Mina tankar kring att gå från en hund, till två.
Madeleine Stenberg 
Så idag har jag varit tvåhundsmamma i 5 dagar. Tiden går så fort, att jag sedan inte mått tipptopp som tvåhundsmamma på grund av astman är en annan femma, eller det faktum att jag nu på kvällsrundan halkade på asfalten, där det låg blöta löv och slog upp knät kanske man kan tala om som en lite notering.
Hur som helst det är så himla mysigt med två hundar. En omställning, men som jag njuter. Detta är verkligen helt rätt, och för några timmar sedan tittade jag på dem liggandes bredvid varandra och värmde upp av tanken att: ”Tänk att dessa två är mina”. Älskade fina tjejer, Lizzla och Wemby.
Med mig som sjuk är dagarna lugna här hemma. Men jag tror både Lizzla och Wemby tycker det är helt okej. Vi har fått gå ut lite och Wemby tuffar på sig för varje dag och det är fullt med race. Jag stoppar henne innanför jackan när hon blir kall och trött. Försöker också att gå en mindre stund ensam med Lizzla på kvällen, så får Björn passa Wemby så länge. Det är dock skitjobbigt för astman är hemsk mot mig just nu.
Annars ser jag så mycket framsteg hos Lizzla som klarat sig ensam med Wemby massor, och Wembys personlighet som familjens terrorist har tydligt visar sig.
Idag så hade jag lämnat henne på golvet i sovrummet medan jag fixade mig med en dusch. Kommer tillbaka och hittar henne i sängen, och mina glasögon liggandes där med. Fick panik för tänkte att jag glömt Lizzla i sängen, vilket jag tänkte men jag satte ner henne. Det hade jag gjort men den lilla damen har klättrar upp i sängen själv, genom att gå upp på kuddar och annat som jag lagt på andra sidan sängen. Lilla galningen.
Lizzla tittar på mig flera gånger per dag med en blick som säger: ”Varför skulle du dra hem den där?! Hade vi inte bra som vi hade det?” Samtidigt ser jag också hur Lizzla börjar uppskatta Wemby mer och mer för varje dag. Det är så fint att jag blir tårögd.