Att sova till och från hela dagen.

Nu tror jag stressen har sagt sitt, jag har skrivit klart tentan i det stora hela och imorgon tänkte jag skicka in den. Jag har dock sovit till och från hela dagen, tittat på något serieavsnitt och somnat. Satt mig upp och somnat, det är som att kroppen riktigt fått sig en käftsmäll just nu.

Jag var till Rättvik en sväng igår. William hade inga vantar och mössa med sig dit, samt att han ville ha snacks. Frågade Björn om han kunde tänka sig att åka dit med mig så vi åkte dit och hem. Insåg att kyrkan i Rättvik var väldigt vacker på kvällen.

Men hur som helst, jag är jättestött idag. Tur att jag storstädat så det bara är att ha kalas här på måndag efter jobbet. För jag misstänker att min kropp skriker efter att få vila just nu.

Utmattningssyndrom: Jag har funnit glädjen.

För två år sedan var jag mentalt slut. Jag kände ingen glädje, jag kände ingen livslust. Varje dag var en dag i ett kugghjul. Att ta sig ur sängen, att tvinga mig själv att äta, att gå till jobbet. Allt detta var tungt, jag orkade inte prata med vänner eller svara på sms. Någonstans var allt det som varit jag borta. Jag hade tappat 15 kilo i vikt och visst var jag glad för det, men något saknades mig. Det var som kroppen skrek inombords, men jag förstod inte varför.

Jag hade allt men ändå var jag inte lycklig. Jag tror inte att människor vet i stunden när de är lyckliga, utan att vi förstår det först efteråt. Jag vet att vi känner glädje i stunden, men när vi var som lyckligast minns vi det så där extra tydligt.

Men för två år sedan visste jag om min känsla av att vara olycklig. Kanske borde jag förstått då vart jag var på väg. Att jag skulle krascha, men det gjorde jag inte. Istället så körde jag på lite till. Sen sa kroppen stopp, jag fick kämpa mig tillbaka från min utmattning.

För ett år sedan hade jag fått ett nytt jobb att börja till hösten. Det var den endaste lösningen för att bli fullt lycklig igen. Jag behövde något nytt, slippa resor och komma hem tidigare på dagarna. Jag behövde utvecklas och inte stampa på samma punkt. Jag är en flyende själ, jag blir som en fågel i bur när jag känner mig instängd. Jag måste hela tiden utvecklas för att må bra, jag visste det förut.

Som tonåring var jag ständigt på väg någonstans, alltid på flykt undan det liv som kallades vardagen. Jag ville inte bli som alla andra, en del i ett tåg där ingen sticker ut. Jag ville bli som träden som jag såg på Orsa Camping som barn där två träd vuxit ihop för att bilda ett. Kanske ville jag vara som häxknuten i Orsa finnmark, men jag ville inte vara en ordinär gran som växte upp likt alla andra med fallande löv på hösten. Jag ville slå mig ut och slå mig fri.

När vardagen kom till mig blev jag bekväm. Det var skönt med alla rutiner, jobb, åka hem och jobba, vara med William. Ha ett städat hem, handla mat och ta hand om mig själv. Skratta och umgås med vänner. Sedan starta om detta kugghjul igen, om och om igen. Men någonstans där i kugghjulet var det som något fattades mig. Min inre vildsjäl skrek på mig, hon där i mitt inre som aldrig trivts i denna normalitetsvärld. Hon som bara ville vara fri.

Så när jag kraschade tog hon helt över, hon visade mig vägen. Jag var arg på mig själv och omvärlden som tillåtit mig själv bli den jag inte ville vara. Jag var arg på allt det som fått mig från levnadsglad till total tomhet.

Nu i skrivande stund är det något annat, jag har hittat en balans mellan min vildskäl och min anpassningssjäl. Vi har bildat ett team, vi samarbetar. Jag vet att det finns människor som väntar på att jag ska krascha igen, för så säger statistiken. Det kan jag aldrig lova att det aldrig sker, men jag tror att det är minimal risk om jag balanserar min vilda med min anpassning. För det är nu jag är som gladast, nu är den vilda och den anpassningsbara samarbetar.

Jag är en vild själ, det finns en anledning till att jag en gång var ett typiskt barfotabarn. Eller som William sa förut; “Mamma du vet att du är en hippi va?“. Jag vill inte kalla mig för hippi, men något liknade är jag nog. Jag är en själ med naturen, den delen är viktig för mitt inre. Jag målar min själ i vinden, och leker med stjärnorna på himlen.

Det är nu jag är glad, det är nu jag lever. Jag har hittat mig själv igen. Det är en känsla jag är så tacksam för. Tacksam över min resa, mitt liv och min hälsa. Tacksam för livet i mina lungor, tacksam över att få leva. Men främst är jag tacksam för att vara mamma, utan William hade jag aldrig varit här idag.

Mina dagar i fina Västerås.

Jag kom hem igår kväll, men var då så trött att jag bara gjorde det absolut minsta behövliga och sedan la mig på soffan. Jag lyssnade exakt på vad min kropp behövde i det läget. När jag tänker på hur januari och februari varit fram tills skrivande stund är jag glad att jag står upp. Livet har gått på högsta växel och det märks för jag glömmer saker, är förvirrad och gör om grejer utan att minnas att jag gjort samma sak för en stund sedan.

Just det där är skrämmande för jag vet att det är min hjärna nu som drar i nödbromsen. Jag måste varva ner och andas. Nacken värker och jag behandlar den dagligen med Ormsalva, huvudet ger tydliga känningar på spänningshuvudvärk och jag har dubbelslag på hjärtat. Det gör ont i bröstkorgen på mig, så att åka till Västerås och göra paus är bra för mig.

Det är nämligen så att Västerås bringar fram glädjen inom mig. Det sa jag till psykologen förra veckan. Jag älskar de där två dagarna i Västerås, jag blir glad där. Jag får energi och glädje. Studiegruppen jag är med i är fylld av skratt, glädje och energi, vi har så fantastiskt kul tillsammans.

Det jag lärde mig när jag kraschade 2016, är hur viktigt det är att göra saker som ger skratt och glädje. Att bara får skratta och ha kul, att inte stressa utan att ta det lugnt och bara flyta med på vågen i det roliga. Jag älskar det där, det roliga i livet. Det viktiga är det roliga!

Jag är så glad över att jag studerar i Västerås och till specialpedagog. Det är en dröm jag uppfyller just nu. Drömmar, tänk hur viktiga de är för oss alla. Dagens uppmaning från mig till dig är: Uppfyll din dröm, lev din dröm och upplev din dröm!

Efter Stockholm och Mama mia The party.

Är hemma igen, har massor att skriva men var så trött när jag kom hem att jag somnade. Efter det har jag tvättat, ätit och tittat på serier. Ska alldeles strax lägga mig, behövde ett lugn. Något mer orkar jag inte, känner mig uttömd på energi just nu. Hade det jättebra och ni ska få veta allt, men ändå är det som sånt här tömmer ut mig totalt. Resor som ska ge energi, det blir mer som att jag förlorar energi på sådant. Antar att det har men att jag varit utmattad att göra.

På tal om utmattad så ska jag äntligen få gå till psykologen som var meningen att jag skulle träffat i höstas. Det har blivit uppskjutet flera tillfällen nu. Är bokad tills på fredag och jag hoppas att få tala av mig lite, skulle även behöva ha regelbunden tid hos någon. Inte på grund av att jag varit utmattad utanför att inte tappa bort mig i gamla mönster. Jag måste ha något som får mig på rätt spår och inte tar på mig mer än jag klarar av.

Nu ska jag lägga mig, imorgon ska jag gå igenom foton jag tagit under resan. Ni ska få ta del av några av dessa samt höra om mina tankar kring alltihopa.

Kvällsfika och en matchade mysplaggsdag.

Idag tog jag på mig mina mysplagg från Polarn o pyret. William fick en lika fast i blå så han tog på sig sin också. Sen har vi hängt runt i matchande kläder hela dagen, jag i rött och han i blått. Bara haft det härligt och inte gjort så mycket, men det är det bästa med söndagar att inte göra något alls.

Nu på kvällen bakade William kladdkaka utan ägg. Vi åt lite och tittade på Grey’s Anatomy tillsammans. Bara en stund med lugn, jag försöker ju undvika socker men detta kändes okej ändå. William ville så gärna fika.

Nu tickar klockan mot kväll och dags för att sova. Imorgon börjar en ny arbetsvecka och även en ganska intensiv vecka. Det blir skönt där på fredag när den ge mig andrum, åtminstone lite andrum. Jag ska studera då, men det är ändå lite tid för att andas.

Jag ser när ni är som mest intresserade av att läsa. Det tycks vara när jag skriver om utmattning och mående. Jag har valt att vara öppen med att jag gått in i väggen, och mitt mående har dalat till och från hela mitt liv. Som högkänslig som upplevt traumatiska saker kommer jag förmodligen alltid att vara sådan som aldrig riktigt kommer må bra fullt ut. Det här är mitt liv, att skriva om mina känslor är lättare än att förmedla dem genom talet.

Är det något ni önskar att jag ska skriva om? I så fall vad?

En bättre dag, och är utmattade personer olämpliga i sin yrkesroll.

Får börja med att tacka för de fina stödet jag fick igår. Ni är alltid så fina mot mig, jag tänker så ofta på den saken. Tack för att ni skriver och läser!

Idag mår jag bättre och är gladare idag. Vissa dagar är helt enkelt bara skit, jag tycker det är viktigt att få skriva av mig om sådant för min egen skull. För mig som en gång varit utmattad är det nog ännu viktigare att visa på att vissa dagar är riktiga skitdagar, det blir nämligen inte så att man hela tiden måste ge sken av en fasad där allt är bra då.

Jag måste påminna mig själv om att våga må dåligt. I litteraturen jag läser nu påstod någon att man inte är lämplig för sitt yrke om man går in i väggen. Det känns som ett föråldrat och förlegat synsätt men fick frågan om kring hur jag tänker på saken. Personligen tror jag att samhället kommer bära nästintill alla dit, jag tror att fler och fler kommer att krascha om inte någon drar i bromsen snart.

Det har aldrig varit så många som fått utmattningssyndrom som idag. Idag är människor från barn till äldre i riskzonen varje dag. Vi pressas och stressas så till den grad att vi till slut inte orkar mera, hjärnan säger ifrån och lika så alla våra inre organ. Är vi olämpliga som människor för detta? Jag anser inte att det är så, det är något fel i vårt samhälle och det system som skapats.

Om samhället menar att vi ska hinna med att göra ett 48 timmars liv under 24 timmar, så kraschar alla till slut. Vi jagar tid som inte finns, varför går föräldrar runt med ett evigt dåligt samvete över tiden de ger till sina barn? Varför känns det alltid som du skulle kunna gjort lite mera på jobbet varje dag?  Varför känns det fel efter träningen när du är på väg hem, du gjorde dina 60 minuter men ändå känner du en känsla av du inte gjort tillräckligt?

Kraven utifrån på varje individ pressar oss att hela tiden göra lite mer, och det gör även att människor runt dig kräver att du ska göra lite mer. Det räcker inte med att du gjort ditt idag, du förväntas alltid ha gjort mera? Gör detta dig till en olämplig människa? Eller gör detta att samhället är olämpligt för oss människor?

Personligen tänker jag att samhället är olämpligt för oss människor. Vi är inte menade att pressa in oss i fack där vi aldrig får vara nöjda, visst är det kul med en bonus då och då. Men när livet är en evig kamp efter mer bonus, där du hårt bedömer andra för att du själv kritiskt bedömer dig själv dagligen, då mår ingen bra. Bedöm ingen någonsin! Bedöm inte dig själv, bedöm inte dina kollegor, bedöm inte dina vänner eller familj. Sitt ner och tänk på vad som är viktigast i slutet?

Är tiden du jagar och bedömer viktigare än ditt liv? För mig är mitt liv, min kropp och min själ viktigast. Jag är lämplig som människa, kollega och vän. Jag behöver inget mer än så, mitt liv är viktigt och ditt liv likaså.

Efter utmattningssyndrom – Att våga livet.

Jag befinner mig på Scandic hotell i Västerås och äter frukost ensam. Det slog mig här i ensamheten vid mitt bord vilken resa jag gjort under ett års tid. Från att inte kunna besöka stan, maxi eller ens vänner till att göra upp med mina demoner och negativa känslor, att byta jobb och påbörjat studier. Att jag för tredje gången befinner mig på ett hotell ensam, äter ensam och vågar röra mig obehindrat i en stad jag inte hittar i alldeles ensam.

Aldrig trodde jag min resa skulle ta mig hit men här är jag, sittandes på ett hotell med människor och känner ingen ångest. Jag bara andras och möter nya människor. Jag är inte den jag en gång var, men jag är här och nu. Jag lever och jag är nästan fri, jag är starkare än då. Jag har hittat mig själv nu!

Det här har jag lärt om mig själv, genom att ha utmattningssyndrom.

Det är nu ett år sedan jag började må bra igen. Jag minns förra hösten och hur otroligt dåligt jag mådde, men att det skedda något runt december inom mig. Att jag mådde bra igen och orkade mera. Jag tänker en del på vad jag lärt mig av att vara så trött och utmattad som jag var då, och hur jag förändrats under året som kom efter utmattningen. Vem jag var och vem jag är.

Innan utmattningen värderade jag mycket att följa tåget, jag gjorde saker jag inte mådde bra av bara för att det var förväntningarna. Jag pressade mig själv till den grad att kroppen till slut sa till mig att nu ger jag upp. Jag vet också att jag även la fram varningarna om mitt mående till alla som borde reagerat, men utan gehör. Det här har jag lärt mig att vara extra tydlig med så här efteråt. Vid minsta lilla antydan till att något inte känns bra stoppar jag. Jag godkänner inte att falla hårt igen, jag och mitt är viktigt.

Jag har också valt att vara mer ensam. Jag vet att jag tankar energi genom min ensamhet, jag mår bra av att sitta ensam vissa stunder eller ta mig en promenad själv. Det här gör att jag inte längre pressar mig själv till att vara social i alla sammanhang för att det förväntas av oss människor hela tiden, jag är inte en människa som trivs i stora grupper där man måste skratta och vara engagerad hela tiden. Jag måste ha paus för ett må bra, för vissa så ses det som att man kanske känner sig ensam eller utanför. Men för mig är det just vad jag behöver för att orka vara med och känna mig som en i mängden.

Förut så pressade jag mig till att umgås och ställa upp för allt och alla, fastän det inte kändes som jag hade tiden eller ens egentligen ville. Jag gör det inte längre, mitt space är viktigt och jag vågar säga stopp. Jag vill aldrig mer falla så som då, jag vet att jag kan falla igen och min upplevelse är att alla kan falla. Det gör oss inte till sämre människor eller skörare än andra, det gör oss till livsdugliga.

Att välja ensamhet är mitt sätt att överleva, jag känner delaktighet på sidan av. Jag har aldrig och kommer aldrig vara en människa som älskar stora folksamlingar, jag är en person med en bästis som jag mår allra bäst av att umgås med. I samhället där alla ska vara med är vi sådana som mig märkliga varelser, men egentligen är vi bara oss själva. Vi är flera och mår bra av saken, vi får vårt sociala på vårt sätt. Gör oss inte stressade genom att pressa oss till att umgås när vi inte orkar.

