Känslor

Hej ledighet, och en hemlighet inte så många vet.

Madeleine Stenberg 28 februari, 2014 4 Kommentarer

Fredag och jag är ledig, nästintill semester? En dag men det betyder ändå tre dagars ledighet fyllda för energi och roligheter!
Känslan av att vara ledig fyller livet skulle jag vilja säga.

Denna dag kommer bestå av familjetid, jag ska verkligen bara njuta av att vara med familjen och ro in oss i ett lugn. Vi har avnjutit en frukost tillsammans, tittat ut på ett mulet Falun men ändå känt oss glada.
För visst får man vara glad trots ett höstväder i februari?

I mitt hår finns det nu en vanlig inpackning, snart ska duschens varma vatten rinna över min kropp och kläder och ett leende ska spridas genom mig. Det är ledighet och fantastiskt, livet är underbart! Jag vet inte om mina nya trettio gav mig ett nytt andetag för jag känner sådan inre frid numera, som jag funnit en balans i det som annars varit så stressat inombords.

De senaste åren har jag pressat mig till max, jag gick in i väggen 2009. Jag minns det ännu för det var en hemsk upplevelse när kroppen bara sa ifrån, jag talar inte så ofta om saken eftersom jag skäms. Från det William föddes tills jag slutade plugga tog jag på mig för mycket saker, jag gör det fortfarande. Men en period där så jobbade jag 4 dagar i veckan mellan 8-16 varje dag, jag pluggade på mer en heltid med två eller ibland tre kurser på sidan av. Jag försökte vara den perfekta mamman med allt ha ett välskött hem, jag skulle hinna med allt annat också visa att jag kunde. Jag ville ge järnet för att folk skulle fatta att det inte är en katastrof att bli gravid ensam vid nitton eftersom det var vad alla påstod. Jag vet inte hur många gånger folk sa till mig att ”någon” sagt till dem att jag skulle bli ett socialfall bland många andra. Jag gav mig fan på att bli något bättre än så.
Så jag pluggade, jag jobbade, jag hade det perfekt städade hemmet, jag tränade flera dagar i veckan. Jag log, jag kämpade och var samtidigt den där lilla personen inombords som ändå hade massor kvar från mitt bagage.  De året hände det saker runt mig och något kraschade, helt plötsligt här hemma fick jag ingen luft, jag föll till marken och astman tog över helt. William som då var fem år ringde i panik till sin pappa medan hans mamma låg på golvet och knep efter luft, min lilla son hade i panik hämtat min astmamedicin och ville ha hjälp NU! Jag minns inte så mycket om vad som hände runt mig mer än att jag hamnade på akuten och lasarettet och fick inhalera ett bra tag. Prover togs och mina lungor var överarbetade, jag blev skickad upp på Lung- och allergikliniken där läkarna kände igen mig och blev oroade, jag fick ta pulsprov och de var läskigt! Pulsprovet visade att mitt hjärta var överansträngt även de och läkarna kände på punkter i min kropp och med varnande ton sa att, du måste dra ner på tempot annars går du snart in i väggen totalt! Jag drog ner på tempot lite, men kanske inte fullt ut. Jag ville någonstans vara bra, känna mig tillfreds med mig själv och känna i mig själv att jag lyckats.

Den där känslan kom aldrig, men något har hänt här vid trettio, jag vet inte vad det är men det är något. Jag vill njuta av livet, och jag försöker tänka att jag duger som jag är. Jag behöver inte leva efter ett liv i perfektion. Jag vill vara mig själv och ta vara på livet som det är. För livet är viktigare än allt annat, jag lever här och nu och är nöjd med det.

Pendlande känslor.

Madeleine Stenberg 1 augusti, 2013 4 Kommentarer

Jag får ångest när jag tänker på att semestern snart är slut, personligen vill jag bara fortsätta vara ledig och slippa tänka jobb. Tänk vilken dröm att slippa jobba och vara mångmiljonär och därmed kunna glida hemma hela dagarna. Jag hade inte haft något emot den saken, jag avundas rika människor som slipper jobba!

Björn har åkt till Rättvik, hans kompis ringde och frågade om han ville med och jag tyckte väl att han kunde de. Jag och William är bara hemma nu så, får väl se vad vi ska göra. Imorgon ska vi i alla fall åka till Rättvik och kolla på något så det kan bli kul i alla fall.

Just ja pendlande känslor. Jag fick någon ledsamhets känsla svingande över mig för en stund sedan, som en tomhet jag inte riktigt kunde beskriva. Antar att det är Augusti som får mig så här, Augusti brukar ha en tendens att slå mig med en hammare i hjärtat för jag vet att min underbara sommar snart är förbi och mörkrets kalla vinter väntar. Jag vill suga musten ur sommaren. Den vackra underbara sommaren!

Things i never say.

Madeleine Stenberg 29 juni, 2012 10 Kommentarer

Jag tar åt mig alldeles för lätt just nu, jag är inte alls den jag brukar och jag vet inte vad det beror på. På sista tiden har tårarna varit så nära mig på ett sätt jag inte är det minsta van vid. Jag kan inte sätta ord på varför och vad det är som känns så fel. William har lekt med sin bästa kompis och granne hela dagen. Jag sitter nu här och försöker lägga upp något intressant att berätta om, jag ska träffa brorsan om en stund. Han kommer hit runt prick med en buss som stannar här utanför vi ska gå och handla något och se på F.r.e.i.n.d.s . William är ute och äter med sin Björn och lite fler folk.

Tvångstankar.

Madeleine Stenberg 10 maj, 2010 6 Kommentarer

När jag ser ner på såna här ställen slås jag alltid av tanken på vad som skulle hända om jag fick för mig att klättra över stängslet och helt enkelt gå så långt ut på kanten man bara kan. Hur långt skulle det gå innan man ramlade typ.

De låter helt galet jag vet, ändå slås jag ofta av såna där tankar. När jag körde raggarbilen i helgen åkte jag över en rejält liten bro, trodde seriöst att bilen skulle slå i kanterna vid räcket. Jag tänkte då, vad händer om jag skulle slinta med ratten. Vi skulle falla några 100 meter rakt ner i vattnet. Jag får nästan som illamående tankar över hur lätt det skulle vara att falla. Märker ni hur rädd jag är för höjder kanske? Bara tanken gör mig livrädd ändå nästan dör jag av känslan att prova förbjudna saker. BARA för det skrämmer mig så enormt.