata planet. 

Jag har tänkt en del på det här med att jag lider av PTSD, det påverkar min vardag och gör att saker känns så tunga i perioder. Ju längre tiden går desto mer medveten blir jag om att det är som ett handikapp. Det är skönt att veta att bakom mitt beteende finns det saker som påverkar mig, som gör att jag blir så här när saker sker runt mig som jag inte kan kontrollera.

Igår satt min fina granne Jennie här utanför, jag satte mig på bänken bredvid henne och så pratade vi en stund. Jag sa den där myten om att “vad som inte dödar dig, gör dig starkare“. Det är sådant förbannat bull-shit, sådant säger bara människor som gått igenom någon enstaka kris och sedan känner att de gick hela ur skiten. För oss andra som varit med om kris efter kris, som mött ångest efter ångest blir det aldrig så. För oss blir det en kronisk förbannelse där man till slut känner sig som någon sitter där ovan och skrattar åt hur mycket prövningar man ska få innan man knäcks totalt.

Jag har inte blivit starkare av att ha psykisk ohälsa, jag har inte blivit starkare av att gråta eller bli förbannad. Aldrig någonsin har jag gått ur detta skit som uppkommer i livet utan istället blivit svagare, och svagare för varje gång. Visst jag kanske håller huvudet ovanför ytan och ger en falsk marknadsföring av att vara glad. Men på insidan brister jag, går itu, sliter mitt hjärta ur kroppen.

Det här blev inget glatt inlägg, det här blev bara så djupt det kunde bli. För just nu är djupet i mitt hjärta så oerhört upprört och trött. Jag vet att så fort livet känns för bra så ska man vara vaksam, för det finns alltid den där stenen som tar tag i din fot och fäller dig tillbaka till verklighetens hårda värld.

Min sista semesterdag 2018.

Sitter här en måndagsmorgon och inser att det nu börjar gå mot min sista semesterdag. Jag har haft en fantastisk sommar, med fina minnen. Den slutade dock tungt men det kan vara så, livet är som jag alltid tänker något vi aldrig kan styra över. Men istället för att enbart fokusera på det som tynger mig mer än jag någonsin upplevt i mitt liv, måste jag tänka på allt det fina med den här sommaren. Värmen och alla glada stunder, sommaren 2018 kommer jag alltid minnas som den första sommaren sedan jag var barn som jag inte varit likblek på.

Idag står städning på mitt schema, byta och tvätta sängkläder och ladda inför den kommande arbetsveckan. Jag jobbar 11:00-19:00 imorgon med en kick-off för alla anställda som arbetar med barn inom kommunen. Jag tror att det kan bli trevligt. Men idag är det semesterdag och jag ska som sagt städa upp här och göra fint, sista dagen innan nytt läsår.

Vad gör du idag?

När fredag går från regn till solsken.

Vaknade till ett solsken idag, har inte sovit något vidare så blev nog timmas sömn i alla fall. Jag åkte till MAXI vid nio då jag hade provat matkasse genom dem, sådan där man plockar ihop själv och hämtar utanför. De har en rabattkod just nu som gav rabatt på köp så det var riktigt smidigt, fram tills jag kom hem och insåg att jag saknade massor med varor. Så fick åka dit och hämta upp dessa igen. Känns så typiskt att sådant ska hända mig på något sett.

Det var världens regnväder då men nu börjar det klarna upp igen. Jag var nyss ner till Apoteket på lasarettet och nu sitter jag här. Befinner mig i stadium full med känslor och det är tungt och ledsamt. Vad det är kommer jag inte skriva om, men ni kanske märker en annan ton in inläggen just nu.

Jag ska försöka göra något annat nu, hoppas du har det fint idag.

Blåvitt och semesterns sista dagar.

Åt nyss en skål med ovanstående godheter som en slags frukost i form av lunch. Jag är inte så hungrig för stunden, känner ingen matlust så då är detta perfekt att äta. Turkisk yoghurt med en skvätt grädde, hallon och blåbär, linfrön, chiafrön och havregryn.

Jag har mer och mer börjat känna hur jag älskar fint porslin. Nu när jag nästan har en komplett samling med Mon Amie som vardagsporslin så har mina ögon börjat falla mot Ostindia. Jag hörde att min mormor tycker om dessa också, så det känns extra fint med den saker. Min älskade fantastiska mormor, hon är min andra mamma. Jag har två mammor, min föderska och älskade mamma, samt min mormor som fött min mamma och är en person som följt mig från jag var några minuter gammal och genom hela livet. Det är svårt att förklara de band jag har till min mormor, det är starkt jag ser henne som min mamma. Hon fick ta min pappas plats när han dog, och var nog redan innan det som en extra mamma för mig och mina syskon. Hon är och kommer för alltid vara en av mina största förebilder i livet, min kompass och vägledare. Så lite hyllning till min mormor, vi kommer och hälsar på dig snart jag och William.

Igår satt jag ute på balkongen och ringde till Lärarförbundet, har länge tänkt gå tillbaka till dem. Hade ett infall våren 2016 och gick över på Lärarnas riksförbund, men beslutade mig alltså för att gå tillbaka till lärarförbundet, de känns mer rätt för mig. Speciellt eftersom de ger ut en tidning för specialpedagoger och därmed känns det mer givande eftersom det är yrket jag kommer ha om två år.

Idag ska jag locka med William på loppisrunda, det är ändå sista dagarna på semestern nu. Tänkte försöka muta med att göra något mera roligt tillsammans också. Jag måste komma ut på dagarna, göra något för att få bort en massa tankar som far inombords. Det är den där känsliga sidan hos mig som gör sin påmind nu, den är viktigt att göra något åt. Bilden på katten här ovan tog jag i tisdags. Knäppisen Harry som låg mellan golv och utsidan av räcket. Det är Williams katt som bor hos Björns mormor, väldigt härlig muskulös herre, som föddes utomhus av “vildkatt” men som Björn plockade med in och gjorde tam.

Gällande titeln för idag, tyckte jag den passade väl i i sammanhanget. Jag har blåvittporslin och ett blåvittlinne på mig. Alltså lite blåvitt i vardagen.