Ser en film om barn som går i förskoleklass, känns lite jobbigt faktiskt. William har lite skolångest och vill inte börja skolan och sluta förskolan (dagis) , jag förstår honom. Det måste vara jobbigt att vara liten och förstå att man blir stor och måste vara stört, sitta stilla och kunna massa saker själv. Mest tror jag han är ledsen för att han inte kommer få gå med några barn han känner, han är ju ensam så finns bara 2 till femåringar på hans avdelning och dom kommer gå på annan skola. Har sökt en privatskola åt William, men där säger nästan alla att det är praktiskt taget omöjligt att börja på, men även sökt till den skolan som ligger nere på stan. Vet inget om skolan, känner ingen som jobbar eller har barn som går där. Det som på något vis känns tråkigast är att inte veta om dom är bra, om pedagogiken passar och sånt. De med skolan är också den slutna världen, på förskolan/dagis är allt öppet man har kontakt med fröknarna men i förskoleklass/skolan försvinner där för klassrummet är lärarens privata där ingen får passage, det tycker jag känns skrämmande. Beror väl mer på mina egna erfarenheter, har haft dåliga lärare. Jag vill så gärna att William ska få det bra i skolan, och jag kämpar i mot mina egna erfarenheter för han ska INTE behöva ha mina erfarenheter med sig till skolan, men när han är skrämd känner jag mig så ledsen, för jag vill att han ska tycka att det är kul och jag VILL kunna känna det jag säger till honom att det kommer bli bra. Men trots detta känner jag inte så, jag känner inte att det kommer bli bra, jag vill känna det men det är svårt att tro något är bra som man själv upplevt negativit. MEN jag skulle aldrig säga eller visa mina känslor för William, för honom säger jag att allt kommer bli jätte kul och jätte bra för det vill jag. JAG vill att han ska trivas i skolan mer än något annat.
Ser film om förskoleklass.
