Likt en konstnär, målar jag mina känslor i ord.

Meningen ovan kom över mig när jag var ute på en promenad förra veckan, jag har länge suttit och funderat på vad den innebär, varför kom just dessa ord in i mitt huvud? Är det för att mitt sätt att öppna upp mitt känsloliv är via bokstäver i min blogg? Min dagbok och min lilla oas, jag har aldrig haft förmågan att våga fatta penseln eller pennor och måla. Jag har alltid kritiskt granskat det som skapats av mig, jag blir aldrig nöjd med det jag skapar.

Det är som att mitt inre alltid granskar mig kritiskt, jag är aldrig tillräckligt bra. Det finns alltid något jag kunde gjort bättre, trots att jag gjort mitt bästa och får goda resultat eller beröm så talar mitt inre om för mig att: Du vet att du inte är så bra egentligen? Så många gånger jag försökt att tänkta på att jag är bra? Men ändå misslyckats i känslan, varför kan jag aldrig uppnå den där känslan med att jag är bra precis som jag är?

Jag minns dockorna min lillasyster hade i skolan, de hette Jag duger och Jante de flesta känner nog igen saken. Jag har sökt efter dockorna men aldrig hittat dessa, min syster började lågstadiet 1994 så jag misstänker att hennes lärare förmodligen själv skapat dessa. För att bygga deras självförtroende, det är fint brukar jag tänka. Jag önskar någon introducerat dessa för mig som barn, samtidigt så hade nog min känslighet ändå fått mig att fortsätta känna som jag gör.

Är det så att vissa av oss bara kommer kritiskt granska oss själva genom livet? Är det så att vissa av oss helt enkelt föds på det viset att vi aldrig någonsin kommer känna att: Jag duger? Jag undrar och funderar, vill söka svaren utan att finna dem?

Likt en konstnär, målar jag mina känslor i ord.

Innan mediyoga.

Sitter och väntar på sista mediyogan. Var inte hit förra vecka på grund av huvudvärk och sådant men blir alltså av idag som är sista tillfället. Det blir bra när man väl är inne tänker jag.

Jag kände mig inte så peppad denna gång, och var inte förra gången heller. Men tänker att det ändå är träning och jag har gjort något för kroppen varje dag sedan sportlovet började.

När mediyogan är över ska jag åka och handla. Annars är det rätt lugnt idag vilket passar mig alldeles utmärkt. Nu ska jag försöka varva ner innan mediyogan börjar.

Allt jag vill är att sova.

Jag tittar mot klockan, inser att den bara är halv nio på kvällen och det enda min kropp och jag vill är att gå och lägga sig. Men att bege sig mot sängen halv nio på kvällen känns ur många synpunkter inte som en bra ide. Halv tio absolut men inte halv nio. Det är bara att försöka hålla ögonen öppna.

Denna lördag har jag spenderat med Björn. Vi var till Sawanee och åt lunch, sedan åkte vi hem till honom. Glodde på serier och umgicks, William är på läger och jag hade tråkigt. Blev perfekt att umgås med Björn då, speciellt då jag körde honom och hans kollega ner på stan igår och därmed hade hans bilnyckel.

Nu på kvällen har jag kollat på Full house, är nu inne på säsong åtta och således sista säsongen. Ska hoppa över på Fuller house när jag är klar, har sett säsong ett där så blir tre säsonger att titta på. Alltid kul med lite serier, och just där är Netflix perfekt när man bara vill plöja igenom något.

Har din lördag varit till belåtenhet?

Förmågan att sätta ord på sina känslor.

Jag hört det ofta, det där med att jag kan sätta ord på mina känslor. Att jag vet hur jag känner och kan uttrycka det på ett speciellt sätt. Jag påstår inte att det gör mig till speciell, men jag antar att inte alla har orden för att beskriva hur man mår och hur man känner och upplever saker. Men jag har känt hela mitt liv, och jag var tidig att tala. Jag har tidiga minnen och jag glömmer aldrig något som hänt mig, eller sagts till mig.

