Kategori: Tweenieåldern

Sonen har sin pappa helg den här helgen. Skriver nu med hans pappa på msn och han berättar att William var SÅ trevlig i morse igen. Ända sen i slutet av sommaren tills nu har han gått över till en mycket ”rolig” fas i livet. Jag var helt matt här i höstas tänkte om det bara var mitt barn som betedde sig så där, vart man än läser är ju femåringar i den harmoniska åldern sov. HARMONISK in my ass, den där harmoniska åldern hade William runt fyra… I alla fall så sa personalen på Williams förskola att han beter sig PRECIS som sexåringar gör. Han surar, är väldigt verbal och pratar omkull folk, vägrar lyssna och är allmänt stöddig och kaxig. Svär har han också börjat med, dock har jag berättat för William att det är okej om han svär vid rätt tillfällen. Tar inte så hårt på svordommar, NÄSTAN alla vuxna svär så varför ska vi hålla på och säga till barnen ”du får inte svära” snacka dubbelmoral. Sen är det skillnad på svärord och könsord anser jag, skulle aldrig axeptera att William sa ”Fitta och jävla bög osv” men om han säger FY fan, jävla skit och MEN för i helvete så ja låt honom göra så då. Att göra någon stor drama sak av sakerna gör dom knappast bättre och att barnen svär mindre, barn gör inte som man säger åt dom, dom gör som vuxna gör. Det som är förbjudet vill man prova ännu mera.
I alla fall så är han så HÄRLIG. Idag hade han vägrat kliva ur bilen och surat, den där HÄRLIGA surheten I loving it. Hehe, han är extremt duktig på att sura, gärna så ska det ställas upp med en scen också som sonens pappa sa idag han är en riktig DRAMA Quin haha skrattade så tårarna rann för han är det, så dramatiskt ställer sig med armarna i kors ger en en blick som kunde döda låter skit arg och säger gärna ”DU fattar INGENTING, OM inte du gör som jag säger tänker jag inte göra som du säger HELLER” så himla trevligt, när man sedan försöker förklara att han inte kan bestämma för han är ett barn blir han ännu mera arg för han är STOR och fortsätter jag bestämma över honom kommer han flytta. Han vill flytta ofta, skaffa egen lägenhet och aldrig mer lyssna på mig och sin pappa som inte som sagt ”fattar någonting”. När han är hemma och inte får som han vill brukar han stampa in på sitt rum  och smälla igen dörren. DE är en klassiker, det som man då reagerar på är att fy fan sån där var jag själv för 10 år sen men då var jag 15… Man kan ju undra hur han blir som tonåring? Jag försöker dock tänka att eftersom William är i sexårstrotsen redan nu så kanske han går ur den innan han börjar förskoleklass. Då kanske jag får tillbaka min snälla och harmoniska pojke igen, nu är han stort trotsigt monster, men jag älskar mitt stora trotsiga monster. Älskar honom mer en allt annat på hela jorden. För mitt stora trotsiga monster är också förbannat snäll och tänker på andra, han tar väldigt illa vid sig när han ser att folk gör sig illa. På förskolan har dom berättat hur William brukar springa fram och trösta barnen som gör sig illa om personalen inte hunnit komma dit innan. Han är också väldigt mån om att inte någon ska vara ledsen, och när jag fick kniven i handen här i höstas och William följde med för att ta ur stygnen sa han till sjuksköterskan på VCT ”VAR försiktig med min mamma, jag vill inte att hon ska få ont”. Med ett sånt hjärta så spelar det ingen roll hur trotsig han är, för trotsen är inte det jag ser, utan jag ser när han sover det vackraste lilla liv i världen och honom har jag gjort helt själv och jag älskar honom vilkorslöst och kravlöst. Mitt fina underbara trotsiga barn!

Haha sov tills klockan fem i tio. Är så SJUKT trött hela tiden. Idag ska jag och sonen se på rainbow brite på dvd:n har jag bestämt. Får se om han blir imponderad. Höhö. Jag är sån som uppfostrat honom så könsneutralt jag bara kunnat. Sen visst det går inte att få ett barn helt könsneutralt för en del av oss är alltid påverkade av könsroller men lite i alla fall. Jag har alltid haft ALLT till min sons rum. Han har fått rosa kläder och allt sånt där. Men mitt könsstopp går vid klänning. TYVÄRR, jag önskar jag kunde säga att min son får gå i klänning och kjol ute utan att jag bryr mig men så är det inte. På förskolan när han hade klänning och klackskor och klädde ut sig i tyckte jag det var as sött (han gör inte de längre, detta var runt 2½-3 år kanske) men han skulle aldrig få gå ut med sånt för mig. HEMSKT? Kanske rent av elakt, i och för sig har han aldrig frågat. Men någonstans är det väl för att jag inte vill att han ska behöva bli bemött med kritiska blickar och andra människors fåniga tankar om homos osv. Alltså det är för att skydda mitt barn, mer än det är att jag är rädd för att ha honom ute i klänning. Jag skulle till exempel bli jävligt stolt om min son ville vara lucia i skolan i framtiden. Hade jag varit mamma till killen som ställde upp som lucia kandidat förra året hade jag var grymt stolt. Men tyvärr är jag inte den som låter min son gå i en prinsessklänning på affären för de. När jag skriver detta skäms jag. VA fan är de för fel på mig igentligen? Men som sagt, jag har min könsroll där. VAD jag anser är manligt och kvinnligt går alltså vid att min son inte får bära klänning utomhus eller vid annat fall än lek. Är nyfiken hur är ni? Nu har min son heller aldrig velat detta. Jag har också låtit honom ha dockor, intresset fanns väl där runt tvåårsålder när han gick runt och bar och låssades ge ”nenning” som han kallade det på den tiden. Sen brast de intresset och hans intresse sedan han började intressera sig för leksaker tog över igen. BILAR, ända sedan sonen började leka med leksaker har BILAR varit hans intresse. Han kunde alla bilmärken när han var 2 år gammal. Kunde på håll se om det kom en volvo eller en bmw. Kunde urskilja raggabilsmärken osv. Vissa påstår att det är könsbundet att pojkar lär sig såna saker, tyvärr tror jag inte det. Jag tror det beror på intresse. MIN sonen intresse redan från riktigt liten ålder, trots dockor, bilar och annat kul på sitt rum alltid varit bilar. Vad som styrt de intresset vet jag inte. När min psykolog frågade mig om jag lekte bra med dockor när jag jobbar förklarade jag att, TYVÄRR. Jag kan inte leka med dockor, precis lika lite som jag kan leka med bilar. Jag har noll fantasi. Därimot sjunger jag mer en gärna (vilket sonens förskola även sagt att dom märkt då han lär sig sånger fort) och läsa kan jag också. Måla och pyssla. Men att leka med bilar och dockor i rollekar? Där går min gräns, JAG kan inte.
Så jag tror inte heller de påverkat att min son föredrar bilar framför dockor. Nu är det dock lego sen 2½ år tillbaka som är stora intresset. Lego i mängder, han önskar sig lego i julklapp och sparar till legon han vill ha. Lego är könsneutral leksak sägs det? Inte vet jag. Jag är nog en sån mamma som trots min utbildning och trots att jag ser mig som feminist på en neutral nivå ändå placerar min son i pojk facket, det kanske gör mig till en sämre människa för vissa. Jag känner mig dock totalt bekväm med situationen, för jag vet att jag gör lite i alla fall. Precis som jag vet att jag sopsorterar även om jag är dålig på att köpa ekologiskt.