En godkänd tenta & promenad.

Såg en ekorre som hittat isolering. Tror det var dennes lyckodag.

Så fick jag alldeles nyss respons om att den lilla komplettering jag behövde göra nu resulterat i en godkänd tenta. Gissa vem som blev väldigt glad över den saken! Det var verkligen precis vad jag behövde denna första sportlovsdag och även fredag.

Den såg mig men hade uppenbarligen inte tid för mig.

Jag har hunnit med en hel del idag, bloggat flera inlägg som du kanske redan läst? Varit ner till stan och lämnat in ett paket, tog mig en promenad för att få lite luft. Ångrade lite att jag inte tog med mig systemkameran.

Det slår mig ofta att Falun är en väldigt fin stan. Om man kliver av vid resecentrum och promenerar en bit mot Falun kommer man mötas av detta. Det här är även vägen där Mattias Flink sköt ihjäl massor med människor här i stan. Jag tycker alltid det är obehagligt att gå där när det börjar mörkna. Jag upplever att man är bevakad här, jättekonstigt.

Men huset här är väldigt fint, jag gillar liksom det runda fönstret där vid taket. Såna här stora hus finns det många av här i stan.

Ställde mig och velade lite kring vilket väg jag skulle ta, denna eller rakt fram. Båda är väldigt fina att gå på. Men valet fick bli rakt fram.

Gick närmare denna sten, det är helt sjukt när man läser och tar in detta. Hur dessa människor blev skjutna till döds en vanlig kväll här i lilla Falun. Har du inte lyssnat på P3 dokumentär om Mattias Flink tycker jag du ska göra det, väldigt intressant program. Jag gjorde dock tabben att vara ute och promenera den gången jag lyssnade på dokumentären och gick dessutom på platserna där han befann sig. Det var fruktansvärt läskigt kan jag säga.

Bakom stenen ser man en del av Falu lasarett. Det är där akuten och förlossningen ligger, lite märkligt måste det känts för personalen att vara så nära när någon skjuter utanför?

Men det finns fina delar i Falun också, som Stadsparken som ligger i närheten av sjukhuset. Här brukar jag och William äta picknick på somrarna och njuta av den fina miljön.

Jag vågar även påstå att det är galet vackert här vintertid. Jag brukar gå förbi här ofta och se hur naturen förändrar Stadsparken. Från vinterlandskap, till vårens alla färger, för att i sommaren blomstra med djur och natur och på hösten tilldela de vackraste färgerna. Jag tycker det är konstigt att inte Faluns Stadspark är mer besökt än den är.

En liten bro över till en liten udde. För några år sedan satt jag och mormor där ute tillsammans och pratade. En liten fågel satte sig bredvid oss, som jag saknar min mormor. Jag drömde om henne i förrgår, berättade i drömmen hur glad jag är att hon gör små gästspel där till mig då och då. Jag tror det är i drömmarna hon nu söker kontakten, jag saknar henne så mycket. Det gör så ont att sakna någon man älskat så starkt. Jag tror aldrig man slutar sakna något man älskat, även om man accepterat att saknaden finns där.

Söndag och förberedelse.

Har varit till Coop och letar tårta. Hittade ingen så åkte vidare till Citygross. Handlade inför min trettiofemårsdag imorgon. Alltså är det här min sista dag som trettiofyra.

Blir säkert en bra dag imorgon. Jag försöker tänka så i alla fall. Kommer kännas konstigt att mormor inte kommer ringa och gratta mig som hon alltid gjort. Men jag försöker tänka att hon nog säger grattis på något annat sätt.

Hoppas du har en fin söndag.

Vad är Mediyoga, Medicinsk yoga.

Fått frågan flera gånger nu så tänkte berätta för er vad mediyoga är. Det är som rubriken säger medicinsk yoga. Jag går via min vårdcentral som är en privat vårdcentral här i Falun. Min psykolog tyckte att det kunde passa mig och jag kände att visst kan jag prova.

Flera kommenterar om vighet, man behöver inte vara det minsta vig för mediyoga. Istället utförs den på matta, stol eller kudde. Du behöver inte ta i och det mesta handlar om avslappning. Jag har fått lära mig eldandning samt att andas djupt. Vi lägger ner oss mot mattan, många somnar och man hör folk snarka. Det knakar i leder och vissa kan börja gråta, mediyoga går ut på att må bra, jag skulle tippa på att många av oss som är där går hos psykolog eller har kronisk värk i kroppen.

Jag går för att lära mig andas, slappna av och varva ner. Jag går även för att slippa min kroniska spänningshuvudvärk och migrän.