Det här i sin tur medför att jag också kan sätta fingret precis prick på det jag upplever. Jag var så psykologen och vi pratade, jag fick henne att skratta. Hon skrattar väldigt ofta i mitt sällskap och ibland känns det som jag pratar med en vän när jag är där. Som att vi utbyter tankar i yrkesrollerna fastän jag är där för mitt sätt att försöka må bra. Jag sa en sak och hon bröt ut i världens gapskratt och sa:

Haha, gud så härligt att du säger detta. Det är helt okej att känna som du gör. Det är sunt, det farliga blir när man gör något farligt. Men att känna, det är helt okej

Vad det var tänker jag inte berätta. Inte för att jag tycker det är kul att säga A och inte B, utanför att allt i mig är inte något jag vill delge världen. Men jag vill påvisa att som människa vet exakt vad jag känner, tycker och lever för. Det finns inget falskspel bakom mig, tycker jag inte om en person så kommer jag inte låtsas göra det. Människor vet när de är viktiga eller oviktiga i mitt liv.

Jag tänkte på det där med att sätta orden på saker, jag älskar att bli lämnad ifred. Inte för att jag någonstans inte tycker om människor, men jag har inte behovet av att socialiseras med dem. Jag tycker om mina vänner och familj, och där får jag mig energi. Men resten av ställena är platser där jag möter människor som jag sedan lämnar. De gör intryck i mitt liv, men det är inte där som jag får min energi.

Vi lever i en värld där vi ska vara så galet sociala hela tiden. Där förväntningarna på varje individ är att samarbeta dygnet runt. Vi förväntas att alltid älska varandra och aldrig någonsin välja en annan väg. Vi ska vara som robotar som tänker och handlar lika, ingen får sticka ut. När då några robotar tänker individuellt och utanför boxen skapas det ett obehag. I en värld där alla ska dricka samma drink, använda samma kläder och vara engagerade i samma för stunden aktuella samhällsfråga, finns det ett otroligt obehag till de som inte visar samma engagemang eller intresse.

Jag har alltid tagit min egen väg, alltid gått dit mina fötter burit just mig. Jag har aldrig varit hon som följer flocken. Jag har velat se något mer? Ha något mer, hitta något annat. Det här gör att jag fullkomligt avskyr att bli bevakad eller iakttagen. Jag vill bara bli lämnad ifred, jag vill bara att människor ska lita på min förmåga att klara mig alldeles själv. För att klara mig alldeles själv är precis det jag är bäst på, det är min absoluta superkraft. Jag litar alltid på att andra människor gör sitt bästa, det enda jag begär är att andra gör det samma med mig.

Det går att jämföra mig med ett bi, jag surrar gärna runt från blomma till blomma. Om du lämnar mig ifred kommer jag låta dig vara ifred. Men om du retar mig tillräckligt länge kommer jag ge igen med ett stick som gör riktigt ont. Lita på att jag tar mig från blomma till blomma utan din hjälp, så kommer du få ta del av min ljuva honung. Låt mig arbeta ensam så finner du en harmonisk människa i naturens land.

Att sova till och från hela dagen.

Nu tror jag stressen har sagt sitt, jag har skrivit klart tentan i det stora hela och imorgon tänkte jag skicka in den. Jag har dock sovit till och från hela dagen, tittat på något serieavsnitt och somnat. Satt mig upp och somnat, det är som att kroppen riktigt fått sig en käftsmäll just nu.

Jag var till Rättvik en sväng igår. William hade inga vantar och mössa med sig dit, samt att han ville ha snacks. Frågade Björn om han kunde tänka sig att åka dit med mig så vi åkte dit och hem. Insåg att kyrkan i Rättvik var väldigt vacker på kvällen.

Men hur som helst, jag är jättestött idag. Tur att jag storstädat så det bara är att ha kalas här på måndag efter jobbet. För jag misstänker att min kropp skriker efter att få vila just nu.

Vad är Mediyoga, Medicinsk yoga.

Fått frågan flera gånger nu så tänkte berätta för er vad mediyoga är. Det är som rubriken säger medicinsk yoga. Jag går via min vårdcentral som är en privat vårdcentral här i Falun. Min psykolog tyckte att det kunde passa mig och jag kände att visst kan jag prova.

Flera kommenterar om vighet, man behöver inte vara det minsta vig för mediyoga. Istället utförs den på matta, stol eller kudde. Du behöver inte ta i och det mesta handlar om avslappning. Jag har fått lära mig eldandning samt att andas djupt. Vi lägger ner oss mot mattan, många somnar och man hör folk snarka. Det knakar i leder och vissa kan börja gråta, mediyoga går ut på att må bra, jag skulle tippa på att många av oss som är där går hos psykolog eller har kronisk värk i kroppen.

Jag går för att lära mig andas, slappna av och varva ner. Jag går även för att slippa min kroniska spänningshuvudvärk och migrän.

Så till er sista fråga, kan vem som helst börja på medicinsk yoga? Ja det tycker jag. Jag har provat “vanlig” yoga tidigare men det där med hund och barnets position var aldrig min grej. Men detta? Det tycker jag om, det funkar för mig.

Jag känner för mycket.

Så ofta känner jag det där, varför känner jag så oerhört mycket? Det är svindyrt att känna. Jag önskar mig slippa vara en sådan känslomaskin, en sådan som faller ner i känslor och bara behöver lugnet då och då.

Jag spenderade mig söndag med att kolla på serier, sova och att skotta av bilen från all snö som fallit ner på den. Det var galna mängder, barnen på jobbet lär vara glada idag när snön vräkt ner som den gjort. Det är februari och jag tror det blir lika mycket snö i år som 2018.

Så att känna då, jag känner att jag går mot att bli ganska matt och trött. Jag hoppas på att det ska vända mot något bättre snart. Men när man är i sorg får man må sämre. Jag försöker intyga mig själv om att det är okej att känna. Känner man lever man, inte sant? Snart kommer våren, kanske bär våren med sig lite hopp och liv.

Att ta sig ur sängen.

Det här är ingen bra dag. Jag vaknade vid 6:00 och kunde inte ta mig ur sängen, det blev heller inte bättre utan jag försökte verkligen ta mig för det jag behövde göra. Dammsuga, studera och även planera för utvecklingssamtal. Istället stirrade jag in i väggen och kände mig som hjärtat skulle sprängas i tusen bitar.

Så jag började titta på serier, först Legacis som jag missat två avsnitt på och sedan på Rosewell New Mexico. Sedan somnade jag en stund, kände mig förbannat nere. Är så stressad och det märks jag blir osocial och vill helst inte vara med någon.

Mirakulöst nog så har jag ändå städat och satte mig med tentamen nyss. Trodde aldrig det skulle gå, så två av de saker jag tänkt mig är faktiskt avklarade. Så på något sätt borde jag nog ändå vara nöjd med mig själv.

Ser ni semmelbullen här ovan? Den åt jag två dagar i rad på Mälardalens högskola. Den var ljuvligt god kan jag säga. Jag tycker om att befinna mig där, för släppa tankarna en stund och träffa mina fantastiska studiekamrater. Vi har verkligen en helt fantastisk grupp tillsammans, är glad över dem. Det blir ändå något avbrott ur det mående jag beskriver ovan, man kan ju i alla fall göra er lite peppade på att läsa här.

Ångesten som grep tag i mig, så jag trodde jag skulle dö.

Natten mellan måndagen och tisdagen kunde jag inte somna. Jag hade sådan ångest, hjärtat pulserade så hårt att jag trodde att nu är det kört. Varje gång jag blundande kom någon ny tanke till min hjärna, som den var på flykt och rädd för katastrofer. Runt mig kändes det som känslorna skulle sluka mig helt och hållet. Jag försökte hitta strategierna som finns för mig, andas med magen försöka att inte känna så men det släppte aldrig. Eftersom jag skulle resa till Gävle var det ingen ide att ta min ångestdämpande medicin så jag kämpade på.

Vid 00:58 klev jag upp då jag var så törstig, det kändes som hela munnen var torr. Jag klev upp ur sängen och gick för att ta vatten. Då sög något tag i mig, jag drack vattnet men fick sådant blodtrycksfall att jag fick panik. Blodtrycksfall har jag då och då, men detta det var något mer. Kroppen liksom vek sig under mig. Satte mig ner på toaletten och allt snurrade, la mig till slut helt handfallen ner på marken. Jag låg där och tänkte att nu dör jag, imorgon hittar William mig död här på golvet. Hjärtat slog så hårt att jag nog aldrig känt det tidigare. På något sätt tog jag mig upp från golvet och in till sängen. Där låg jag en hel natt med halvsömn, jag kom aldrig in i någon djupsömn.

