Nybakade scones & en Mon amie kopp med te.

William ställde sig och bakade scones till oss idag. Vi åt dessa med Bregott Brynt och drack rött te tillsammans. Det var fint, jag har inte haft någon bra dag tills mot kvällen. Har mått dåligt och det är så att jag måste få må dåligt just nu. Jag sörjer och då är livet i den lilla känslokarusell som det är just nu.

Hur som helst blev jag gladare senare och då hade vi trevligt tillsammans där med te och scones. Efteråt åkte William till Parkouren och Björn kom hit på ett bad en stund. Jag åkte ner på stan för att hämta William vid 19:00 och så tog vi oss till Stora Coop för att köpa lite mat, vi åkte hem och nu sitter jag och William vid varsin dator.

Imorgon har jag studiedag hela dagen. Jag ska befinna mig på en annan skola här i Falun. Det blir säkert jättebra, fördelen är att jag kan promenera både dit och hem vilket jag överlag gillar.

Att somna om.

Jag trodde inte att det skulle vara möjligt att somna om igen inatt. Jag hade sådan ångest att det kändes omöjligt men trots detta så somnade jag om vilket någonstans kändes som en vinst för dagen.

Nu sitter jag och har intagit en kopp kaffe. Jag vet inte vad som kommer hända idag, jag tvättar och diskar i alla fall. Ska väl städa men annars är det nog bara att ladda inför veckan. Min mamma kanske kommer hit torsdag till lördag eller söndag. Jag hoppas verkligen att det blir så, saknar henne i massor och vill ha lite mammatid med henne.

Ska du göra någonting speciellt denna söndag?

Vad vet vi om våra liv.

Vad vet vi om våra liv, förutom att vi ska leva de. Hur kan ett levande liv levas när man känner sig så ledsam inombords. Varje dag sörjer jag, saknar och vaknar med vetskapen om att det gör så förbannat ont att leva.

Det går att kämpa sig igenom arbetsveckan, men när helgen och ledigheten kommer så knackar känslan av uppgivenhet på dörren, där och då känner jag saknaden inom mig.

Ett levande liv ett intressant sätt att se på livet. Jag var hos psykologen igår, fick prata och vrida och vända på mina tankar och ropet i huvudet. Insåg på plats att jag varken ätit eller druckit något den förmiddagen, livet gör sig påmind på många olika sätt.

Jag skulle pluggat igår men det blev inget av med den saken. Ska göra det idag istället, skriva så jag kommer halvvägs denna helg och sedan halvvägs nästa igen.

Nu börjar lördagen sakta ticka på.

Vad är styrkan i att kämpa för att överleva?

Jag har fått höra det hela mitt liv. “Du är så stark” eller “Du kommer fixa detta, du har styrkan“. Men vad är styrkan i att kämpa för sin överlevnad? Är det verkligen styrka när ens kropps överlevnadsstrategier kickar in för att kroppen är programmerad för att göra just detta? Är det styrka att känna hur hela jaget vill ge upp medan den kroppsliga biten håller dig kvar för att den vill överleva.

Kroppen vill aldrig dö, kroppen vill inte ge upp. Själen kan vilja ge upp, själen kan vara så sårbar att den inte orkar mera men kroppen den kommer kämpa in i det längsta för att hålla dig vid liv. Det är därför sjuka överlever i sina kroppar tills kroppen inte orkar längre men själen som folk gärna vill berätta för dig är så stark, när den inte orkar längre då håller kroppens fysiska nivåer dig vid liv.

Jag är inte stark, min kropp håller mig vid liv. Men mitt inre sliter mig itu. Min själ har lärt mig att dölja hur jag känner, min själ har lärt mig att överleva med hjälp av kroppen. Min hjärna är trött och ledsen, den har blivit försvagad åter igen. Det finns ingen styrka där, den har fått tillräckligt med sparkar och slag för att bara låta kroppens mekanismer hålla mig vid liv.

Jag sörjer och jag lever, men jag är inte stark. Sluta påtala hur starka människor är bara för att det just nu går influenser i denna yogakultur att “hitta sig själv, och sin inre styrka“, alla är inte starka vissa av oss överlever och fortsätter leva men är ärrade för livet. Det finns ingen styrka där bara överlevnad och kroppens vilja att hålla dig vid liv oavsett vad din själ känner inom sig.

Som löven faller ner i snön.

Igår såg jag ett ensamt äpple på ett träd. Kanske kände jag mig just som det äpplet, ensam och trött. Idag är det två veckor sedan mitt liv slogs i spillror och mitt hjärta slets ur kroppen.

Idag ska jag ha ett kvalificerat samtal, jag hoppas även på att hinna med att göra en intervju idag. Får jag båda gjorda kan jag sedan bara försöka skriva ihop lite till specialpedagogsprogrammet. Jag får erkänna att skolan inte är det jag prioriterar främst just nu, jag försöker bara överleva just nu.

Just överleva är verkligen inte så enkelt, det är snarare bland det svåraste uppdrag jag haft i livet.

En vecka av sorg.

Jag skulle skrivit detta igår, men jag fann aldrig orden eller ro i kroppen. Igår var det en vecka sedan den värsta dagen i mitt liv inträffade. En vecka med sorg, en veckan där en bit av mitt hjärta slets ur min kropp.

Det gör så ont och varje dag försöker jag förstå vad som hänt. Det är så smärtsamt!

Jag tog med William till Ta till vara igår bara för att göra något, träffade min bror och kramade om honom. Vi åkte sedan hemåt, min syster Melissa kom hit och lämnade sin hund Sotis, vi ska vara hundvakt tills söndag. Det är läkande med djur!

Björn bytte bildäck på min bil, sedan bjöd jag på pizza som var hemmagjord. Det känns så märkligt att livet ska fortsätta samtidigt som en del saknas mig.

Ett IQ-test.

Jag tycker det är jättekul att göra tester. Speciellt som detta från Illustrerad vetenskap där man får prova ut lite förmågor. Jag blev imponerad, trodde jag skulle hamna under 100.

Jag vet att människor uppfattar mig som ambitiös samt allmänbildad. Det är ord som ofta beskrivs om mig, eller “du som vet så mycket” just den saken reagerar jag ganska ofta på, då jag ser mig själv som sämst i allt.

Min självkänsla och tankar om mig själv som person är oerhört låg. Jag tror helt enkelt inte på mina egna förmågor. Jag har mina styrkor i språket och att jag tar in saker via hörseln. Jag kan memorera saker och glömmer aldrig vad någon talat om för mig innan. Jag har också bildminne, så glömmer aldrig människor jag sett en gång.

Vad jag kan se i dessa tester stämmer det ganska bra in. Men jag blev ändå förvånad, jag tror inte direkt på mig själv utan istället ser jag alla andra smarta människor överallt.

I natt drömde jag om kärringen som fick mig att bli så här. Hon som gjorde att jag helt enkelt ser mig själv som korkad. Jag var återigen i hennes klassrum, var 7-10 år och hörde henne håna mig. Du ärrade mig totalt och dig kommer jag aldrig förlåta! En lågstadielärare eller lärare överhuvudtaget ska vara ett stöd inte en mardröm.

Jag vaknar, och det gör ont.

Som bekant ställdes klockorna om natten mellan lördag och söndag. Så självklart vaknade jag extra tidigt. Jag ligger här i mörkret och tänker, sörjer och bearbetar. Jag gråter inte hela tiden längre, nu känner jag mer sorgen i bröstet. Det värker och sprängs där inombords.

Jag har umgåtts med min bror hela helgen. Igår åkte jag ut till honom, det känns bättre då. Är glad att vi har varandra i denna tid. Inatt kommer William hem, men jag kommer träffa honom först på torsdag. Min fina älskade son, jag vill bara krama om honom länge.

Det är måndagsmorgon jag har sorgen i mitt hjärta. Jag sprängs från insidan och ut, alla läker någon gång, men det gör så ont att leva. Det gör så himla ont att leva!

Like flowers in the snow.

Dagarna går som in i varandra, igår föll första snön här i Falun. Jag hade en dag när jag bara fick tårar i ögonen. Var först med Lisa och sedan träffade jag min bror en stund. Det var så fint att bara umgås med honom en dag till, min lillebror.

Jag vaknade i morse av att jag var så ledsen, låg en stund och kände sorgen inom mig. Sorgen är så smärtsam, det är som jag hela tiden känner hur jag sprängs från insidan och ut igen. Det känns som snöns kyla helt kväver mig likt blommor under snön.

För många är det gåtor, jag skriver i. Men jag kommer berätta mera när jag orkar och när tiden är inne. Men nu orkar jag inte, jag orkar verkligen inte skriva något som är så smärtsamt att jag förstår men inte riktigt kan acceptera är sanningen.

Det gör så ont, och jag sörjer så djupt.