Så till er sista fråga, kan vem som helst börja på medicinsk yoga? Ja det tycker jag. Jag har provat “vanlig” yoga tidigare men det där med hund och barnets position var aldrig min grej. Men detta? Det tycker jag om, det funkar för mig.

Ångesten som grep tag i mig, så jag trodde jag skulle dö.

Natten mellan måndagen och tisdagen kunde jag inte somna. Jag hade sådan ångest, hjärtat pulserade så hårt att jag trodde att nu är det kört. Varje gång jag blundande kom någon ny tanke till min hjärna, som den var på flykt och rädd för katastrofer. Runt mig kändes det som känslorna skulle sluka mig helt och hållet. Jag försökte hitta strategierna som finns för mig, andas med magen försöka att inte känna så men det släppte aldrig. Eftersom jag skulle resa till Gävle var det ingen ide att ta min ångestdämpande medicin så jag kämpade på.

Vid 00:58 klev jag upp då jag var så törstig, det kändes som hela munnen var torr. Jag klev upp ur sängen och gick för att ta vatten. Då sög något tag i mig, jag drack vattnet men fick sådant blodtrycksfall att jag fick panik. Blodtrycksfall har jag då och då, men detta det var något mer. Kroppen liksom vek sig under mig. Satte mig ner på toaletten och allt snurrade, la mig till slut helt handfallen ner på marken. Jag låg där och tänkte att nu dör jag, imorgon hittar William mig död här på golvet. Hjärtat slog så hårt att jag nog aldrig känt det tidigare. På något sätt tog jag mig upp från golvet och in till sängen. Där låg jag en hel natt med halvsömn, jag kom aldrig in i någon djupsömn.

Min kropp orkar inte längre med känslan jag har. Det är så många faktorer nu som spelar in, mitt psyke har fått känna på smäll efter smäll sedan i somras. Nu orkar inte jaget med längre, jag är rädd för att detta kommer leda mig. Jag är tacksam över livet, tacksam över det fina jag har där. Men det är den där känslan av sorg, desperation och rädslor. Att jag ältar och känner, att jag tänker och har mitt djup. Det tar kål på mitt inre, jag känner och jag rädslas över vad som sker.

Jag vill bara skriva, lämna känslan av ångest ur mig. Överlämna den maktlösa känslan av att tro sig dö. Det är inte så att jag inte vet att ångest inte dödar, men ångest gör så förbannat ont. Det är det som skrämmer mig, att behöva ha så här ont. Ett sår läker, men en smärta inombords den hugger som knivar i bröstet.

Dagar av stress, och tre månader av saknad.

Jag har som skrivet igår varit hemma denna vecka. Det känns som kroppen verkligen behövde denna sjukvecka för att må bättre. Jag ska till jobbet på möte idag som varit inbokat och igår kände jag att nu börjar jag återhämta mig, kände mig faktiskt återhämtad och utvilad i morse. Men jag blir hemma denna vecka då finns energin sedan på måndag igen.

Det har varit för mycket för mig, de senaste månaderna. Mormor som fick cancer och dog på två månader. Idag är det tre månader sedan hon lämnade jorden. Jag tänker på henne varje dag, och när jag drog lappen för dagen idag tänkte jag “Idag har jag varit ifrån dig i tre månader” Det är en obeskrivlig saknad jag känner. Var även över en månad sedan jag var till psykologen som jag ska till idag. Behöver verkligen prata och få redskap just nu.

Jag säger att det varit mycket och det har det, utöver mormors bortgång så har även Björns mormor dött strax innan jul, döden kommer alltid i tre sägs det och jag det har varit tre dödsfall runt mig nu varav två inom släkten och sedan andra utanför. Sedan är det stressen med jobbet som tar sitt, och så studierna.

Fick ett lugn inombords igår när jag fick tillbaka min tentamen, den var godkänd. Det betyder att jag nu har halva min utbildning färdig. Den är 90 högskolepoäng sammanlagt utlagd på tre år, och är alltså på avancerad nivå. Jag har alltså läst 45 högskolepoäng i dagsläget inom just det här programmet. Tror jag har sammanlagt 409,5 högskolepoäng i dagsläget, det är väldigt bra presterat av någon som lärarna berättade för aldrig skulle studera vidare.

En människa orkar inte mer än hon orkar, och jag behövde dra i nödbromsen. Det gör mig nog till en medveten människa att veta mina gränser för saker, jag känner mig och min kropp utan och innan. Det gäller bara att få andra att förstå det jag säger. Det är något som är svårt för mig, jag kan inte säga nej.

Mormors födelsedag.

För första gången i mitt trettiofyraåriga liv har jag inte kunnat ringa mormor för att säga grattis på födelsedagen. För första gången någonsin så har jag fått säga grattis till min mormor utan svar. För första gången någonsin gör det så otroligt ont i mig att veta att hon aldrig fick uppleva sin åttionioårsdag. Älskade mormor så saknad du är. Eftersom jag är i Falun har jag tänt ett ljus för dig, tänkte på dig. Jag har även tittat på din tavla och sagt grattis, berättat hur saknad du är.

Älskade mormor jag börjar ett nytt år i livet utan dig, det gör så ont. Det är så smärtsamt att förlora någon man älskat så högt, att sakna och sörja. Tills vi möts igen!

Varför ska jag skämmas över att jag mår dåligt?

Så börjar vi nu helt förstå att vi har kvar de sista dagarna i december. De sista dagarna av 2018. Det återstår nu bara 30 och 31 tills klockan slår om till det nya året. Den 1/1 skulle det varit min mormors 89:onde födelsedag om inte cancern beslutat sig för att ta henne ifrån oss. För ett år sedan var hon pigg, men en sommar kom och hon blev sjuk. Ännu har jag inte förstått att hon är borta, att hon den 24/10 gick bort där på Mora lasarett omgiven av sina barn. Jag saknar henne så det gör ont från insidan och ut.

Det är så typiskt svenskt eller skandinaviskt att behöva släppa sorgen och gå vidare. I andra delar av världen så får man sörja hur länge man vill. Varför är det så tabu att tala om sorg i Sverige? Jag skrev mitt examensarbete om barn i sorg, det har gett mig mycket. Jag låter mig själv sörja. Jag har haft förluster innan mormor, men inget har gjort så här ont. Efter alla år av att bearbeta pappas död som jag fick uppleva vid 9 år, så känns det så mycket mindre än min mormors död. Mormor betydde helt enkelt så mycket mera för mig. Hon var min andra mamma, min mormor och min vän i ett. Jag förlorade tre viktiga människor i mitt liv när hon dog, för hon var alla dessa tre för mig.

Jag kommer fortsätta att sörja, våga skriva om sorgen. Kanske jag någonstans får andra att våga sörja utan skam med. För varför ska vi skämmas för att vi saknar någon i våra liv? Vi lär oss från barndomsben att det är tabu att gråta. Vi förväntas svara att allt är bra, för ingen ska behöva höra att vi har det skitdåligt. Om vi är ledsna så ska vi aldrig belasta någon annan med det. I allt detta har vi ett land med många människor som dagligen kämpar med sin psykiska ohälsa. Hur ska vi bli fria en psykisk ohälsa om vi ska dölja att vi mår dåligt? Varför är det så hemskt att lyssna på någon som gråter, eller vill berätta något för oss?

Varje människa bär på en historia, om vi lyssnar till den historien kan vi lära oss så mycket. Om personen men kanske ännu mera om oss själva. Idag skriver jag på djupet, vissa dagar behöver jag få lätta mitt hjärta och min själ.

Juldagens början, IBS & att vara medial.

Denna lilla filur skapade jag igår på julafton.

Jag känner att tiden för att skriva ett inlägg om julafton får bli en annan dag. Vi ska upp till Orsa idag för att träffa släkten på min sida. Igår var vi med Williams på hans pappas sida.

Två stycken julfirande på två dagar, det blir så när sonen fått två stora släkter på båda sidor. Tycker det är fint, att han har så mycket släktingar runt sig.

Jag provade äta kött igår, tänkte se hur magen reagerade samt tycker det är jobbigt när man är bortbjuden att inte kunna äta. Ångrar mig att jag gjorde det, haft jätteont i magen idag och svullen mage deluxe. Det är helt enkelt så att min kropp med IBS inte tål att äta animaliskt. Jag tog inga mängder, utan verkligen lite.

Det år ett och ett halvt år sedan jag åt kött och kroppen reagerade på precis samma sätt som på den tiden. Magsmärtor och svullnad direkt. Jag kallar mig inte vegetarian eftersom detta inte är ett aktivt val jag gjort, utan att jag har vegetarisk kosthållning. Det är liksom på sätt och vis påtvingat för mig från min trasiga mage.

Jag trodde i min enfald att magen kanske läkt ihop nu. Att tarmen som inte haft de dessa smärtor sedan i april 2017 mådde bättre. Jag har fortfarande IBS-besvär med annan mat, men tänkte att lite kött i form av lite fisk och sammanlagt 3 köttbullar och en bit hästkorv skulle vara okej. Men det tyckte inte min IBS-mage.

Det finns massor av gott vegetarian och veganskt, speciellt på restauranger och inom soppor och grytor. Men hittills har inget substitut som hälsans kök, anamma och Astrid & Aporna varit något jag riktigt tyckt om. Det blir så begränsat då anser jag. Samtidig måste jag lyssna på magen, det här funkar inte.

Jag får se vad dietisten säger den 8/1 på Dala ABC kanske hon kan hjälpa mig till att få en fungerande mage. Kanske hon vet saker för magen som är bra dessutom.

Nu ska jag fixa iordning mig. Klockan 10:00 åker vi först till Plantagen eller ICA Maxi för att köpa rosor till mormors grav, även morfars. Min mormor stod mig dock närmare även om jag så klart tyckte väldigt mycket om min morfar med. Det känns i hjärtat att besöka hennes grav istället för att sitta i hennes kök, dricka kaffe och äta en smörgås med ost och prata om livet, som jag gjort vid varje besök i Orsa sedan jag flyttade till Falun som nittonåring. Nu får jag lämna en blomma på graven, och sakna henne dagligen. Jag hör henne ibland, känner henne ta på min kind eller ta i min hand. Jag brukar prata med henne, men hon syns inte länge nu är hon här som en ande, någon som vakar över oss.

Jag tror mitt öppna sinne kommer med min högkänslighet och att det tidigare från både mammas och pappas sida av släkten funnits personer som är mediala. Jag kan förutspå saker innan det hänt, inget som kommer genom att jag framtvingar något som i spåkort eller kulor, utan det är en känsla som en inre röst som berättar saker för mig. Det är helt enkelt så att jag bara vet, men varför vet jag inte.

Nu ska jag duscha, skulle gjort det för en stund sedan men skriver fortfarande!

God fortsättning på julen, du min underbara läsare!

Så var det måndag, och en vecka före jul.

Jag är helt slut, alltså så där som man är när man kört på för länge och kroppen liksom skriker efter att få paus. Det är nära nu, det är bara 2,5 arbetsdagar kvar denna vecka och detta år för mig. Det ska bli bra, där på torsdag att bara få komma hem en stund. Jag ska visserligen fixa naglarna först och sedan har jag inlämningsuppgift att göra fast den ska vara klar den 7/1 så det är tid kvar.

Jag behöver bara det där med lugn och ro, finna friden inombords och inte ha någon stress ett tag. Dessa månader har kört slut på mig, hösten blev inte alls som jag tänkt mig. Mormors cancerbesked, hennes död två månader senare och så mycket annat som heller inte blev som jag tänkt mig utöver det. Ni vet sådana där skitgrejer som inte alls kan toppa mormors dödsfall men som liksom blev för tungt till slut att bära.

När jag igår fick meddelande från Ladok, trodde jag mina ögon när jag var godkänd på fältstudien. Jag var helt enkelt så säker på att den inte nådde godkänd nivå, jag orkar liksom inte ens prestera hälften så mycket som jag gjorde för ett år sedan och lyckades ändå bli godkänd. Idag vann jag 100 kronor på Sverigelotten och även där förstår jag inte hur det gick till, min hjärna går liksom på nollstatus just nu. Jag är glad att lyckas ta mig ur sängen, iväg till jobbet och även någonstans klara mina studier.

Ibland undrar man hur hjärnan, hjärtat och kroppen kan hålla ihop när omvärlden rasar? Det är märkligt på något vis.

Astma & trötthet.

Igår drack jag te i mängder och proppade kroppen full med astmamedicin. Låg så gott som hela dagen på soffan, några tillfällen tittade jag dock på datorn. Efter som vårdcentralen rådde mig att vara hemma så var jag det.

Idag börjar min helg, även om jag får erkänna att det nog blir lite helg eftersom jag är sjuk. Jag hoppas det blir bättre snarast. Behöver plugga och känner att jag behövs på jobbet. Samtidigt kan jag inget göra åt min astma direkt. Den har jag motat bort i flera dagar nu, till sist så vinner den alltid.

Blir i alla fall en lugn dag, och även helg. Helt galet dock, om en vecka går jag på jullov. Vart tog denna termin vägen? Det känns som jag vandrat i den dimma hela denna hösten, mormors cancer och dödsfall på bara två månader och nu jul? Jag känner att min hjärna inte hänger med, den är trött och slut.