Jag lever mitt liv, låt mig leva det fullt ut.

Jag har på senaste dagarna blivit mer och mer irriterad på folks pikar över mitt sätt att leva mitt liv. Så här kommer nu ett inlägg som kan uppfattas som ganska kallt och hårt, men det är bara de att jag ledsnat på att folk bara inte kan acceptera att jag lever på det här sättet och de är mitt liv där jag väljer mina spelregler.

När jag väntade William hade folk väldigt mycket åsikter kring saken, ensamstående och tjugo år var inte alls vad folk tyckte var rätt väg att gå. Jag fick verkligen höra både det ena och andra men jag bet ihop för valet var mitt och det kändes rätt för mig. Jag har alltid haft en inre styrka där jag känt när saker varit rätt eller fel. När William sedan föddes kom alla människors kommentarer kring “amning är bäst” hur jävla ont jag än hade och hur jävla gärna jag än ville sluta amma satt folk där och verkligen tjatade på mig, resultatet har blivit att jag rent av äcklas av amning. Från att inte ha brytt mig om saken till att verkligen tycka att det är vad jag aldrig mer kan tänka mig göra. Redan innan jag fick barn ville jag aldrig amma, jag kände aldrig den där “det vill jag göra” och blev verkligen kritiserad för saken redan som tonåring innan jag ens skaffat barn. Så jag gjorde de rätta ammade men med känslan av att aldrig känna det där “åh va mysigt”. Jag kan inte svara på om jag någonsin vill amma om jag får fler barn, förmodligen kommer jag inte göra det. Jag får nämligen riktig ångest av saken, kanske samma som andra får av förlossning… Hur som helst, innan William var tre månader intresserades han av mat, han satt med och gapade när jag åt, så jag gav honom smakportioner innan tre månader vilket folk hade diverse åsikter om. Att jag sedan gav honom pannkaka som sex månaders hade folk också massor med åsikter om. Men jag gick på min känsla som mamma, som förälder. När jag sedan bestämde mig för att börja plugga för att bli klar med gymnasiet när William var tio månader sa massor av folk att “det där kommer du aldrig klara”, ännu värre blev det när folk insåg att jag inte satte William på förskolan när han var ett år utan väntade tills han var två och ett halvt vilket hemsk människa, och hur understimulerad William skulle bli. Under denna period fick jag verkligen höra de ena och det andra för att jag inte valde förskolan som en plats att ha mitt barn på, utan valde att tro på mig själv som förälder och min känsla för att min son kunde få chansen att utvecklas med mig. Jag lärde känna mitt barn, jag förstod honom, jag fick tid att växa tillsammans med honom. När han började förskolan var personalen imponerade över hur mycket William redan fixade och att han inte drick i pipmugg!?
Att William sedan haft korta dagar och i förskoleklass fick vara ledig alla fredagar har också provocerat folk av den anledningen att jag borde låtit förskola/skola/fritidshem tagit mer ansvar över mitt barn än jag gjort. Att jag litat på att jag som förälder klarar av att vara mamma och känner mitt barn bäst tycks vara något ALLA har rätt att kommentera. Sen nu klagas det över att jag jobbar 75% och själv valt att jobba den procenten. Folk tycker sig ha rätt att säga “normalt folk har inte råd att jobba så lite.”, “Du borde jobba heltid, alla har de inte så lyxigt som du och går hem tidigt på dagarna”. Ja det kanske tycks vara lyx att välja att jobba 75%, det kanske upplevs som provocerande att välja att spendera mer tid i familjelivet än många andra gör. Men jag ser det så här; Vissa vill resa och ha dyra bilar, andra som jag väljer hellre att leva med mindre inkomst och leva livet med sitt barn. De som väljer resor med familjen får den stunden där, min stund kommer när jag kommer hem på dagen och myser med sonen. Jag kanske inte valt de livet man normalt ska göra, jag kanske inte lever ett lyxliv men jag lever mitt liv med mina drömmar. Jag är oerhört less på att folk inte bara kan respektera mig som den jag är.

När jag ändå är igång vill jag även säga att jag är fruktansvärt less på er som tycker att ni har rätten att fråga om jag inte vill ge William ett syskon, eller som säger att han kommer bli en känslokall person bara för att han är ett ensam barn. Ni som tror att bara för att han är ensam så kan han inte uppleva kärlek, TRO mig jag ger William kärlek och visar honom rätt och fel han är en av de mest empatiska människorna jag känner. Han är snäll, klok och kärleksfull trots att han inte har några syskon.
Psykopater har också syskon så vem som blir en psykopat kan man faktiskt inte veta innan, men att vara ensam barn är inget som gör en person till psykopat.
Dessutom är det oerhört fräckt att fråga folk om barn, ni vet inte om personen i fråga inte vill ha barn av olika anledningar ALLA tycker inte om barn, ni vet heller inte om personen faktiskt är steril och inte kan få barn och framför allt ni vet inte om personen faktiskt tycker att ett barn är precis vad som är bäst för just deras familj.
Så snälla sluta lägga massa värderingar i mitt och andras liv.

20130217-175026.jpgJag lever mitt liv, låt mig leva det fullt ut.