Min kropp orkar inte längre med känslan jag har. Det är så många faktorer nu som spelar in, mitt psyke har fått känna på smäll efter smäll sedan i somras. Nu orkar inte jaget med längre, jag är rädd för att detta kommer leda mig. Jag är tacksam över livet, tacksam över det fina jag har där. Men det är den där känslan av sorg, desperation och rädslor. Att jag ältar och känner, att jag tänker och har mitt djup. Det tar kål på mitt inre, jag känner och jag rädslas över vad som sker.

Jag vill bara skriva, lämna känslan av ångest ur mig. Överlämna den maktlösa känslan av att tro sig dö. Det är inte så att jag inte vet att ångest inte dödar, men ångest gör så förbannat ont. Det är det som skrämmer mig, att behöva ha så här ont. Ett sår läker, men en smärta inombords den hugger som knivar i bröstet.

Jag dräneras av socialisation, att vara en del utanför flocken.

Så kommer det igen, ett inlägg som antingen känns igen eller irriterad och upprör. Det där om mig som person, det där oacceptabla i en värld där du förväntas vara på ett visst sätt för att vara en del i flocken.

Jag var till min psykolog i torsdag, den här veckan kom stressen mot mig. Besöket var inbokat sedan en månad tillbaka och vi skulle fokusera på saker som skapar min ångest. Att börja med KBT, jag behöver det där KBT att komma från ångesten jag kroniskt har i mitt bröst. Jag kommer förmodligen alltid lida av lite ångest, men att kunna hantera den och förstå varför den bringar mig sådana panikkänslor. Varför ett minne från barndomen kan sätta sig rakt i hjärtat på mig och känslan av att drunkna inombords. Att älta val jag gjorde som barn och ungdom, eller älta varför jag åt en godisbit. Att längta efter att bara få bort känslan av att drunkna.

Men så kommer den där biten jag så väl vet med mig själv, mina största ångest av alla. Att behöva socialiseras, att behöva skratta, prata och umgås hela tiden. Att alltid i varje liten sekund behöva svara ja på saker för att göra andra glada. Men i nästa stund skrika inombords att “JAG vill inte det här“.

Varje gång jag kliver in i ett rum så händer samma sak, får ingenstans så flyger det känslor mot mig. Jag känner ilskan, någons sorg, en annan persons glädje. Jag känner hur någon är kär i en annan person i smyg, jag känner hur någon annan inte alls tycker om en person i rummet men accepterar denna. Jag är en känslomagnet så vet vad folk känner hela tiden, och jag sugs med i alla känslor och det skapar ett obehag runt mig som att jag ska kvävas av andras känslor.

Det går bra ett tag tills alla känslor fått mig till att helt vara dränerad av känslor. Det här medför att när människor dessutom börjar köra samma teknik som de kör mot andra, mot mig så får jag panik. Jag har redan känt hur dessa människors energier hoppat runt i rum och världen att jag inte orkar att de dessutom ska vara på mig och granska varje steg jag tar. Jag är en observatör, jag håller mig i rummet och läser av dig. Jag minns varje liten detalj du berättat för mig, gjort mot mig eller andra. Jag har en hörsel som inte fixar vissa små skarpa och pipande ljud. Sådana ljud som sägs att endast djur kan höra hör jag tydligt.

Jag önskar bara att människor kunde lämna mig ifred, sluta granska mig och ifrågasätta mig. Låt mig bara få vara mig själv, låt mig sitta i ett hörn ensam, låt mig socialiseras när jag vill, låt mig göra på mitt sätt för även om jag inte säger allt så har jag tänkt saker 10 år framåt. Jag vill vara ifred, jag vill vara ensam men umgås när jag orkar.

I torsdags så sa jag det till min psykolog, jag är ett praktexempel på en högkänslig person. En sådan där människa som bränner ut sig på grund av känna alla andra människor hela tiden. Jag har bara ett personlighetsdrag, är född med ett känsligare system än andra. Jag är fortfarande människa, men känsligare än andra.

Hela mitt liv har jag känt en känsla av att inte passa in, att jag varit för känslig för denna norm och värld. Jag kanske skulle passat bättre som en klokgumma i en annan tid. Den där som hade svaren på dåtiden, framtiden och nutiden. Den som såg och visste, min i en värld full av högteknologi, stress och press passar jag inte in. Jag hör hemma i en stuga i skogen, borta från människor och alla deras åsikter och görande.