Läste på Englas Showroom att hon har en utmaning man gärna får vara med i. Jag gillar sådant så hoppade så klart på.

Först ut som ämne är svartsjuka. Jag minns första gången som svartsjuka uppstod hos mig på riktigt. Jag var ung, tillsammans med en kille jag var riktigt osäker på, jag drogs till killar som fick mig att vilja ta hand om dem. Just den här killen var så klart otrogen, det gjorde förfärligt ont. Jag kände efter detta misstänksamhet mot den här killen hela tiden, självklart tog det slut.

Den där otroheten var verkligen något som fick mig in på en jobbig bana. Jag avskydde verkligen känslan av svartsjuka och även att känna mig sårad, det tog mig flera år innan jag inte var lika ännu. Idag är jag sällan svartsjuk. Jag tror dock att det kan vara bra att vara lite svartsjuk också, på normala nivåer inget får gå till överdrift.

Berätta gärna om dina tankar kring svartsjuka.

34 kommentarer

  1. Jag hyser otrolig agg mot svartsjuka.. Jag levde i ett förhållande med en sjukt svartsjuk kille. Det gick pyskiskt på mig. Jag kunde bli anklagad för helt vansinniga saker helt utan anledning.. Jag visste oftast inte själv va felet var. Men har man blivit bränd förstår jag att man har försvaret uppe men det får finnas gränser. Han hade inga gränser. Lite svarsjuka tror jag ändå man måste ha/känns för att vårda det man har och inte ta för givet.

    1. Usch nej, det är verkligen en balansgång. Sån där sjuklig variant är verkligen inte naturlig, min nivå har bara gått på insidan har aldrig någonsin kontrollerat någon utan bara känt mig förbaskat osäker :/.

  2. Otrohet är hemskt, men jag håller med dig om att lite svartsjuka inte är skadligt så länge det inte överdrivs.

  3. Hej fin inlägg och kring svartsjuka har vi alla samma problem man vill inte hamna en sån situation men när det händer sårar en på riktigt och reparera sig det tar lång tid. ⭐️⭐️⭐️

  4. Svartsjuka, en svart känsla som gör mig destruktiv. Tack och lov så försvinner den med åren (ialla fall hos mig) tror att mycket har med att min egna trygghet har vuxit med åren. Men, när den väl har greppat då gör det ont på alla håll.
    Tack för dina ord idag!

    1. Så skönt att den försvunnit för dig, jag tror också det kan vara så att man blir mer trygg ju äldre man blir som du skriver :). Speciellt om man har samma partner länge och vet att man kan lita på henom 🙂

  5. Otrohet är förjävligt (ursäkta språket) och svartsjuka är en otäck känsla då den i vissa fall kan gå överstyr.
    Jag tror dock att alla som älskar har känt svartsjuka nån gång, ett viss mått av svartsjuka tror jag är normalt, för det är ju ändå så att om Du icke reagerar om Din partner t ex flörtar med någon annan så kanske Du inte riktigt bryr Dig om Din partner till 100% missförstå mig rätt… jag tror att om man typ lever i ett förhållande så tror jag man vill att ens partner ska vara trogen och då blir det lite svartsjuka om partnern kanske kliver över den acceptabla gränsen.

  6. Usch verkligen hemskt hur man kan göra så mot en människa!
    Jag är TYVÄRR!! En mycket svartsjuk människa 🙁

  7. Svartsjuka kan ha så många orsaker, att det är svårt att säga att det är bra eller dåligt. Den kan födas ur tillitsproblem, som det verkar vara i ditt fal, men också av till exempel låg självkänsla. Det kan också handla om rädslan att förlora en person man älskar. Så när jag känner svartsjuka försöker jag se vad det handlar om och så agera utifrån det. Om det är min egen bristande självkänsla, får jag ta hand om det på något sätt. Här är en av mina texter, som kanske kan inspirera? https://lustochliv.blogspot.com/2016/06/medvetna-karleksrelationer-ta-hand-om.html

  8. Svartsjuka för mig klingar väldigt negativt då jag har varit i ett förhållande där det stundtals blev riktigt jobbigt. (Han kunde till exempel tycka att jag borde ligga med honom för att kompensera för att han tyckte att det var jobbigt att en okänd kille hälsade på mig på krogen). En viss mån av svartsjuka tror jag ändå är nyttigt, då jag också förknippar det med att det är någon man inte vill förlora. Ett svårt, men viktigt, ämne det där.

  9. Tror det är viktigt att se att det finns ”vanlig svartsjuka” och ”sjuklig svartsjuka” (även om termerna alltså är helt godtyckliga 🙂 ). Den svartsjuka du beskriver tycker jag låter som den mer ”vanliga”; man blir bränd, och det väcks en misstänksamhet som förstör en massa – men 1) man vet varifån den kommer och 2) även om man vill fråga den andre saker, och kanske gör det också, lägger man det aldrig enbart på den personen, för man vet ju vad som (kanske) ligger bakom.
    Den sjukliga svartsjukan, där den som är svartsjuk anklagar och kanske hotar, helt och fullt tror på att det försiggår något (som inte är sant) och vägrar se att hen kanske inbillar sig, den är väldigt mycket svårare att tampas med. För båda förstås, men ffa för den stackare som utsätts för den. Det går ju inte att ”rentvå” sig från något man inte gjort.

    Jag har nog personligen haft tur när det gäller svartsjuka. Jag har aldrig känt eller utsatts för den i den mer giftiga versionen, och knappt i den andra heller. Det har hänt att jag känt mig svartsjuk när någon viktig person för mig, vars uppmärksamhet JAG velat ha, har fokuserat på någon annan, men det händer gissningsvis alla då och då <3

    1. Är helt inne på din linje, tror det är två olika varianter. Frågan är om det inte egentligen borde finnas två ord för den? Den sjukliga där man är kontrollerande, kanske misshandlar och annat, och den mer ”normala” som går lite hand i hand med avundsjuka eller hjärtesorg/osäkerhet? 🙂

  10. Svartsjuka förknippar jag med avundsjuka som gått över gränsen för vad som blir mer eller mindre ångestladdat. Att vara avundsjuk kan vara en drivkraft att tex kämpa mer eller ta beslut som leder mot att få/göra det som man är avundsjuk på men svartsjuk känns mest som destruktiv ångest 🙁

  11. Jag tror inte att svartsjuka är bra alls… men jag tänker nog att det är en skillnad på att inte vilja förlora någon och att vara misstänksam och inte lite på den man har en relation med…
    Beklagar att du blev behandlad så, det är svårt att våga lita på någon igen. Hoppas du vågar göra det ?

  12. Jag tycker svartsjuka är en helt naturlig känsla om man älskar någon och är rädd att mista den. Dock handlar det om hur man agerar på sina känslor. Om svartsjukan går så långt att det blir ett hinder för någon av parterna i vardagen så är det en osund svartsjuka. För mig behöver inte svartsjuka handla om att man misstror personen, utan bara är rädd att mista den för man kan aldrig garantera att kärleken varar livet ut och ens partner kan faktiskt få känslor för en annan person.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa