En inlämnad fältuppgift.

Så har jag nu lämnat in min fältuppgift. Någonstans trodde jag mig nog inte lämna in den denna gång. Insåg att vi även har en till uppgift som ska lämnas in men då i januari. Jag ska försöka att skriva på den till helgen, sedan torsdag och fredag nästa vecka. Då kanske man bara kan sitta ner och finputsa den vid slutet sedan där i januari.

Efter jag varit på Dala ABC idag gick jag hem och tvättade, det behövdes. Nu är sängkläder nytvättade och William har fått rena sängkläder i sin säng tills han ska sova ikväll. Just sängkläder tvättar jag en gång i veckan, jag älskar att lägga mig i renbäddat.

Min vän Lisa skrev till mig och frågade om vi skulle ses. Jag beslutade mig för att det var en bra ide, att få komma bort en stund och rensa tankarna från hemmet. Så åkte hem till Lisa åt pepparkaka och drack te, lekte med hennes lilla Alice och pratade om livet med Lisa.

När jag kom hem senare så la jag mig och sov en stund. Det är mörkret, och kombinationen med en djup sorg och griper dag i mig. Jag ser henne framför mig när jag tänker på henne. Min vackra mormor, det blir så påtagligt så här nära julafton och kanske främst nyårsdagen då hon skulle fyllt 89. Mamma skrev på Facebook idag hur hon ska lära sig leva utan sin mamma, jag tänker detsamma. Hur ska jag lära mig att leva ett liv utan min mormor? Hon var som min mamma, det har varit en gåva att ha två mödrar i mitt liv. Nu är den ena borta för alltid och det gör så ont. Trots att jag vet att hon dog med vetskapen om hur mycket jag älskar henne, så känns det ändå så smärtsamt att vara kvar och sakna.

Man lär sig acceptera sorgen men den slutar aldrig. Nog för att jag som nioåring sörjde min pappa när han dog i en bilolycka. Att jag sörjde min morfar när han dog i cancer när jag var tretton år. Men ingen sorg har någonsin gjort så ont som denna att förlora min mormor vid trettiofyra. Jag saknar henne så. Det känns så fruktansvärt att cancern tog henne, hon som var så pigg och frisk. Ingen kan stå mot cancern när den väl vill vinna striden. Det är därför jag numera är stödmedlem i cancerfonden.

Låt det brinna, låt det brinna låt det brinna. Ljuset i advent.

Så var det då första advent, jag plockade fram de röda ljus William köpt åt mig och satte ner i ljusstaken. Tände det första ljuset, det kändes sorgesamt. Det här är första december som jag inte ringer min mormor, så gott som varje dag vill jag bara ringa henne. Det är så tyst och ensamt i livet utan henne här. Jag lever men hon är borta, det är en obeskrivlig saknad i min kropp och i min själ.

Jag köpte mig ett decemberljus idag för att brinna varje dag enda fram till julafton. Visserligen en dag försent men det gör mig inget, jag försöker att finna den där julkänslan men den finns inte där. Men det har gått för kort tid för att inte sakna och sörja, jag får sakna och sörja. Det har bara gått en månad och en vecka sedan hon lämnade jorden. Men det gör ont, och saknaden är så enorm. Fina mormor som jag saknar dig!

Adventsfirande i Kristine Kyrka.

Som jag skrev skulle jag till Kristine Kyrka. Williams skola Friskolan Mosaik hade adventsfirande där så jag passade på.

Det är verkligen så mycket höst just nu. Ingen sol, ingen snö och bara mörker. Att det här var sista november kändes inte helt rimligt. Det är också på dagen 11 år sedan jag tog körkortet.

Jag tände ett ljus får underbara mormor. Det kändes så i hjärtat att tända detta ljuset. Förstår inte att hon är borta, varje dag vill jag ringa henne som jag alltid gjort. Det finns alltid något jag vill delge henne, jag saknar henne så det gör ont från insidan och ut.

Satt och väntade tills alla eleverna tågade in i kyrkan. Det var allsång med “Hosianna Davids son”, “Bered en väg för herran” och sedan “Vi tänder ett ljus i advent”. Jag fick hålla borta tårarna för mina tankar fylldes av mormor. Älskar mormor vad du är saknad <3. 

Älskade mormor Barbro Stenberg född Loman.

Den 24 oktober 2018 förändrades mitt liv för evigt. Det var då den största sorg jag någonsin upplevt slog sig över mig likt ett slag i magen. Min underbara fantastiska och fina mormor tog sitt sista andetag och min värld rasade samman.

Det var som en chock alltihopa, hon var pigg tog sina dagliga och raska promenader och satt med korsord trots sin synnedsättning dagligen. Så började hon hosta, 88 år gammal i somras. Hon åkte till sist in efter några veckor med hostan och fick diagnosen Lungcancer. Jag var i chock där i juli, det här betydde att min mormor som alltid varit så pigg nu var döende i cancer.

Jag har ringt min mormor flera gånger i veckan, nästintill dagligen. Vi har skrattat tillsammans och pratat om allt mellan himmel och jord. Hon har varit min andra mamma, mormor och bästa vän i ett. Att förlora henne till cancern känns overkligt. Varje dag tänker jag på att ringa henne och berätta om dagen. Men hon finns inte mera, för cancern tog henne ifrån oss.

Hon var högt älskad, fem barn, tretton barnbarn och tio barnbarnsbarn. Jag sitter här och skriver ett inlägg som länge varit i mina tankar. Mormor ville inte ha en begravning utan hennes aska ligger nu tillsammans med min morfar i deras gemensamma askgrav. Hon hade också specifikt sagt att det var först när hon var gravsatt och annonsen var ute som vi fick berätta att hon var borta. Precis sådan var hon min mormor, och henne barn och vi andra har respekterat detta,

Jag funderar dagligen över hur mitt liv ska fortskrida utan henne, men så märker jag av henne då och då. Eftersom jag är andligt lagd känner jag hennes närvaro och hör hennes röst de dagar när det är tungt. Jag saknar henne så djupt.

Den 1 januari 2019 skulle varit hennes åttionionde födelsedag. Hon och hennes tvillingbror Örjan som också dog i cancer för några år sedan föddes den 1 januari 1930, som konstnärsbarn till Anders Loman den äldre. 

Jag är så tacksam över alla år med min fina mormor i mitt liv. Jag kommer för alltid att sakna henne. 

Jag några minuter gammal, och min mormor var redan på besök.
Tre generationer. Min mormor, jag och min mamma.

“Jag älskar dig mormor, tack för allt du gett mig. Att du älskat mig, och mina syskon som vi vore dina egna barn. Att du var så stolt över mig och älskade min son. Tack för allt du lärt mig. Jag kommer för alltid att älska dig, och du fattas mig.”