Det jag lär mig av att vara utmattad är att våga vara mig själv, den jag är och lycklig och tillfreds med saken. Eftersom jag är en HSP-personlighet är det ännu viktigare för mig att få vila då och då, annars är risken stor att jag hamnar där igen. Det vill jag inte, så min ensamhet är min styrka för att överleva i en värld där socialisering är ledordet i samhället.

Nu är han längre än mig, och motgångar.

Såg idag att William är längre än mig nu. Märklig känsla, tänker att han som legat i min mage en gång nu är längre än mig. Det är så spännande alltihop att se honom växa och bli en vuxen människa. Älskade fantastiska unge, tänk att du är så stor. Tiden vart tog den vägen?

Jag har haft två otroligt tuffa dygn, idag var jag till läkaren och fick sömntabletter utskriva då jag hade ångest från 3:00 tills ja runt 15:00 idag, nu börjar det kännas bättre och det var en utlösande faktor som fick det att bli så här. Fick dubbelslag på hjärtat också så var bra att jag fick komma ner dit. Vad som hänt kanske jag orkar berätta om i framtiden, men just nu känns det för sårbart för mig. Ibland är det ju så, vi är sårbara och enligt läkaren kommer det här vara länge oftast är man inte helt frisk förrän det gått minst tre år efter man tillfrisknade så det kan alltså ske saker så här. Är glad över att jag har så bra vård och seriösa läkare i alla fall, jag hoppas kunna sova med tabletten inatt och imorgon ska jag jobba, det är bra som läkaren sa att inte låsa in sig.

Ett bakslag och jag väljer att inte skämmas för den saken, att vara svag är en del i att bli frisk. Jag är inte den jag en gång var, och så är det bara. Dock fick jag ändå höra av läkaren att jag kommit väldigt långt mot andra. Att jag inte tar på mig saker och sänkt min ribba markant. Det som skedde nu var en oförberedd och otroligt obehaglig upplevelse som utlöste saken, som sagt jag kanske orkar berätta om det i framtiden. Avskyr att skriva A och inte B, men det är ett sår just nu som jag måste få läka i ensamhet. Det är så ibland, och min blogg är sedan starten också min lilla dagbok som sätter plåster och blåser på sår för min egen del stundvis.

Hoppas allt är bra med er i alla fall?

Att inte jaga tiden, utan att leva i nuet.

Det känns som den här dagen gick fortare än jag beräknade den. Det kändes rätt skönt så här efteråt. William är hos en kompis och jag har ätit lite, funderar dock på vad jag ska göra nu. Jag sitter nämligen här och har det ganska tråkigt. Blir tre långa dagar den här veckan men blir skönt till helgen igen med ledighet.

Funderat en del i tid och hur mycket man lägger på olika saker. Jag värderar min ledighet framför allt annat. Det är faktiskt så att jag gärna jobbar och gör min förtroendetid men sen inget utöver den saken. Det är en läxa jag lärt mig, man ska helt enkelt inte jobba mer än man borde. Det är ingen som tackar dig när du blir sjuk, och det som inte hunnits med det lämnar jag synligt numera. Att jaga tiden gör jag inte längre, det gynnar ingen och speciellt inte dig. Jag gör mina förtroendetimmar och efter det tar jag helt enkelt och inte gör något mer, jag jobbar inte sönder mig längre.

Jag har tänkt på det där med, att jobba så man har råd att leva men inte något mer än så. Det låter sunt och riktigt. Varför ska man jobba ihjäl sig när man bara har ett liv? Är det i slutändan alla pengar som gör någon lyckligare? Eller är det tiden man skapar i sitt liv som är lyckan? För mig är det självklart tiden jag skapar i mitt liv, pengar är bara något jag har för att kunna köpa nödvändigheter. Men tiden mina läsare, den är av betydligt högre betydelse för mig. Den betyder allt, tiden jag har här på jorden som jag vill ta vara på och vårda. Ungefär som bilden här ovan med höstlöven, tiden är till för dess förändring och jag vill leva med tiden.