Jag njuter av ledigheten, det här att bara få ladda batterierna att få leva det där livet som man givits. Jag vet att det någonstans är så tabu att erkänna att man bryr sig mer om sitt fria liv än det innanför rutorna med jobb och rutiner. Idag känns det som att man ska älska rutiner, att det ska vara skönt att gå tillbaka till jobbet och börja veckorna i mönster. Det är som att alla sak berätta för varandra hur fantastiskt skönt det är med att äntligen komma tillbaka till skola, jobb och rutinerna igen. Där i det känner jag mig alltid så annorlunda, för jag har inte alls den där känslan för att rutiner och färdiga ramar är så fantastiskt.

Istället älskar jag att kunna vara spontan, att bestämma själv när jag ska kliva ur sängen. Eller när jag orkar vara sociala, jag avundas på ett fint vis alla er som är egenföretagare och således kan styra era dagar. Jag vet att det innebär ett hårt jobb, men det är inget som är främmande för mig. Jag jobbar gärna hårt och länge, men önskar så att jag hade chansen att göra detta på mina egna fria villkor.

Det är inte så att jag inte trivs med mitt jobb, eller att jag är lat. Det är bara det att jag föredrar att få styra mitt liv på mina egna vägar. Jag har aldrig trivts med att vara en spelpjäs bland alla andra, jag har alltid velat röra mig fritt och obehindrat. Jag vill vara fri som en val i ett världshav, som kan simma fritt dit jag vill, jag vill inte vara en val i en bassäng där andra begär att jag ska göra konster för att överleva.

Det är okej att vara annorlunda, men ändå är det så svårt att bli accepterad för att man vill leva ett annat liv än det samhället byggt upp.