Visar: 1 - 1 av 1 artiklar
Småbarnåren

He is just like me.

William alltså.

När jag var i hans ålder rymde jag flera gånger utan problem. Jag hade helt enkelt ingen respekt för något. En gång när mamma var till tvättstugan i ½ min så var jag borta mamma sprang som en galning och letade hörde tåget osv. Hon hittade mig efter kanske 10 min (blir flera timmar i rädsla) och jag kommer och går helt orädd och mamma säger. DU FÅR inte gå i från mig så där. Så säger jag “men det var ju en kattjävel jag fick lov att gå efter”, jag pratade väldigt tidigt, därav att jag kunde säga hela den meningen utan problem.
Idag var Björn och handlade på Willys så jag passade på att duscha. När jag kommer ut ur duschen gick jag till vardagsrummet (vi är hemma hos björn) och William var inte där kände paniken och började ropa på honom inget svar vänder mig om och ytterdörren står öppen. Utanför Björns hus går en väldigt trafikerad väg. Vägen förbi honom går bland annat till gävle och stockholms hållet. Jag fick panik sprang ner för tappan i bara handuken omringad om mig ropade på William hela vägen ner såg bilder av att han låg död på gatan går och tänker snälla gör så ytterdörren är stängd SNÄLLA. Det var den alltså måste han gått källarvägen sliter upp dörren och ropar hör hej mamma. Han kommer där med duplo i handen utan att alls förstå att jag är rädd. Jag får tag i honom kramar och kollar säger WILLIAM du får aldrig göra om det där. Han sa inte gå osv. Jag bara kramade och bar honom. Hade hjärtklappning skit länge efteråt. Trodde han dött eller nått. Usch.
Men han lever i allra högsta grad och leker helt ovetande om att han skrämt upp sin mamma.

Vi ska till Björns pappa på mat idag klockan två. Annars blir det nog en lugn dag.

– Puss –

%d bloggare gillar detta: